Musik: Album-playlist, kvällen 16 augusti.

First Floor Power - Nerves

En riktigt bra skiva, som dock fungerar bättre när den upplevs i lurar, under långa promenader. För storheten i den här skivan; detaljerna, instrumenteringen, TEXTERNA, går en lätt över huvudet om man inte ägnar låtarna sin fulla uppmärksamhet. Kvar finns då bara en förvisso fin, men också ganska monoton radda låtar, där ingen direkt står ut från mängden. Tyvärr var så fallet ikväll.

Sparklehorse - Good Morning Spider

En synnerligen eklektisk blandning, där enda gemensamma nämnaren är den brusiga produktionen, Mark Linkous röst, och hans fantastiska känsla för melodier. Oerhört vackert, oavsett han är mumlar sentimentala sorgesånger, spottar ur sig punkharranger, eller gör både och i en och samma låt ("Chaos Of The Galaxy / Happy Man")

Edson - One Last Song About You Know What

Mest som research för förra inlägget.

My Favorite - Love At Absolute Zero

En av mina absoluta favoritskivor. Apokalyptisk pop i new wave-skrud och med fantastiska texter. Jag saknar fortfarande detta band, som inte han släppa mer än en skiva och en EP-samling innan de splittrades.

Electrelane - Axes

Har sett detta band två gånger, som förband till Arcade Fire, och som en av höjdpunkterna på förra årets Accelerator. Det är märkligt att jag inte äger fler än en skiva med dem. "Axes" är nämligen briljant, stundtals, när skramlet inte överröstar melodierna. Covern på "The Partisan" - en av mina favoritlåtar - är underbar och intensiv.

The Blue Nile - A Walk Across The Rooftops

The Blue Niles musik påminner mig alltid om de kvällar jag som liten tillbringade på motorvägen mellan Örebro och Karlskoga. Radion var på. Det var alltid ganska kackiga kanaler, Mix Megapol, Lugna Favoriter, såna grejer, och det var mycket Phil Collins, Chris Rea, ballader, ballader, ballader, regn mot rutan, trafikljus. The Blue Nile låter som allt detta, men med en nedtonad värdighet som gör dem... ganska oslagbara. Vissa nätter, då och då.

The Church - Starfish

Samma sak här, men det drar mer åt U2, mer åt arenan än åt nattradion.. Här finns också en dunkel, underskön mystik som senare skulle förädlas av band som Ride och Slowdive, men som lät riktigt bra redan här.

Musik: På allmän begäran.

Här kommer den då, The Secret Historys "Rental Car". Michael Grace Jr eller inte Michael Grace Jr? DU avgör!

The Secret History - Rental Car

Musik: Ett synnerligen hemligt band.

På den tiden då Michael Grace Jr skrev kommunikéer på My Favorites hemsida Lost Detective brukade han alltid avrunda med orden "Stay lost!"
Och vilse är just vad jag känner mig just nu.
Jag snubblade nämligen just över ett band kallat The Secret History , vilket är exakt det Michael Grace Jrs nya band skulle kallas.

"During the last two years of this band's shaky solidarity, I began to plan—sadly—for this moment. I wrote the name of an imaginary band called The Secret History in the margins of my New York Times. I thought of what I would do, what I could do, if I had to start again. In the next couple months, this will all begin to take shape; a new project, old faces, a new website and diary, a resurrection of the record, a search for a new Nico, a crime to end all crimes. The last battle."

Det finns mycket som talar för att han är inblandad i detta: produktionen som skriker brittiskt 80-tal (om än mer Field Mice än The Smiths) , låttitlar som "Sweden" (My Favorite var stora Sverige-vänner) länken till The Secret History från My Favorites Last.FM-sida och, framförallt, det faktum att en av sångarna låter väldigt mycket som Michael Grace Jr.

Men ingenstans kan jag få det bekräftat. Ingenstans kan jag finna den information jag så ivrigt letar efter. En sökning på "The Secret History" på Google resulterar naturligtvis mest i en massa Donna Tartt-träffar, och kombinerat med "My Favorite" får man veta att "Den Hemliga Historien" är mångas favoritbok, men inte mycket mer.

Antar att jag helt enkelt får lov att ”stay lost”.

Att det sen inte är alls lika bra som My Favorite spelar ingen större roll. Huvudsaken är att Michael Grace Jr (kanske) är tillbaka och sprider melankoli och förvirring igen.

Musik: En låt #3.

My Favorite - Teenage Mercy Dance

Det är nu man ska skriva något smart och analytiskt om hur tonårsångesten löpte som en röd tråd genom allt My Favorite spelade in, men jag kan inte. Det går bara inte. Här finns en ärlighet som får all tankeverksamhet och analytisk förmåga att stängas av redan vid de första trevande tonerna.

Father, when I die
will my dog be waiting for me
in heaven?

Så. Låten pausad, analytisk förmåga påslagen.
På My Favorites sida Lost Detective finns ingen information om "Teenage Mercy Dance". Jag tror jag förstår varför. Det här måste vara en tidig inspelning, från den tid då Michael Grace Jr ännu inte hade förfinat My Favorite som koncept. Han skrev rakt ifrån hjärtat, utan filter. Och precis som det känns att läsa gamla dagböcker - lite pinsamt, väldigt vemodigt nostalgiskt, ibland nästan irriterande - måste det kännas för honom och bandet att lyssna på den här låten. Jag menar, texten är ju naiv, på gränsen till patetisk, uppenbart författad under långa, ensamma nätter med The Smiths på stereon. Gitarrmattorna i bakgrunden mal på som Kent anno "Verkligen" och gitarrsolot ekar av svårmodiga brittiska 90-talsband, typ Placebo, Manic Street Preachers eller JJ72. Band som jag har svårt att tänka mig att My Favorite vill associeras med.

Men. Det ryms så mycket hjärta och innerlighet i de här 4:26 minuterna att det vid första lyssningen svartnade för mina ögon. Jag fann mig själv förflyttad till mitt gamla pojkrum med det mörkblå överkastet på sängen, och jag låg ovanpå med hörlurarna trycka mot rödfrusna öron och textrader om ångest och saknad, längtan, frustration, ensamhet och död pulserande genom trumhinnorna.

Hade jag kunnat höra "Teenage Mercy Dance" då, när det så att säga "begav sig", hade jag tatuerat in My Favorite i pannan, jag lovar. Nu är jag lite äldre, så jag tror tatueringen hamnar på bröstkorgen.

Alldeles utanpå hjärtat.

Father, please make things change
its not easy being me
its not easy being me

Musik: The Happiest Days Of Our Lives.

Vilken usel inledning på dagen. Jag vaknade med hjärtat bultade som i panik efter en sällsynt otäck mardröm. Mina värsta mardrömmar handlar alltid om att jag förlorar förståndet, och det här var nästan en sådan. Jag vaknade innan jag hann gå hela vägen, det var inget dunkande av huvudet mot väggen den här gången, tack och lov. Men ändå. De där drömmarna får mig alltid att gå omkring i någon slags ogenomtränglig dimma resten av dagen. Jag mår precis som jag skulle ha gjort om det som hänt i drömmen skulle ha inträffat på riktigt.

Efter frukost skakade jag tillfälligt av mig drömmen och satte jag mig vid datorn en stund, precis som jag brukar göra. Det första jag läser är att My Favorite har lagt av. Ur askan i elden.
Det kändes som att ta emot ett dödsbud.
--
Jag minns hur jag låg i en stenhård säng i ett hus med råttskit på golvet. Vi var på semester, jag avskydde sällskapet och isolerade mig med min freestyle och mina böcker på övervåningen. Jag hade en enda kassett med mig. På ena sidan Jesus & Mary Chains "Honey's Dead" och på andra My Favorites "Love At Absolute Zero". Jag lyssnade på J&MC när jag var förbannad och MF när jag kände mig uppgiven och däremellan lyssnade jag på hur livet, ett liv jag inte ville vara del av, pågick som vanligt på våningen nedanför. Allra mest "Love At Absolute Zero" alltså.

Jag minns hur jag låg i en säng i en lägenhet jag inte trivdes i, tittade ut genom fönstret på den fladdrande gatlyktan och de krokiga, döda trädgrenarna som vispade runt, runt i gröthimlen, och jag längtade efter något, vad som helst, bara något annat, medan livet pågick som vanligt i rummet intill. Stereon spelade "Burning Hearts". Och sedan "Burning Hearts" igen.
My Favorite var ett band som såg skönheten i de ögonblicken.
De spelade in soundtracket till de ögonblicken.
De förstod, och lindrade, på samma sätt som The Smiths förstått och lindrat några år tidigare, innan de spelades sönder.
I sina texter refererade de till litteratur, pop och film, och skapade ett eget litet universum för fansen att utforska, precis som de själva grävt ner sig i sina hjältars influenser på sina pojk- och flickrum.
De hade intressanta åsikter om populärkultur, och var inte rädda för att vädra dem.
--
“American pop is ‘interesting’ in the same way that watching hot lava destroy your hometown would be ‘interesting’.”

- Michael Grace Junior, intervjuad av Revolution #9
--
De var det ultimata popbandet, och kanske var det så här de var menade att sluta, med flaggan i topp, medan fansen otåligt väntande på nya skivan.
--
När jag fyllde 23 år fick jag ett telefonsamtal med Gil Abad i present av min vän Elin. Han var fruktansvärt trevlig, men jag blev så ställd att jag inte kunde formulera hela meningar. Det blev mest bara ”yes”, ”no”, ”great” och ”say hi to the rest of the band from me”.
Det var lite pinsamt, men väldigt roligt, och jag lovade att komma och se dem nästa gång de skulle spela i Sverige. Jag kunde inte hålla det löftet.
Jag kommer aldrig att få uppleva My Favorite från en scen. Det, om något, gör ont.

Jag besökte gruppens hemsida så sent som igår, läste Michael's Communiqué, tittade i fotodagboken, läste om deras senaste Sverigebesök, njöt av vetskapen att sympatiska band som My Favorite fortfarande finns.
Det var igår, och idag är idag.
Och sympatiska band som My Favorite finns tyvärr inte längre.

Film: Hiroshima, Min Älskade.

Titel: Hiroshima, Min Älskade (Hiroshima, Mon Amour)
Regi: Alain Resnais
År: 1959

Få filmer är så vackra som denna. Få filmpar är så vackert trasiga, så törstande efter ömhet, närhet och förståelse, som Emanuelle Riva och Eiji Okada. Vilka blickar! Vilket kroppsspråk! En sådan intensitet! Och allt fångat i några av de vackraste bildlösningar jag någonsin haft glädjen att vila mina ögon på. Det här definitionen av bildpoesi.
Berättelsen, om hur det förflutna ständigt påverkar oss i våra liv, är fascinerande, men överglänses från första till sista bildrutan av estetiken och det makalösa skådespeleriet.
"Hiroshima, Min Älskade" lär tvivelsutan kännas än mer vid en andra och en tredje titt för här finns symbolik som lätt missas vid en första visning.
Jag känner mig knappast nödbedd.
Jag längtar redan efter att se den igen.
Och, icke att förglömma; efter att ha sett "Hiroshima, Min Älskade" kan jag äntligen till fullo förstå My Favorites stora mästerverk "Burning Hearts".

"We met first in cafes, and later in ruins.
My best friend and I are saying goodbye to Hiroshima.
We walked down the tarmac, again grey on grey.
My sweetheart and I are saying goodbye in Hiroshima.
I was an architect, she was an actress
..
I will keep her secrets, I will change my name.
My sweetheart and I are saying goodbye to Hiroshima"

En fantastisk låt, uppenbart influerad av en minst lika fantastisk film.