Musik: Album-playlist, kvällen 16 augusti.

First Floor Power - Nerves

En riktigt bra skiva, som dock fungerar bättre när den upplevs i lurar, under långa promenader. För storheten i den här skivan; detaljerna, instrumenteringen, TEXTERNA, går en lätt över huvudet om man inte ägnar låtarna sin fulla uppmärksamhet. Kvar finns då bara en förvisso fin, men också ganska monoton radda låtar, där ingen direkt står ut från mängden. Tyvärr var så fallet ikväll.

Sparklehorse - Good Morning Spider

En synnerligen eklektisk blandning, där enda gemensamma nämnaren är den brusiga produktionen, Mark Linkous röst, och hans fantastiska känsla för melodier. Oerhört vackert, oavsett han är mumlar sentimentala sorgesånger, spottar ur sig punkharranger, eller gör både och i en och samma låt ("Chaos Of The Galaxy / Happy Man")

Edson - One Last Song About You Know What

Mest som research för förra inlägget.

My Favorite - Love At Absolute Zero

En av mina absoluta favoritskivor. Apokalyptisk pop i new wave-skrud och med fantastiska texter. Jag saknar fortfarande detta band, som inte han släppa mer än en skiva och en EP-samling innan de splittrades.

Electrelane - Axes

Har sett detta band två gånger, som förband till Arcade Fire, och som en av höjdpunkterna på förra årets Accelerator. Det är märkligt att jag inte äger fler än en skiva med dem. "Axes" är nämligen briljant, stundtals, när skramlet inte överröstar melodierna. Covern på "The Partisan" - en av mina favoritlåtar - är underbar och intensiv.

The Blue Nile - A Walk Across The Rooftops

The Blue Niles musik påminner mig alltid om de kvällar jag som liten tillbringade på motorvägen mellan Örebro och Karlskoga. Radion var på. Det var alltid ganska kackiga kanaler, Mix Megapol, Lugna Favoriter, såna grejer, och det var mycket Phil Collins, Chris Rea, ballader, ballader, ballader, regn mot rutan, trafikljus. The Blue Nile låter som allt detta, men med en nedtonad värdighet som gör dem... ganska oslagbara. Vissa nätter, då och då.

The Church - Starfish

Samma sak här, men det drar mer åt U2, mer åt arenan än åt nattradion.. Här finns också en dunkel, underskön mystik som senare skulle förädlas av band som Ride och Slowdive, men som lät riktigt bra redan här.

Musik: Arcade Fire på Cirkus.

Jag var inte en av de lyckliga som lyckades snappa åt mig Arcade Fire-plåtarna när de släpptes. Däremot fick jag ett SMS i torsdags kväll och blev erbjuden att köpa en biljett av Nina. Glatt avbokade jag alla andra planer för fredagskvällen och tackade ja.
Platserna var bra; jag satt snett ovanför scenen med god utsikt.
Electrelane var först upp, och jag, som faktiskt glömt bort hur bra de är trots att det inte alls var länge sen jag köpte deras ”Axes”, blev positivt överraskad. Note to self: måste lyssna mer på Electrelane.

Fick lite dåliga vibbar under tiden mellan Electrelane och Arcade Fire. Det kändes som om roddarna byggde upp rekvisitan till en teater snarare än en konsertscen. Behöver inte vara något dåligt, naturligtvis, men vissa element – racerhjälmarna! - kändes ganska malplacerade. För mycket pynt och för lite substans helt enkelt, vilket känns väldigt konstigt. För är det något som deras låtar har så är det djup och substans. Varför övergöda det med kryddor som inte alls passar in?
Men det var en spektakulär konsert, helt klart. Win Butler var skrämmande skitstor och fick mig att tänka på en Ian Curtis med gigantism. Kan ju också bero på att hans fru, Règine Chassagne, var så väldigt kort, och envisades med att skutta omkring som en blandning mellan älva och skolflicka på scenen...
Allt lät bra, förutom nämnde Butlers onda hals som fick honom att väsa mer än sjunga i vissa låtar. Samma onda hals som fick dem att ställa in hela resterande europaturnén.
Men jag måste återkomma till mitt huvudsakliga problem:
Arcade Fire borde lära sig att less ibland är more. Att det faktiskt går att låta musiken tala för sig själv. En Napoleon Dynamite-kopia på crack som spelar sönder sina trumpinnar mot allt som kommer i hans väg gör inte särskilt mycket för mig. Det ser inte övertygande ut. Jag rycks inte med. Det blev mest påfrestande att se på. Jämför gärna med Sufjan Stevens storslagna konsert i höstas, där scenkläderna visserligen var ganska utflippade, men där de stora gesterna låg i musiken, inte i bandmedlemmar med akut ADHD.
Ändå: en mycket bra konsert. De äldre låtarna lät klart bäst, men ”Windowsill” och ”No Cars Go” var nästan i samma nivå. Och jag hade säkert älskat varje sekund om det inte vore för att jag hade sittplats. När bandet avslutade med en übereuforisk ”Wake Up” avundades man de lyckliga satar som befann sig mitt i publikhavet.