Musik: Kent - Röd.

Det känns lika märkligt som glädjande att skriva detta, men Kents nya skiva är en av förra årets absolut bästa, en av gruppens bästa, deras starkaste sedan "Hagnesta Hill". Och detta skriver jag. Som tröttnade på Kent efter "Vapen & Ammunition". Som under många år förkastade dom. Som länge sett dem som ett pinsamt men lite gulligt inslag i skivsamlingen och som för länge sedan gått vidare. Tror inte att det här är albumet som får mig att börja hänga på Kent.nu eller försöka krångla på mig den gamla Hagnesta Hill-tishan igen, men my god, om det inte är en imponerande skiva...

Ser man förbi alla skriverier om Hansastudion och technoinfluenser (jodå, det finns en del beats här och där) så är "Röd" något så enkelt som ett knippe riktigt bra låtar. Starka melodier, snyggt sound och - framförallt - bandets vackraste och viktigaste texter hittills. Inga trasiga moln eller yetispår här inte. Det är ganska rakt, ganska enkelt och naket, ibland hjärtslitande i sin uppriktighet och uppgivenhet: "Om jag hade lite kraft kvar att ge dig, om jag hade lite hjärta att dela med mig, om jag hade lite kärlek så var den till dig."

Musikaliskt ekar det fortfarande av brittiskt 80-tal, men det känns inte mossigt som på "Tillbaka Till Samtiden". I en kort recension av den skivan efterlyste jag ett sound liknande det på Nicolas Makelberges "Dying In Africa". Då och då känns det som om någon lyssnade på mig. Men här anas också Arcade Fire, både i ljudbild och i tonläge och tema. Bombastiskt så det förslår, samma fixering vid lögner och tro och skuld, och texter om ett modernt samhälle man inte vill känna igen sig i. Ett samhälle fyllt av Vellingebor, utan utsträckta händer, utan kraft kvar att dela med sig av.

Musik: Årets skivor #2.

Började året med Arcade Fires ”Neon Bible”, eller var det förra året som slutade med den? Jag minns inte, men jag minns iskalla mornar i årets skälvande begynnelseveckor. Jag stod vid Gullmarsplan med ”No Cars Go” i öronen, och domnade fötter otåligt stampandes i väntan på tvärbanan. ”Neon Bible” hade för många svaga ögonblick för att ta sig ända upp till toppen av årsbästalistan, men ett av årets mest minnesvärda album var det ändock.

Jag var kär, eller i alla fall smickrad, under några veckor i februari. Det hände sig flera gånger i veckan att det pep till i mobilen; en glad hälsning i displayen och en fråga. Och strax därpå satt jag på tunnelbanan från Bagarmossen in till stan med de mer uppsluppna delarna av Patrick Wolfs ”The Magic Position” i lurarna. När historien senare fick en lite tråkigare vändning fungerade skivans dystrare delar precis lika bra.

Erik De Vahl hade vänligheten att skicka mig ett exemplar av mästerliga ”Oh! My Spine”. och även den snurrade ett antal varv i såväl mp3-spelaren som stereon under vårvintern. Vackra melodier. Kyliga arrangemang, men varm stämning. Detsamma hittade jag i Mixtapes & Cellmates självbetitlade fullängdsdebut. Årets ”Pet Grief”, om än inte fullt lika stark och, eh, mogen.

Som så många andra vårar kom lo-fi:n att ta allt större utrymme i takt med att graderna utomhus steg. Tidiga Modest Mouse och sena Pavement spelades flitigt. Årets första solstrålar lockar alltid fram en längtan i mig; efter skevhet, burkig falsksång och brus. Malcolm Middleton är väl inte lo-fi per se, men en fin popskiva släppte den forne Arab Strap-medlemmen i alla fall ifrån sig i år. Middleton är ledsen med glimten i ögat, och det är både roande och oroande att höra. Höjdpunkten, ”Stay Close, Sit Tight”, är den finaste och faktiskt mest optimistiska sång om depression jag någonsin hört.

Musik: Arcade Fire på Cirkus.

Jag var inte en av de lyckliga som lyckades snappa åt mig Arcade Fire-plåtarna när de släpptes. Däremot fick jag ett SMS i torsdags kväll och blev erbjuden att köpa en biljett av Nina. Glatt avbokade jag alla andra planer för fredagskvällen och tackade ja.
Platserna var bra; jag satt snett ovanför scenen med god utsikt.
Electrelane var först upp, och jag, som faktiskt glömt bort hur bra de är trots att det inte alls var länge sen jag köpte deras ”Axes”, blev positivt överraskad. Note to self: måste lyssna mer på Electrelane.

Fick lite dåliga vibbar under tiden mellan Electrelane och Arcade Fire. Det kändes som om roddarna byggde upp rekvisitan till en teater snarare än en konsertscen. Behöver inte vara något dåligt, naturligtvis, men vissa element – racerhjälmarna! - kändes ganska malplacerade. För mycket pynt och för lite substans helt enkelt, vilket känns väldigt konstigt. För är det något som deras låtar har så är det djup och substans. Varför övergöda det med kryddor som inte alls passar in?
Men det var en spektakulär konsert, helt klart. Win Butler var skrämmande skitstor och fick mig att tänka på en Ian Curtis med gigantism. Kan ju också bero på att hans fru, Règine Chassagne, var så väldigt kort, och envisades med att skutta omkring som en blandning mellan älva och skolflicka på scenen...
Allt lät bra, förutom nämnde Butlers onda hals som fick honom att väsa mer än sjunga i vissa låtar. Samma onda hals som fick dem att ställa in hela resterande europaturnén.
Men jag måste återkomma till mitt huvudsakliga problem:
Arcade Fire borde lära sig att less ibland är more. Att det faktiskt går att låta musiken tala för sig själv. En Napoleon Dynamite-kopia på crack som spelar sönder sina trumpinnar mot allt som kommer i hans väg gör inte särskilt mycket för mig. Det ser inte övertygande ut. Jag rycks inte med. Det blev mest påfrestande att se på. Jämför gärna med Sufjan Stevens storslagna konsert i höstas, där scenkläderna visserligen var ganska utflippade, men där de stora gesterna låg i musiken, inte i bandmedlemmar med akut ADHD.
Ändå: en mycket bra konsert. De äldre låtarna lät klart bäst, men ”Windowsill” och ”No Cars Go” var nästan i samma nivå. Och jag hade säkert älskat varje sekund om det inte vore för att jag hade sittplats. När bandet avslutade med en übereuforisk ”Wake Up” avundades man de lyckliga satar som befann sig mitt i publikhavet.