Musik: Gamla hjältar levererar också - eller?
Tre rockdinosaurier är aktuella med nytt. Tre rockdinosaurier som jag lyssnat ohälsosamt mycket på, som i min ungdom var de viktigaste byggstenarna i den musikbjälke som skulle komma att hålla uppe hela min personlighet. Det är förstås Kent, Radiohead och Smashing Pumpkins jag talar om, en trio som jag förstått att jag knappast är ensam om att ha varit djupt nere med under de sista ljuva åren av 90-talet. En trio som jag, där och då, trodde att jag alltid skulle återkomma till, men vars skivor mest har stått och samlat damm där i Benno-hyllorna de senaste åren.
Kents förra skiva hette "Du Och Jag Döden", och den gillade jag. Lite grann. Köpte den aldrig, men mina vänner spelade den flitigt på efterfester, under en period då efterfester var något jag ofta fann mig själv på. Jag kommer nog inte att köpa deras nya heller, även om jag gillar den mer än jag trodde att jag skulle göra. En del fina låtar har den allt.
Problemet är bara det att det är något frustrerande med ljudbilden på "Tillbaka Till Samtiden". "Våga Vara Rädd" börjar med ett beat som får mig att vilja stoppa in Nicolas Makelberge i stereon igen, och jag tänker för ett ögonblick på hur bra det skulle kunna låta om Kent vågade prova på en ny ljudbild, liknande det atmosfäriska 80-talssound som gjorde nämnda Makelberges "Dying In Africa" så klockren. Men Kent verkar vara för rädda för att våga hänga av sig arenarockkostymen. Ett dovt eko av Depeche Mode ligger över skivan. Det är inte dåligt, bara ganska utmattande - vi snackar ju trots allt om gruppen som en gång sjöng "Håna oss, vi rör oss ni står still". Det är verkligen synd. För de kan faktiskt fortfarande skriva rätt bra låtar, och till och från får Jocke Berg ur sig de där textraderna som faktiskt känns, på riktigt, hur jobbigt det än är att erkänna. När han håller sig borta från den där tröttsamt uttjatade Stockholmskritiken.
Jag tror inte jag har lyssnat på Smashing Pumpkins sedan jag såg Billy Corgan prata om sin känsliga konstnärssjäl med Per Sinding Larsen i tv. Han var då aktuell med en soloskiva, och med att vara så full av sig själv att man ville skicka honom ett lavemang, med expressbud. Sällan har en gammal hjälte gett ett mer osympatiskt intryck. Skivomslaget var också så smaklöst att man hånskrattade - en babyrosa Corgan som tryckte sig mot en glasruta. Behöver jag nämna att jag aldrig lyssnade på "The Future Embrace"? Jag är orättvis nu, jag vet, men jag kommer inte att lyssna på "Zeitgeist" heller. Jag gjorde ett försök med inledande "Doomsday Clock" och kom undan med blotta förskräckelsen. Corgan kraxar och hårdrocksgitarrer drönar fram oinspirerande ickemelodier. Tack men nej tack.
Thom Yorkes soloplatta "The Eraser" från förra året blev rätt uppskriven. Själv föll jag aldrig riktigt för den. Den var lite för kall och jobbig. Den lät som jag kan tänka mig att ett litet emospöke inlåst i ett kylskåp skulle låta. Gnyenden och svala beats. Bandet fortsätter i ungefär samma stil på nya plattan, dock med ett lite mer organiskt sound. Stråkar och riktiga instrument och några av bandets mest lätttillgängliga låtar sedan "Ok Computer". Det är ofta ganska fint, men lika ofta ganska enformigt också, och lätttillgängligheten innebär inte per automatik att musiken blir roligare att lyssna på. Enstaka låtar som "Reckoner" sticker ut, men som helhet är "In Rainbows" inte en skiva som kommer att locka mig till särskilt många fler lyssningar.
Kent - Tillbaka Till Samtiden - 6/10
Smashing Pumpkins - Zeitgeist - 3/10
Radiohead - In Rainbows - 6/10
Kents förra skiva hette "Du Och Jag Döden", och den gillade jag. Lite grann. Köpte den aldrig, men mina vänner spelade den flitigt på efterfester, under en period då efterfester var något jag ofta fann mig själv på. Jag kommer nog inte att köpa deras nya heller, även om jag gillar den mer än jag trodde att jag skulle göra. En del fina låtar har den allt.Problemet är bara det att det är något frustrerande med ljudbilden på "Tillbaka Till Samtiden". "Våga Vara Rädd" börjar med ett beat som får mig att vilja stoppa in Nicolas Makelberge i stereon igen, och jag tänker för ett ögonblick på hur bra det skulle kunna låta om Kent vågade prova på en ny ljudbild, liknande det atmosfäriska 80-talssound som gjorde nämnda Makelberges "Dying In Africa" så klockren. Men Kent verkar vara för rädda för att våga hänga av sig arenarockkostymen. Ett dovt eko av Depeche Mode ligger över skivan. Det är inte dåligt, bara ganska utmattande - vi snackar ju trots allt om gruppen som en gång sjöng "Håna oss, vi rör oss ni står still". Det är verkligen synd. För de kan faktiskt fortfarande skriva rätt bra låtar, och till och från får Jocke Berg ur sig de där textraderna som faktiskt känns, på riktigt, hur jobbigt det än är att erkänna. När han håller sig borta från den där tröttsamt uttjatade Stockholmskritiken.
Jag tror inte jag har lyssnat på Smashing Pumpkins sedan jag såg Billy Corgan prata om sin känsliga konstnärssjäl med Per Sinding Larsen i tv. Han var då aktuell med en soloskiva, och med att vara så full av sig själv att man ville skicka honom ett lavemang, med expressbud. Sällan har en gammal hjälte gett ett mer osympatiskt intryck. Skivomslaget var också så smaklöst att man hånskrattade - en babyrosa Corgan som tryckte sig mot en glasruta. Behöver jag nämna att jag aldrig lyssnade på "The Future Embrace"? Jag är orättvis nu, jag vet, men jag kommer inte att lyssna på "Zeitgeist" heller. Jag gjorde ett försök med inledande "Doomsday Clock" och kom undan med blotta förskräckelsen. Corgan kraxar och hårdrocksgitarrer drönar fram oinspirerande ickemelodier. Tack men nej tack.Thom Yorkes soloplatta "The Eraser" från förra året blev rätt uppskriven. Själv föll jag aldrig riktigt för den. Den var lite för kall och jobbig. Den lät som jag kan tänka mig att ett litet emospöke inlåst i ett kylskåp skulle låta. Gnyenden och svala beats. Bandet fortsätter i ungefär samma stil på nya plattan, dock med ett lite mer organiskt sound. Stråkar och riktiga instrument och några av bandets mest lätttillgängliga låtar sedan "Ok Computer". Det är ofta ganska fint, men lika ofta ganska enformigt också, och lätttillgängligheten innebär inte per automatik att musiken blir roligare att lyssna på. Enstaka låtar som "Reckoner" sticker ut, men som helhet är "In Rainbows" inte en skiva som kommer att locka mig till särskilt många fler lyssningar.
Kent - Tillbaka Till Samtiden - 6/10
Smashing Pumpkins - Zeitgeist - 3/10
Radiohead - In Rainbows - 6/10
Etiketter: Billy Corgan, Jocke Berg, Kent, Musik, Nicolas Makelberge, Per Sinding Larsen, Radiohead, Smashing Pumpkins
posted by Niklas at 10:45 em
3 Comments:
Håller med dig angående Kent.
Lite konstigt att jag aldrig har lyssnat så mycket på Radiohead. Jag har ju känt till dem i många år men aldrig brytt mig om att börja lyssna. Det har alltid funnits annat som känts mer angeläget.
Kent har alltid varit pretentiösa och lite pinsamma i mina ögon. Det kanske beror på att jag fått en dålig bild av dem varje gång jag stött på någon i bandet. Jag har aldrig förstått om de är ironiska eller allvarliga när de skickar ut sina pressreleaser eller ber att deras fjortispublik ska ta på sig vita kläder osv heller, men jag kanske helt enkelt inte tillhör deras målgrupp. Jocke Berg borde nog syssla med att skriva sina patenterade popdängor till andra artister istället.
Smashing Pumpkins var okej på 90-talet men har blivit pinsamma på senare år. Eller Billy Corgan har blivit det kanske man skulle säga. Jag har bara svaga minnen av hans solokarriär och Zwan. Jag tror jag förträngt det mesta jag råkat höra. Den nya skivan är väl medioker på sin höjd.
Radiohead däremot utvecklas och blir bara bättre och bättre för varje skiva de gör, enligt min åsikt i alla fall, och den nya skivan är inget undantag. Jag älskar tretakten (eller är det 6/8-takt) i inledningslåten.
Väldigt bra skrivet och jag håller med angående både kent och Pumpkins. Dock så tycker jag att Radioheads senaste är riktigt bra, skönt att de åtminstone fortfarande kan leverera, tillskillnad från mina gamla hjältar i pumpkins, man blir ju ledsen i hjärtat att lyssna på det nya skräpet.
Skicka en kommentar
<< Home