Musik: Recent listening #3.

Kask - Wrestling My Case

Wow, det här var så mycket bättre än väntat. Och så mycket modernare. Hade inte direkt väntat mig att Brainpool-Jannes soloskiva från -99 skulle innehålla något värt att höja på ögonbrynen åt, tvekade till och med på om den var värd de tio kronor den kostade att inhandla på Myrorna. Alltid trevligt att bli positivt överraskad. Kombinationen akustiska gitarrer och elektronik får mig att tänka på The Embassy, här och var drar det mer åt Tough Alliance, och första spåret, makalösa "Discovery" låter som något från senaste Kent-skivan (som jag. som tidigare nämnt, gillar rätt mycket). Inte dumt alls, och nu blir jag faktiskt lite nyfiken på Lake Heartbeat...


Tim Hardin - 1+2

Tim Hardins två första skivor är däremot ungefär vad jag hade förväntat mig. Riktigt bra där de är bra, rätt såsiga där de är dåliga. En del lätt uttjatade evergreens (hur många gånger kan man höra "If I Were A Carpenter" utan att vilja kräkas?) en del något mindre sönderspelade, och riktigt fina, folkrocklåtar med sakrala orkesterarrangemang. Den fläskiga bluesen vara lite chockerande dock. Den hade jag inte väntat mig, och hade gärna varit utan.



Maxwell - Now

"Hmm, en låt med samma titel som Kate Bush-klassikern" tänkte jag läste genom låtlistan i iTunes och kom till "This Woman's Work". Det visade sig vara en cover, en cover lika svidande vacker som orignalet, en cover som på morgonbussen någonstans mellan Rågsved och Hagsätra nästan lyckades röra mig till tårar. Inte illa. Det är inte ofta jag köper moderna (nåja, "Now" kom för nio år sedan, så hypermodern är den knappast) soul eller R&B-skivor, men hade alla låtar så här starka skulle jag göra det oftare. Då kan man ha överseende med att resten av materialet inte är fullt så minnesvärt.

Musik: Kent - Röd.

Det känns lika märkligt som glädjande att skriva detta, men Kents nya skiva är en av förra årets absolut bästa, en av gruppens bästa, deras starkaste sedan "Hagnesta Hill". Och detta skriver jag. Som tröttnade på Kent efter "Vapen & Ammunition". Som under många år förkastade dom. Som länge sett dem som ett pinsamt men lite gulligt inslag i skivsamlingen och som för länge sedan gått vidare. Tror inte att det här är albumet som får mig att börja hänga på Kent.nu eller försöka krångla på mig den gamla Hagnesta Hill-tishan igen, men my god, om det inte är en imponerande skiva...

Ser man förbi alla skriverier om Hansastudion och technoinfluenser (jodå, det finns en del beats här och där) så är "Röd" något så enkelt som ett knippe riktigt bra låtar. Starka melodier, snyggt sound och - framförallt - bandets vackraste och viktigaste texter hittills. Inga trasiga moln eller yetispår här inte. Det är ganska rakt, ganska enkelt och naket, ibland hjärtslitande i sin uppriktighet och uppgivenhet: "Om jag hade lite kraft kvar att ge dig, om jag hade lite hjärta att dela med mig, om jag hade lite kärlek så var den till dig."

Musikaliskt ekar det fortfarande av brittiskt 80-tal, men det känns inte mossigt som på "Tillbaka Till Samtiden". I en kort recension av den skivan efterlyste jag ett sound liknande det på Nicolas Makelberges "Dying In Africa". Då och då känns det som om någon lyssnade på mig. Men här anas också Arcade Fire, både i ljudbild och i tonläge och tema. Bombastiskt så det förslår, samma fixering vid lögner och tro och skuld, och texter om ett modernt samhälle man inte vill känna igen sig i. Ett samhälle fyllt av Vellingebor, utan utsträckta händer, utan kraft kvar att dela med sig av.

Musik: Gamla hjältar levererar också - eller?

Tre rockdinosaurier är aktuella med nytt. Tre rockdinosaurier som jag lyssnat ohälsosamt mycket på, som i min ungdom var de viktigaste byggstenarna i den musikbjälke som skulle komma att hålla uppe hela min personlighet. Det är förstås Kent, Radiohead och Smashing Pumpkins jag talar om, en trio som jag förstått att jag knappast är ensam om att ha varit djupt nere med under de sista ljuva åren av 90-talet. En trio som jag, där och då, trodde att jag alltid skulle återkomma till, men vars skivor mest har stått och samlat damm där i Benno-hyllorna de senaste åren.


Kents förra skiva hette "Du Och Jag Döden", och den gillade jag. Lite grann. Köpte den aldrig, men mina vänner spelade den flitigt på efterfester, under en period då efterfester var något jag ofta fann mig själv på. Jag kommer nog inte att köpa deras nya heller, även om jag gillar den mer än jag trodde att jag skulle göra. En del fina låtar har den allt.
Problemet är bara det att det är något frustrerande med ljudbilden på "Tillbaka Till Samtiden". "Våga Vara Rädd" börjar med ett beat som får mig att vilja stoppa in Nicolas Makelberge i stereon igen, och jag tänker för ett ögonblick på hur bra det skulle kunna låta om Kent vågade prova på en ny ljudbild, liknande det atmosfäriska 80-talssound som gjorde nämnda Makelberges "Dying In Africa" så klockren. Men Kent verkar vara för rädda för att våga hänga av sig arenarockkostymen. Ett dovt eko av Depeche Mode ligger över skivan. Det är inte dåligt, bara ganska utmattande - vi snackar ju trots allt om gruppen som en gång sjöng "Håna oss, vi rör oss ni står still". Det är verkligen synd. För de kan faktiskt fortfarande skriva rätt bra låtar, och till och från får Jocke Berg ur sig de där textraderna som faktiskt känns, på riktigt, hur jobbigt det än är att erkänna. När han håller sig borta från den där tröttsamt uttjatade Stockholmskritiken.

Jag tror inte jag har lyssnat på Smashing Pumpkins sedan jag såg Billy Corgan prata om sin känsliga konstnärssjäl med Per Sinding Larsen i tv. Han var då aktuell med en soloskiva, och med att vara så full av sig själv att man ville skicka honom ett lavemang, med expressbud. Sällan har en gammal hjälte gett ett mer osympatiskt intryck. Skivomslaget var också så smaklöst att man hånskrattade - en babyrosa Corgan som tryckte sig mot en glasruta. Behöver jag nämna att jag aldrig lyssnade på "The Future Embrace"? Jag är orättvis nu, jag vet, men jag kommer inte att lyssna på "Zeitgeist" heller. Jag gjorde ett försök med inledande "Doomsday Clock" och kom undan med blotta förskräckelsen. Corgan kraxar och hårdrocksgitarrer drönar fram oinspirerande ickemelodier. Tack men nej tack.


Thom Yorkes soloplatta "The Eraser" från förra året blev rätt uppskriven. Själv föll jag aldrig riktigt för den. Den var lite för kall och jobbig. Den lät som jag kan tänka mig att ett litet emospöke inlåst i ett kylskåp skulle låta. Gnyenden och svala beats. Bandet fortsätter i ungefär samma stil på nya plattan, dock med ett lite mer organiskt sound. Stråkar och riktiga instrument och några av bandets mest lätttillgängliga låtar sedan "Ok Computer". Det är ofta ganska fint, men lika ofta ganska enformigt också, och lätttillgängligheten innebär inte per automatik att musiken blir roligare att lyssna på. Enstaka låtar som "Reckoner" sticker ut, men som helhet är "In Rainbows" inte en skiva som kommer att locka mig till särskilt många fler lyssningar.

Kent - Tillbaka Till Samtiden - 6/10
Smashing Pumpkins - Zeitgeist - 3/10
Radiohead - In Rainbows - 6/10