Musik: Recent listening #3.

Kask - Wrestling My Case

Wow, det här var så mycket bättre än väntat. Och så mycket modernare. Hade inte direkt väntat mig att Brainpool-Jannes soloskiva från -99 skulle innehålla något värt att höja på ögonbrynen åt, tvekade till och med på om den var värd de tio kronor den kostade att inhandla på Myrorna. Alltid trevligt att bli positivt överraskad. Kombinationen akustiska gitarrer och elektronik får mig att tänka på The Embassy, här och var drar det mer åt Tough Alliance, och första spåret, makalösa "Discovery" låter som något från senaste Kent-skivan (som jag. som tidigare nämnt, gillar rätt mycket). Inte dumt alls, och nu blir jag faktiskt lite nyfiken på Lake Heartbeat...


Tim Hardin - 1+2

Tim Hardins två första skivor är däremot ungefär vad jag hade förväntat mig. Riktigt bra där de är bra, rätt såsiga där de är dåliga. En del lätt uttjatade evergreens (hur många gånger kan man höra "If I Were A Carpenter" utan att vilja kräkas?) en del något mindre sönderspelade, och riktigt fina, folkrocklåtar med sakrala orkesterarrangemang. Den fläskiga bluesen vara lite chockerande dock. Den hade jag inte väntat mig, och hade gärna varit utan.



Maxwell - Now

"Hmm, en låt med samma titel som Kate Bush-klassikern" tänkte jag läste genom låtlistan i iTunes och kom till "This Woman's Work". Det visade sig vara en cover, en cover lika svidande vacker som orignalet, en cover som på morgonbussen någonstans mellan Rågsved och Hagsätra nästan lyckades röra mig till tårar. Inte illa. Det är inte ofta jag köper moderna (nåja, "Now" kom för nio år sedan, så hypermodern är den knappast) soul eller R&B-skivor, men hade alla låtar så här starka skulle jag göra det oftare. Då kan man ha överseende med att resten av materialet inte är fullt så minnesvärt.

Musik: Barocktober.

Tough Alliance var (som vanligt skulle många nog vilja säga) före sin tid när de inkluderade en cover av "Hung Up On A Dream" på "First Class Riot"-singeln i våras. Ett drygt halvår senare kunde inget vara mer rätt än The Zombies undersköna barockpop. Rätt såväl i den rådande tidsandan som på ett mer personligt plan. Barockpop är på modet, och ingen kunde vara lyckligare än jag. Plötsligt är det enklare än på länge att fylla samlingen med pampiga men luftiga orkestermelodier, svävande röster och vackra blåsharmonier. Kanske kan man hoppas på att någon äntligen tar tag i att återutge Left Bankes "Walk Away Renee / Pretty Ballerina" eller åtminstonne "Theres Gonna Be A Storm". Det vore sannerligen på tiden. I väntan på det kan man alltid glädjas åt de godsaker som trots allt finns att ta del av här och nu.

Cocoanut Groove - The End Of Summer On Bookbinder Road (Låt)

En briljant titel, på en precis lika briljant låt. Jag skulle kunna sitta och mata in 60-talsinfluenser tills fingertopparna svartnar (Love-trumpeten! Colin Blunstone-rösten! Harpsichords!) Mest av allt hör jag nog ändå ljudet av ett svenskt Clientele. Bara låttiteln och de känslor den frambringar (analkande höst, melankoli, geografiska platser, böcker) för tankarna till mitt brittiska samtida favoritband. Jag längtar efter fler låtar, efter EP:s och fulllängdare. Än så länge verkar det inte finnas mer att höra än den här låten. Lyssna på den på Cocoanut Grooves MySpace-sida och förförs du också. Rita sedan ett streck på väggen för varje dag du behöver genomlida utan en ny Cocoanut Groove-låt.

The Zombies - Into The Afterlife (Skiva)













En samling material som Zombies-människorna Rod Argent och Colin Blunstone (eller Neil MacArthur som han, den knasbollen, ett tag kallade sig) spelade in mellan The Zombies splittring och solokarriärernas avstamp, kan det vara något? Med största sannorlikhet - JA! Jag har ännu inte hört detta - har inte riktigt råd att köpa skivan i nuläget, men recensioner hävdar att inga av spåren ligger särskilt långt från mästerverket "Odessey & Oracle" i sound och känsla, och det låter allt för lovande för att missas.

V/A - Tea & Symphony - The English Baroque Sound 1967 - 1974 (Skiva)













Lori Balmer, Vigrass, Julian Brooks, Lea Nixon... Namn som säger dig något? Nej, inte mig heller. Inte ännu. "Tea & Symphony" är ännu en skiva jag inte hört, men kommer att investera i så fort ekonomin tillåter. Informationen om den är ganska knapphändig. Trots ihärdigt googlande vet jag inte mer än att Bob Stanley sammanställt den, att det är barockpop och de som hört den verkar ha älskat den. Det känns ändå som att det räcker för att motivera ett inköp, inte sant?

Musik: The Tough Alliance, live på Södra Bar.

”Ska de spela eller slåss?” frågade min arbetskamrat Ola när jag i lunchrummet släppte bomben att jag skulle gå och se TTA i helgen.
”Förhoppningsvis både och”, svarade jag.
Jag har egentligen ingen relation till The Tough Alliance. Jag har lyssnat på hitsen, och jag gillar dem. Bra låtar, medryckande, kul. Varken omstörtande bra eller provocerande dåligt. Jag verkar ganska ensam om det. I min bekantskapskrets finns både fanatiker och belackare, men få likgiltiga. Förutom då de som aldrig ens hört talas om Tough Alliance. Tro det eller ej, de finns.
--
Så stod jag där på Södra Bars dansgolv igen då, den här gången med Andreas, Julie, Anna (ännu en!) och Moa alldeles i närheten. Vi hade precis dansat till New Orders ”Bizarre Love Triangle”, som ju är världens bästa låt, och nu hängde förväntningarna i luften. Förmodligen var det bara en tidsfråga innan TTA skulle kliva på scenen.
Då skingrades plötsligt publiken, föll bakåt som dominobrickor och bildade en öppen cirkel mitt framför scenen. Allt gick så långsamt. Musiken tystnade, människor skrek och ropade, utspilld öl tycktes glida fram genom luften, dropparna svävade som gyllene snöflingor innan de slog i marken – och i mig. Jag fann mig fullständigt nerstänkt, med öl över hela skjortan och i håret.
Jag tittade upp, och i cirkeln rusade någon med munnen skummande av blod och ansiktet förvridet i en vild grimas. Han slet tag i någon, knytnävsslag utbyttes, cirkeln vidgades än mer när folk försökte undvika att träffas av de virvlande armarna.
Vakterna rusade in, kombattanterna bars ut och jag lugnade nerverna i baren.
”Surt”, sa en kille som stod lutad mot bardisken. Han nickade mot min nedfläckade skjorta.
”Jo”, sa jag, men flinade samtidigt och ryckte på axlarna. Jag tog det inte så hårt. Det var ju i alla fall inte blod.
”Det värsta är”, sa han konspiratoriskt, ”att det garanterat var arrangerat.”
”Eh, jo”, sa jag skeptiskt och vinkade tillbaka till Andreas som fått syn på mig. Tänkte lite på vad killen just sagt. Är det möjligt, rent teoretiskt, att TTA anlitat två killar till att gå fullständigt Fight Club och slå varandra blodiga? Kunde det rent av vara så att killen jag snackade med anlitats för att sprida ryktet? Kanske. Mer intressant är egentligen det faktum att TTA är ett band som får folk att spekulera i de banorna. Hur många andra svenska band kan man säga detsamma om? Jag kan inte komma på ett enda.
För att vara ett band som är så omhuldat av antirockens fanbärare är deras spelningar väldigt rockistiskt korrekta: Vad som helst kan hända på deras spelningar, precis vad som helst. Ungefär som man hört att det lär ha varit under punkens ungdomsdagar på CBGB i New York.
Slagsmålet hade just avbrutits när musiken kom igång igen och TTA äntrade scenen. Såvitt jag, som aldrig sett den tidigare, förstår var det en ganska vanlig TTA-spelning. Scenen stormades, människor överallt, artisterna själva i stort sett omöjliga att urskilja sånär som Erik som står och viftat med en bas utan att spela på strängarna, någon som skriker ”de har Service-människorna är fan den värsta sortens knarkare!”, lika mycket aggressioner som kärlek i luften, fullständigt kaos.
Så var spelningen över, lika plötsligt som den börjat. Musiken tystnade, lamporna tändes, publiken skingrades. Golvet var ett hav av öl och krossat glas, och i scenen gapade ett öppet hål som inte funnits där före konserten. En svartklädd man med bister uppsyn och armarna i kors stod där bredvid och blickade ut över oss.
Det var dags att gå.