Musik: The Tough Alliance, live på Södra Bar.

”Ska de spela eller slåss?” frågade min arbetskamrat Ola när jag i lunchrummet släppte bomben att jag skulle gå och se TTA i helgen.
”Förhoppningsvis både och”, svarade jag.
Jag har egentligen ingen relation till The Tough Alliance. Jag har lyssnat på hitsen, och jag gillar dem. Bra låtar, medryckande, kul. Varken omstörtande bra eller provocerande dåligt. Jag verkar ganska ensam om det. I min bekantskapskrets finns både fanatiker och belackare, men få likgiltiga. Förutom då de som aldrig ens hört talas om Tough Alliance. Tro det eller ej, de finns.
--
Så stod jag där på Södra Bars dansgolv igen då, den här gången med Andreas, Julie, Anna (ännu en!) och Moa alldeles i närheten. Vi hade precis dansat till New Orders ”Bizarre Love Triangle”, som ju är världens bästa låt, och nu hängde förväntningarna i luften. Förmodligen var det bara en tidsfråga innan TTA skulle kliva på scenen.
Då skingrades plötsligt publiken, föll bakåt som dominobrickor och bildade en öppen cirkel mitt framför scenen. Allt gick så långsamt. Musiken tystnade, människor skrek och ropade, utspilld öl tycktes glida fram genom luften, dropparna svävade som gyllene snöflingor innan de slog i marken – och i mig. Jag fann mig fullständigt nerstänkt, med öl över hela skjortan och i håret.
Jag tittade upp, och i cirkeln rusade någon med munnen skummande av blod och ansiktet förvridet i en vild grimas. Han slet tag i någon, knytnävsslag utbyttes, cirkeln vidgades än mer när folk försökte undvika att träffas av de virvlande armarna.
Vakterna rusade in, kombattanterna bars ut och jag lugnade nerverna i baren.
”Surt”, sa en kille som stod lutad mot bardisken. Han nickade mot min nedfläckade skjorta.
”Jo”, sa jag, men flinade samtidigt och ryckte på axlarna. Jag tog det inte så hårt. Det var ju i alla fall inte blod.
”Det värsta är”, sa han konspiratoriskt, ”att det garanterat var arrangerat.”
”Eh, jo”, sa jag skeptiskt och vinkade tillbaka till Andreas som fått syn på mig. Tänkte lite på vad killen just sagt. Är det möjligt, rent teoretiskt, att TTA anlitat två killar till att gå fullständigt Fight Club och slå varandra blodiga? Kunde det rent av vara så att killen jag snackade med anlitats för att sprida ryktet? Kanske. Mer intressant är egentligen det faktum att TTA är ett band som får folk att spekulera i de banorna. Hur många andra svenska band kan man säga detsamma om? Jag kan inte komma på ett enda.
För att vara ett band som är så omhuldat av antirockens fanbärare är deras spelningar väldigt rockistiskt korrekta: Vad som helst kan hända på deras spelningar, precis vad som helst. Ungefär som man hört att det lär ha varit under punkens ungdomsdagar på CBGB i New York.
Slagsmålet hade just avbrutits när musiken kom igång igen och TTA äntrade scenen. Såvitt jag, som aldrig sett den tidigare, förstår var det en ganska vanlig TTA-spelning. Scenen stormades, människor överallt, artisterna själva i stort sett omöjliga att urskilja sånär som Erik som står och viftat med en bas utan att spela på strängarna, någon som skriker ”de har Service-människorna är fan den värsta sortens knarkare!”, lika mycket aggressioner som kärlek i luften, fullständigt kaos.
Så var spelningen över, lika plötsligt som den börjat. Musiken tystnade, lamporna tändes, publiken skingrades. Golvet var ett hav av öl och krossat glas, och i scenen gapade ett öppet hål som inte funnits där före konserten. En svartklädd man med bister uppsyn och armarna i kors stod där bredvid och blickade ut över oss.
Det var dags att gå.