Musik: Jens Lekman – Night Falls Over Kortedala.

Artist: Jens Lekman
Titel: Night Falls Over Kortedala
Bolag: Service
År: 2007

Jens Lekman är tillbaka och jag insåg inte ens att jag saknat honom. Och jag trodde att jag var färdig, att jag klarade mig bra med mina Magnetic Fields och Jonathan Richman-skivor. Och så såg jag Jens igen på Accelerator, och den låga som en gång brunnit i mitt bröst för hans musik sprakade till men slocknade snabbt igen. Det var bra, riktigt bra, men det var inte vad det en gång varit. ”Friday Night At The Drive In Bingo” var en jättefin poppärla, men jag saknade den där Jens Lekmanska dramatiken, sorglig men insvept i varm finurlig humor som hindrar den från att någonsin bli riktigt betungande.
Och så kom det här. Och jag har svårt att finna ord.

Plötsligt minns jag bara allt så tydligt igen. Hösten 2003. ”I’ll come running with my heart on fire”. Tre personer i sängen, en som muttrar ”vad är det här för konstig musik?” och två som ler. ”Black Cab”, att döda partyn, ”Jag har saknat dig” och långa kramar, för mycket sprit i ett för snabbt tempo och allt var bara för att hitta någon att dela sitt liv med, och allt slutade bara med att man inte visste vem ens vän var längre, och Rocky Dennis dog innan han kunde komma med några svar. Det blev vinter och allt frös.

Våren 2004. Debutalbumets vår. Dansande till ”You Are The Light”. Motalas gator i ny träningsoverallsjacka och ”A Higher Power” i lurarna. Sprudlande glädje till ”Julie”, men med pizza istället för french fries at the dock of the bay, och med kall folköl och bearnaisesås istället för ketchup och majonnäs. Jens Lekman som soundtracket till den absolut bästa tiden i mitt liv. Och observera att jag inte skriver ”hittills”.

”Night Falls Over Kortedala” känns mer genomarbetad än debuten, vilket kan lura en att tro att den skulle ha förlorat lite av sin charmen. Så är dock inte fallet. Den är mer lekfull också. Låtarna är mer varierade, ofta lite gladare och med aningens mer temperamentsfulla rytmer i bakgrunden. I ”Sipping On The Sweet Nectar” anar jag Avalanches mer än någonsin, och då har de ändå alltid varit närvarande i Lekmans låtar.

För mig har hans texter alltid varit lika viktiga som musiken. Sorgliga, sentimentala, roliga och enkla att relatera till. Här är de bättre än någonsin. Små skrönor och betraktelser om vänskap, kärlek, längtan och nostalgi. Framförallt det där sista. Längtan och nostalgi. För mig är det vad hans musik alltid har handlat om. Varenda en av hans låtar är som små dagbokssidor målade i regnbågens alla färger.
Jag hoppas han fortsätter färglägga mitt liv länge till, och att han fortsätter att visa mig nya färger. Oavsett vilka toner de må gå i.

8/10

Musik: The Tough Alliance, live på Södra Bar.

”Ska de spela eller slåss?” frågade min arbetskamrat Ola när jag i lunchrummet släppte bomben att jag skulle gå och se TTA i helgen.
”Förhoppningsvis både och”, svarade jag.
Jag har egentligen ingen relation till The Tough Alliance. Jag har lyssnat på hitsen, och jag gillar dem. Bra låtar, medryckande, kul. Varken omstörtande bra eller provocerande dåligt. Jag verkar ganska ensam om det. I min bekantskapskrets finns både fanatiker och belackare, men få likgiltiga. Förutom då de som aldrig ens hört talas om Tough Alliance. Tro det eller ej, de finns.
--
Så stod jag där på Södra Bars dansgolv igen då, den här gången med Andreas, Julie, Anna (ännu en!) och Moa alldeles i närheten. Vi hade precis dansat till New Orders ”Bizarre Love Triangle”, som ju är världens bästa låt, och nu hängde förväntningarna i luften. Förmodligen var det bara en tidsfråga innan TTA skulle kliva på scenen.
Då skingrades plötsligt publiken, föll bakåt som dominobrickor och bildade en öppen cirkel mitt framför scenen. Allt gick så långsamt. Musiken tystnade, människor skrek och ropade, utspilld öl tycktes glida fram genom luften, dropparna svävade som gyllene snöflingor innan de slog i marken – och i mig. Jag fann mig fullständigt nerstänkt, med öl över hela skjortan och i håret.
Jag tittade upp, och i cirkeln rusade någon med munnen skummande av blod och ansiktet förvridet i en vild grimas. Han slet tag i någon, knytnävsslag utbyttes, cirkeln vidgades än mer när folk försökte undvika att träffas av de virvlande armarna.
Vakterna rusade in, kombattanterna bars ut och jag lugnade nerverna i baren.
”Surt”, sa en kille som stod lutad mot bardisken. Han nickade mot min nedfläckade skjorta.
”Jo”, sa jag, men flinade samtidigt och ryckte på axlarna. Jag tog det inte så hårt. Det var ju i alla fall inte blod.
”Det värsta är”, sa han konspiratoriskt, ”att det garanterat var arrangerat.”
”Eh, jo”, sa jag skeptiskt och vinkade tillbaka till Andreas som fått syn på mig. Tänkte lite på vad killen just sagt. Är det möjligt, rent teoretiskt, att TTA anlitat två killar till att gå fullständigt Fight Club och slå varandra blodiga? Kunde det rent av vara så att killen jag snackade med anlitats för att sprida ryktet? Kanske. Mer intressant är egentligen det faktum att TTA är ett band som får folk att spekulera i de banorna. Hur många andra svenska band kan man säga detsamma om? Jag kan inte komma på ett enda.
För att vara ett band som är så omhuldat av antirockens fanbärare är deras spelningar väldigt rockistiskt korrekta: Vad som helst kan hända på deras spelningar, precis vad som helst. Ungefär som man hört att det lär ha varit under punkens ungdomsdagar på CBGB i New York.
Slagsmålet hade just avbrutits när musiken kom igång igen och TTA äntrade scenen. Såvitt jag, som aldrig sett den tidigare, förstår var det en ganska vanlig TTA-spelning. Scenen stormades, människor överallt, artisterna själva i stort sett omöjliga att urskilja sånär som Erik som står och viftat med en bas utan att spela på strängarna, någon som skriker ”de har Service-människorna är fan den värsta sortens knarkare!”, lika mycket aggressioner som kärlek i luften, fullständigt kaos.
Så var spelningen över, lika plötsligt som den börjat. Musiken tystnade, lamporna tändes, publiken skingrades. Golvet var ett hav av öl och krossat glas, och i scenen gapade ett öppet hål som inte funnits där före konserten. En svartklädd man med bister uppsyn och armarna i kors stod där bredvid och blickade ut över oss.
Det var dags att gå.

Musik: En låt #8.

The Embassy - Boxcar

Det fanns ett par textrader jag funnit tröst i de senaste veckorna. De kommer från inledande spåret ”Boxcar” på The Embassys ”Futile Crimes”. Den talar till mig precis så som riktigt viktig popmusik ska tala till en i svåra stunder.

”After the boxcar’s gone,
into the setting sun,
we split up in two
just like my favorite tune
But I don’t envy you
You feel the same way to.”

Jag måste erkänna att jag inte vet exakt vad en boxcar är för något, men jag tänker mig ordet som en direktöversättning av svenskans "lådbil".
Och den där lådbilen, den representerar det vackra man kämpat för att bygga upp tillsammans, spikar som slagits in trots häftiga svordomar och krossade tumnaglar, bitar som sågats isär och sedan klistrats ihop på ett sätt som passar två skilda viljor bättre.
Och när den där lådbilen sedan oundvikligen försvinner; faller isär som ett korthus och hjulen rullar iväg i fyra olika riktningar, står man kvar på varsin sida av vägen, sorgsen över det man förlorat, men samtidigt tröstad av tanken på att känslan av förlust trots allt är något man delar, och därför är något som förenar en.

Musik: Erik de Vahl - Friendly Fire

Artist: Erik de Vahl
Titel: Friendly Fire
Bolag: Service
År: 2005

När skivbolaget Service omskrivs läggs fokus ofta på attityden. Ibland är det nästan så man glömmer bort att det faktiskt finns människor bakom all den där attityden. Människor med bultande hjärtan, inte bara hyperaktiva hjärnor.
The Embassy står ju till exempel inte bara för "den nya skiten", de är inte enbart sina estetiska ideal och sina popteorier, de skapar ju också väldigt, väldigt vacker musik.

Detsamma gäller i allra högsta grad Erik de Vahl.
Erik de Vahls musik är inte den nya skiten. Elektronica, och då särskilt melodisk, melankolisk sådan skulle väl snarare kunna påstås vara den nya garagerocken? Att år 2005 smycka sin musik med loopar, glitchar och ödsliga ljudmattor är inte att vara före sin tid, det är att vara i total samklang med den.

Vi bortser från allt detta, för det spelar ju ingen större roll egentligen.
Erik de Vahl kombinerar Tapes organiska folktronica med melodier och stämningarsom närmast kan liknas med det Khonnor utforskade på "Handwriting". Men där Khonnors musik ibland känns som att dra djupa andetag i ett kylskåp, är "Friendly Fire" snarare en varm snuttefilt att slutas in i, en varm tekopp en kylig höstdag eller ett brev från någon du saknar.
Det här är sannerligen något helt fantastiskt.

Jag kommer nog aldrig upphöra att fascineras av "We Wont Get Old", där instrument läggs på instrument, som länkar i en kedja eller bitar i ett pussel, tills dess en underskön melodi uppenbarar sig, likt ett isberg som sakta flyter upp ur havet. Och trots att den finns med en i medvetandet under hela lyssningen, lyckas den överraska mig varje gång. Imponerande.
För att inte tala om "My Bird".
Bara titeln är otroligt vacker i all sin enkelhet.
"My Bird". My god.
Den inledande flöjtmelodin är både förhäxande och förförande, som om Näcken börjat spela popmusik. En halv minut in i låten stämmer skogsrået och allsköns andra trolltyg, oknytt och sagoväsen in i mixen.
Vore det inte så vackert vore det nästan otäckt.

Det enda negativa jag kan komma på att säga om "Friendly Fire" är att den tar slut efter 23 minuter.
Men det är högst troligt de vackraste 23 minuter du får chansen att höra i år.