Litteratur: Nu läses #3.

Folke Fridell - Greppet Hårdnar

"Greppet Hårdnar" är uppföljaren till "Död Mans Hand" som jag läste ut på ett hotellrum i Lissabon förra våren. "Död Mans Hand" var en engagerande liten roman. Den följde David Urban Bohm, rivare i en smutsig fabrik i en icke namngiven stad i 40-talets Sverige. Han kallas Rivar-Bohm av arbetskamraterna, omgivningen finner honom mest underlig och tillvaron ter sig minst sagt blek. Om nätterna, i hemlighet, sitter han uppe och skriver. Om sin uppväxt, om hur fadern grep om handen när han dog djupt inne i skogen, om förhållandet med storebroderns hustru, om flytten till staden, om livet i fabriken.

I "Greppet Hårdnar" har Bohms skriverier nått allmänheten och uppmärksammats. Arbetskamraterna vill ha honom som talesman i facklinga sammanhang, men Bohm som är mindre begåvad i tal än i skrift är mindre road. Det rycks och slits i honom, från höger och vänster, och han är allt annat än bekväm med situationen.

Tyvärr fungerar det här lite sämre än "Död Mans Hand". Det är mer debattinlägg, mindre roman. "Död Mans Hand" lyckades vara bådadera, den rymde såväl uppväxtskildring som en inblick i fabriksarbetarnas hårda verklighet. Trots detta är det absolut en intressant och läsvärd roman, om än lite tyngre att ta sig igenom än sin föregångare.

(Och på samma sätt som jag upptäckte Flann O'Brien via At Stim Two Birds upptäckte jag Folke Fridell via Erik De Vahl-låten med samma namn.)

Musik: Årets skivor #2.

Började året med Arcade Fires ”Neon Bible”, eller var det förra året som slutade med den? Jag minns inte, men jag minns iskalla mornar i årets skälvande begynnelseveckor. Jag stod vid Gullmarsplan med ”No Cars Go” i öronen, och domnade fötter otåligt stampandes i väntan på tvärbanan. ”Neon Bible” hade för många svaga ögonblick för att ta sig ända upp till toppen av årsbästalistan, men ett av årets mest minnesvärda album var det ändock.

Jag var kär, eller i alla fall smickrad, under några veckor i februari. Det hände sig flera gånger i veckan att det pep till i mobilen; en glad hälsning i displayen och en fråga. Och strax därpå satt jag på tunnelbanan från Bagarmossen in till stan med de mer uppsluppna delarna av Patrick Wolfs ”The Magic Position” i lurarna. När historien senare fick en lite tråkigare vändning fungerade skivans dystrare delar precis lika bra.

Erik De Vahl hade vänligheten att skicka mig ett exemplar av mästerliga ”Oh! My Spine”. och även den snurrade ett antal varv i såväl mp3-spelaren som stereon under vårvintern. Vackra melodier. Kyliga arrangemang, men varm stämning. Detsamma hittade jag i Mixtapes & Cellmates självbetitlade fullängdsdebut. Årets ”Pet Grief”, om än inte fullt lika stark och, eh, mogen.

Som så många andra vårar kom lo-fi:n att ta allt större utrymme i takt med att graderna utomhus steg. Tidiga Modest Mouse och sena Pavement spelades flitigt. Årets första solstrålar lockar alltid fram en längtan i mig; efter skevhet, burkig falsksång och brus. Malcolm Middleton är väl inte lo-fi per se, men en fin popskiva släppte den forne Arab Strap-medlemmen i alla fall ifrån sig i år. Middleton är ledsen med glimten i ögat, och det är både roande och oroande att höra. Höjdpunkten, ”Stay Close, Sit Tight”, är den finaste och faktiskt mest optimistiska sång om depression jag någonsin hört.

Musik: Ett gäng skivor.

En bunt skivor har med några dagars mellanrum ramlat ner i brevlådan. Jag har varken tid eller ork att skriva några längre recensioner av dem, utan nöjer mig med att kort sammanfatta mina tankar kring dem, så här efter ett par lyssningar. Inga analyser, inga direkta recensioner, bara några slags ytliga omdömen. Bear with me.










Artist: The Embassy
Titel: Futile Crimes
Bolag: Service
År: 2002

Varför hade jag inte den här skivan sedan tidigare? Ingen vet, allra minst jag själv. På debuten lyckas de frammana samma ljusblå stämningar The Radio Dept gjorde på "Lesser Matters". Musik som känns som att stå ensam på en kylig balkong en tidig våreftermiddag och undra vad det är man egentligen längtar efter. Väldigt bra.

Artist: Language Of Flowers
Titel: Songs About You
Bolag: Shelflife
År: 2004

Lush. Talulah Gosh. The Sundays. Language Of Flowers väver ihop influenser från några av 80 och 90-talets bästa flickpopband. Drömskt och svävande ena stunden, argt och intensivt nästa. Väldigt bra och väldigt brittiskt.

Artist: Modest Mouse
Titel: Good News For People Who Love Bad News
Bolag: Epic
År: 2004

Jösses jävlar vad bra "Float On" är! Lo-fi korsad med punkfunk. Orange Juice möter Built To Spill. Så livsbejakande att jag måste gå ett par varv i lägenheten - kan inte sitta stilla. Föregående "The World At Large" har ungefär samma melodi, och är så vacker att jag inte vet var jag ska ta vägen. En yr och vimsig skiva, och yrseln smittar av sig på lyssnaren. Tom Waits-imitationerna hade jag dock klarat mig bra utan.

Artist: The Only Ones
Titel: The Only Ones
Bolag: Sony
År: 1978

För det låga priset (49 :-), och för att "Another Girl, Another Planet" är en av de bästa punkpoplåtarna genom tiderna.

Artist: Erik De Vahl
Titel: Secrets Adrift
Bolag: Service
År: 2003

En av nackdelarna med att köpa många skivor på samma gång är att det inte riktigt finns tid att lyssna på alla. Det positiva är att när man väl lyssnat sig igenom favoriterna finns det alltid skivor som den här att börja utforska. I nuläget känns det som om "Secrets Adrift" inte alls är lika bra som "Friendly Fire". Kanske är det något som förändras med tiden? Hoppas det.










Artist: Arab Strap
Titel: Elephant Shoe
Bolag: Go Beat
År: 1999

Tog mig an Arab Strap i höstas när de släppte "The Last Romance", en skiva jag tyckte mycket om. "Elephant Shoe" är betydligt mörkare och mer svårlyssnad. Bara fyra låtar in i den är jag så deprimerad att jag inte förmår höra mer. Jag slår på något annat och väntar på ett starkare psyke innan jag gör ett nytt försök med "Elephant Shoe". Misstänker att den är ett mästerverk, dock.

Artist: Nixon
Titel: Crazy, Sexy, Cool
Bolag: Popkonst
År: 2004

"Dance To A Different Tune" är en svensk indieklassiker. Tror jag. Den borde vara. Så fantastiskt jävla bra, från första till sista tonen, och den börjar med den fantastiska raden "Today I bought a new record that your new boyfriend has never even heard of" som säger så mycket om den sorgliga kategori människor jag känner att jag tillhör. Den här skivan är full av bra låtar, men blir tyvärr en aning enformig i längden. Vilket är ganska typiskt för samlingsskivor.

Artist: Stars In Coma
Titel: Gizmo Goes To War
Bolag: Popkonst
År: 2005

Under förra årets sista självande dagar (kanske var det på självaste julafton?) gjorde jag en av årets trevligaste upptäckter. Någon på Last.Fm satt och lyssnade på Stars In Coma, en grupp eller artist jag aldrig hört talas om. En länk på hans sida talade om att det var artisten själv som satt där och lyssnade på sina egna låtar. Jag blev nyfiken och surfade vidare. Hittade några mp3or och blev såld. Det låter lite eget, lite som ett vimsigare The Embassy och väldigt bra. Jag lär återkomma med mer Stars In Coma i framtiden.

Musik: Erik de Vahl - Friendly Fire

Artist: Erik de Vahl
Titel: Friendly Fire
Bolag: Service
År: 2005

När skivbolaget Service omskrivs läggs fokus ofta på attityden. Ibland är det nästan så man glömmer bort att det faktiskt finns människor bakom all den där attityden. Människor med bultande hjärtan, inte bara hyperaktiva hjärnor.
The Embassy står ju till exempel inte bara för "den nya skiten", de är inte enbart sina estetiska ideal och sina popteorier, de skapar ju också väldigt, väldigt vacker musik.

Detsamma gäller i allra högsta grad Erik de Vahl.
Erik de Vahls musik är inte den nya skiten. Elektronica, och då särskilt melodisk, melankolisk sådan skulle väl snarare kunna påstås vara den nya garagerocken? Att år 2005 smycka sin musik med loopar, glitchar och ödsliga ljudmattor är inte att vara före sin tid, det är att vara i total samklang med den.

Vi bortser från allt detta, för det spelar ju ingen större roll egentligen.
Erik de Vahl kombinerar Tapes organiska folktronica med melodier och stämningarsom närmast kan liknas med det Khonnor utforskade på "Handwriting". Men där Khonnors musik ibland känns som att dra djupa andetag i ett kylskåp, är "Friendly Fire" snarare en varm snuttefilt att slutas in i, en varm tekopp en kylig höstdag eller ett brev från någon du saknar.
Det här är sannerligen något helt fantastiskt.

Jag kommer nog aldrig upphöra att fascineras av "We Wont Get Old", där instrument läggs på instrument, som länkar i en kedja eller bitar i ett pussel, tills dess en underskön melodi uppenbarar sig, likt ett isberg som sakta flyter upp ur havet. Och trots att den finns med en i medvetandet under hela lyssningen, lyckas den överraska mig varje gång. Imponerande.
För att inte tala om "My Bird".
Bara titeln är otroligt vacker i all sin enkelhet.
"My Bird". My god.
Den inledande flöjtmelodin är både förhäxande och förförande, som om Näcken börjat spela popmusik. En halv minut in i låten stämmer skogsrået och allsköns andra trolltyg, oknytt och sagoväsen in i mixen.
Vore det inte så vackert vore det nästan otäckt.

Det enda negativa jag kan komma på att säga om "Friendly Fire" är att den tar slut efter 23 minuter.
Men det är högst troligt de vackraste 23 minuter du får chansen att höra i år.