Litteratur: Nu läses #11.

Andres Lokko - Andres 1989 - 1998 och Lokko 1998 - 2009

Investerade i Andres Lokkos två tegelstensböcker häromveckan.
”Har du inte redan läst allt han skrivit ett par tusen gånger?” frågade min vän Fredrik spydigt.
Svaret är nej. Ett par av mastodontartiklarna i Pop har jag naturligtvis slukat, och en och annan recension har slunkit ner. Naturligtvis också de senare årens SvD-krönikor. Men under storhetstiden, då Andres var Lektor Lokko med halva Sveriges befolkning, då var jag lite för ung och lite för bonnig för att känna honom som annat än någon som var död och bodde i en låda i ”Romeo och Raul Julia”. Om ens det. Det är kul att ta igen det jag missat. En hel del är intressant på riktigt (artiklarna om modsen, om northern soul, Paul Weller, om Scott Walker, om Bowie) medan en del annat är kul mest för att det ger en inblick i tidsandan. Evighetstexterna om Primal Scream och Oasis känns ju idag lika daterade som banden själva, men är ändå rätt underhållande - särskilt Liam Gallaghers valpiga kaxighet.

Mest av allt imponeras jag av hur inspirerat allt känns. Inspirerat och inspirerande. De senaste åren har jag tappat en stor del av mitt intresse för musikjournalistik. Tycker jag har sett, hört och läst allt förut. Ingen verkar ha något intressant att säga, varken artisterna eller de journalister som skriver om dem. I Lokkos texter finns en vetgirighet, en vilja att berätta, en vilja som smittar av sig och får mig att själv vilja lyssna även på genrer och artister jag tidigare inte var intresserad av. Min inköpslista blir flera meter längre efter några sidors läsning, och även om det är dåligt för privatekonomin är det ett gott betyg för böckerna.

Litteratur: Nu läses #10.

Snart läses.

Nej, jag läser varken "Franny Och Zooey" eller "Stories From The New Yorker". Ännu. Jag harvar fortfarande, ungefär ett år senare, på med Joyce Carol Oates "Blonde" (den är bra men långsam) och är snart klar med Hermann Hesses "Stäppvargen". Tysk melankoli och filosofi är ju trevligt, men nu vill jag bara sätta tänderna i min tjocka novellsamling från New York Times. Dels för att den är fylld till bredden med texter av intressanta författare, dels för att det kommer kännas väldigt Don Draperskt att krypa upp i fåtöljen med den.

Litteratur: Nu läses #9.

Klas Östergren - Den Sista Cigarretten

Min första höst i Stockholm läste jag två romaner som gjorde mig fullständigt paranoid. Bret Easton Ellis "Lunar Park" och Klas Östergrens "Gangsters". Båda skildrade människor med ena foten utanför ruinens brant, människor som frenetiskt och mot bättre vetande grävde sina egna gravar medan omgivningen blev mer och skrämmande och surrealistisk. Det gick så långt att jag själv började läsa in märkliga betydelser i reklamskyltar omkring mig (vid Liljeholmen finns en mystisk gammal skylt med texten "The Time Is Now", som varje gång jag passerade fick mig att tänka på Easton Ellis återkommande "Disappear Here").

Nu är jag där igen. För Klas Östergrens "Den Sista Cigarretten" är rätt lik både "Lunar Park" och "Gangsters" i stämning. Trasiga människor, sprit och droger och pengar, dunkla miljöer, sömnlöshet, ångest, paranoia. Och så en klurig huvudintrig om författarens ansvar, en lek med mediet som för tankarna till Paul Auster. (Författarens ansvar var ju för övrigt något som också behandlades i "Lunar Park".)

Roligt är det också att se att Östergrens nästan tvångsmässiga historieberättande som alltid är närvarande. Här finns sidospår, berättelser i berättelsen, som skulle räcka till säkert sjutton romaner till.

Litteratur: Nu läses #8.

Jon Jefferson Klingberg - Jag Tror Vi Behöver Prata Faktiskt

Det var länge sen jag var med om att en roman läste sig av sig självt på det här sättet. Från att jag slog upp Jon Jefferson Klingbergs (gitarrist i Docenterna) debutroman har jag haft den uppslagen varje ledig stund. Och snart är den utläst.
"Jag Tror Vi Behöver Prata Faktiskt" är skriven i dagboksform och skildrar en skilsmässa och den dimmiga perioden som följer på den. Jag är inte gammal nog att ha upplevt en skilsmässa ur förstapersonsperspektiv Men jag har upplevt det ur grodperspektiv, och jag har upplevt uppbrott. Och precis som Nick Hornbys "High Fidelity" blivit en snuttefilt att återvända till varje gång någon vänt mig ryggen, tror jag att "Jag Tror Vi Behöver Prata Faktiskt" skulle kunna bli det, om situationen (hemska tanke) skulle uppstå. Den har samma avväpnande bitterljuva humor, samma öga för detaljer, såväl i relationerna mellan romanens karaktärer som små säkra vardags- och samtidsbetraktelser. En låt som spelas på radion. En popstjärna som glider in på Pet Sounds Bar. Det förankrar romanen i nuet och gör den enkel att relatera till. Det faktum att huvudpersonen är extremt gnällig gör naturligtvis sitt till för identifikationen också...

Det är rörande, naket, rätt ofta patetiskt och allra oftast träffsäkert. Och som sagt, väldigt lättläst (får man kalla den här sortens manlig chiclit för dicklit, eller är man för burdus då?)

Något som slår mig: Jag har fortfarande inte sett Patrik Erikssons "En Enastående Studie I Mänsklig Förnedring". Det borde åtgärdas. Känns som en systerfilm till den här boken.

Litteratur: Nu läses #7.

Harry Martinson - Nässlorna Blomma

En tredjedel av romanen har jag kvar, en tredjedel kvar av min första Harry Martinson, men jag vet att det är det bästa jag läst sedan jag slog ihop pärmarna till "Vredens Druvor" för några månader sedan, och jag vet att om inget oförutsett - typ, död, blindhet eller helkroppsförlamning - inträffar är det här bara början på en lång vacker vänskap.

Romanen skildrar unge Martin, som efter en serie familjetragedier tas under kommunens "skyddande" vingar och blir sockenbarn. Martin skickas från gård till gård, trivs ingenstans, men inser för varje byte att han hamnat ur askan i elden, att gräset i själva verket var grönare på förra sidan. Martin är långt från någon präktig Charles Dickens-karaktär. Han gnäller och gråter sig genom romansidorna, lismar, ställer sig in, är självisk. Han är som barn är mest med andra ord. Det gör hans strapatser än mer gripande att följa.

Men främst är det språket som imponerar. Det är lyriskt, det är färgstarkt, det är fullständigt unikt och känns aldrig krystat. Och det är något med den här sortens romaner som gör dem så passande att läsa på sommaren. Svensk landsbygd, solsken och vind, men också tistlar och nässlor. Även om mitt liv är ganska långt från Martins finns ändå någonstans en känsla av min barndoms somrar i stugan på landet, som ju handlade lika mycket om att fånga fjärilar i håv som att bli myrbiten på benen eller köra lådbilen ner i nässelsnåret.

Jag älskar detta.

Blir det Ivar Lo-Johansson härnäst månne?

Litteratur: Nu läses #6.

Margaret Drabble - Istid

Terrordåd, finanskris, jakt på status och snabba cash som slutar i bedrövelse nedanför ruinens brant. Känns som dagsaktuella ämnen, som hämtat ur kvällspressens uppslag, men "Istid" släpptes faktiskt 1977. På sätt och vis är det rätt trösterik läsning, även om det knappast är en särskilt munter roman. Huvudpersonen har fått en hjärtinfarkt och får inte dricka, röka eller ha sex. Hans vänner ligger på sjukhus med bortsprängda ben, sitter i fängelse eller letar fängslade döttrar i tredje världen. Inget vidare muntert persongalleri. Men just det faktum att man våndades över dessa ämnen även på 70-talet, utan att jorden för den sakens skull gick under, känns ju rätt hoppfullt.

Det är annars en roman som gör skäl för sitt namn, såväl i stil som i handling. Den är kall som snö med skare på toppen. Lite knastertorr till och från, men klart läsvärd.

Litteratur: Nu läses #5.

Maja Ekelöf - Rapport Från En Skurhink

Maja Ekelöf kom från min hemstad Karlskoga. Hon arbetade som städerska. Hon var trött och sliten, men förmådde trots detta engagera sig mer i omvärlds- och samhällsfrågor än undertecknad, trots att mitt kontorsjobb i jämförelse är relativt stilla och monotont. Det finns inte så mycket att glädja sig åt här i världen, men det faktum att Maja Ekelöf tilldelades Ivar Lo-priset är faktiskt så vackert och, ja, rätt, att jag blir fullständigt tårögd av lycka bara jag tänker på det.

Litteratur: Nu läses #4.

Bengt Ohlsson - Det Måste Vara Något Fel På Mig

Har uppskattat Bengt Ohlsson, både som krönikör och författare, i många år nu, och senaste krönikesamlingen "benke(a)swipnet.se" har gett mig mycket nöje. Det var med andra ord inte så mycket att tveka på när jag hittade boken ovan, en betydligt tidigare samling med kröniketexter från tidigt nittiotal. Det är naturligtvis mycket underhållande läsning. Bengt Ohlsson skriver skarpt och snärtigt med en känsla för detaljer man skulle kunna mörda för. Texterna må ha mer substans idag, men de kändes lite piggare på nittiotalet, när han verkade röra sig lite mer ute i verkligheten och samtiden, istället för att, som det nu kan kännas, mest sitta och tjura och svära över den.

Kortare textsamlingar av det här slaget fungerar för övrigt alldeles utmärkt som tunnel- och tvärbanelektyr, vilket inte bör underskattas.

Litteratur: Nu läses #3.

Folke Fridell - Greppet Hårdnar

"Greppet Hårdnar" är uppföljaren till "Död Mans Hand" som jag läste ut på ett hotellrum i Lissabon förra våren. "Död Mans Hand" var en engagerande liten roman. Den följde David Urban Bohm, rivare i en smutsig fabrik i en icke namngiven stad i 40-talets Sverige. Han kallas Rivar-Bohm av arbetskamraterna, omgivningen finner honom mest underlig och tillvaron ter sig minst sagt blek. Om nätterna, i hemlighet, sitter han uppe och skriver. Om sin uppväxt, om hur fadern grep om handen när han dog djupt inne i skogen, om förhållandet med storebroderns hustru, om flytten till staden, om livet i fabriken.

I "Greppet Hårdnar" har Bohms skriverier nått allmänheten och uppmärksammats. Arbetskamraterna vill ha honom som talesman i facklinga sammanhang, men Bohm som är mindre begåvad i tal än i skrift är mindre road. Det rycks och slits i honom, från höger och vänster, och han är allt annat än bekväm med situationen.

Tyvärr fungerar det här lite sämre än "Död Mans Hand". Det är mer debattinlägg, mindre roman. "Död Mans Hand" lyckades vara bådadera, den rymde såväl uppväxtskildring som en inblick i fabriksarbetarnas hårda verklighet. Trots detta är det absolut en intressant och läsvärd roman, om än lite tyngre att ta sig igenom än sin föregångare.

(Och på samma sätt som jag upptäckte Flann O'Brien via At Stim Two Birds upptäckte jag Folke Fridell via Erik De Vahl-låten med samma namn.)

Litteratur: Nu läses #2.

Flann O'Brien - Sanning Är Ett Udda Tal

...eller "At Swim Two Birds" som den heter i original. (Ja, jag upptäckte romanen via bandet med samma namn, inte tvärtom.)

Romanens huvudperson är en dagdrivare med författarambitioner. Han lever tillsammans med sin farbror, skriver några rader då och då och hänger annars med sina vänner på krogen. Här och där vävs passager ur huvudpersonens berättelser in i handlingen. Karaktärerna i dessa berättelser dyker också upp i ramhandlingen, vilket är både förvirrande och underhållande. "Sanning Är Ett Udda Tal" är - förmodligen - en dekonstruktion av romanen som sådan, mycket postmodern, och bör förmodligen läsas under djup koncentration eller under inflytande av åtminstone alkohol. Jag kan ha svårt för sånt, är exempelvis inget jättefan av hela beatgrejen, men det här gillar jag faktiskt. Framförallt eftersom den är skriven i en mycket underhållande stil.

Exempel på stilen:

"Jag var tvungen att undangömma min kostym under madrassen eftersom den var vämjelig för åtminstone två av sinnena och bar en förklaring till min sjukdom vilken motsade den som redan angivits.

De två sinnen, varpå anspelats: Syn, lukt."
--

Det är lustigt; jag ropade in "Sanning Är Ett Udda Tal" på Tradera, och innan den hunnit dunsa ner i postboxen ramlade jag över tre andra O'Brien-böcker på loppis. Samma förlag (Ellerströms), samma omslagslayout innebär att de står mycket snyggt i bokhyllan. Är även dessa så pass underhållande som "Sanning Är Ett Udda Tal" så här långt verkar vara, så sitter jag på en liten skatt.

"Flann O'Brien ska läsas in the gutter", sa försäljaren på loppmarknaden med eftertryck.

Jag väljer att läsa honom med Arab Strap muttrandes i bakgrunden.

Det är väl så nära the gutter man kan komma utan att ta till flaskan.

Litteratur: Nu läses #1.

Joan Didion - Where I Was From

Vid halv tre inatt slog jag igen pärmarna till John Steinbecks "Vredens Druvor". Jag var då utmattad såväl emotionellt som fysiskt. Hade tänkt lägga mig tidigt, men ville läsa några sidor innan jag somnade. Jag blev så fast att jag inte kunde sluta innan boken var avslutad. Sista femtio sidorna var verkligen uppslitande läsning, och familjen Joads öde kommer följa med mig i mina tankar länge. Vad blev det av dem? Klarade de sig? Fanns det någon framtid för dem i Kalifornien? Låg vaken och blinkade en lång stund innan jag somnade.
--
Det är spännande att hitta röda trådar i sitt läsande. Från att ha koncentrerat mig på 30-talet väljer jag nu (eller väljer och väljer, det är mest en ren slump, mitt läsande är mer organiskt än planerat i förväg) att dröja kvar vid en plats; Kalifornien. Joan Didions Kalifornien i det här fallet. "Where I Was From" är en roman om hennes uppväxt i delstaten, men också om dess historia, om hennes familjs del i den.

Jag har bara läst "Ett År Av Magiskt Tänkande" av Didion tidigare, och är lite kluven till den. Den var förvisso intressant - en berättelse om sorgearbetet efter en livskamrats bortgång, men mer distanserat, nästan objektivt berättat, än vad som är kutym i en genre där känsloporr annars är normen - men den var också ganska... stiff. De första sidorna av "Where I Was From" känns också lite stela, men det kanske släpper med tiden. Jag hoppas det. Annars får jag nog lov att släppa Joan Didion och betrakta henne som en författare som helt enkelt inte är något för mig.