Litteratur: Nu läses #11.

Andres Lokko - Andres 1989 - 1998 och Lokko 1998 - 2009

Investerade i Andres Lokkos två tegelstensböcker häromveckan.
”Har du inte redan läst allt han skrivit ett par tusen gånger?” frågade min vän Fredrik spydigt.
Svaret är nej. Ett par av mastodontartiklarna i Pop har jag naturligtvis slukat, och en och annan recension har slunkit ner. Naturligtvis också de senare årens SvD-krönikor. Men under storhetstiden, då Andres var Lektor Lokko med halva Sveriges befolkning, då var jag lite för ung och lite för bonnig för att känna honom som annat än någon som var död och bodde i en låda i ”Romeo och Raul Julia”. Om ens det. Det är kul att ta igen det jag missat. En hel del är intressant på riktigt (artiklarna om modsen, om northern soul, Paul Weller, om Scott Walker, om Bowie) medan en del annat är kul mest för att det ger en inblick i tidsandan. Evighetstexterna om Primal Scream och Oasis känns ju idag lika daterade som banden själva, men är ändå rätt underhållande - särskilt Liam Gallaghers valpiga kaxighet.

Mest av allt imponeras jag av hur inspirerat allt känns. Inspirerat och inspirerande. De senaste åren har jag tappat en stor del av mitt intresse för musikjournalistik. Tycker jag har sett, hört och läst allt förut. Ingen verkar ha något intressant att säga, varken artisterna eller de journalister som skriver om dem. I Lokkos texter finns en vetgirighet, en vilja att berätta, en vilja som smittar av sig och får mig att själv vilja lyssna även på genrer och artister jag tidigare inte var intresserad av. Min inköpslista blir flera meter längre efter några sidors läsning, och även om det är dåligt för privatekonomin är det ett gott betyg för böckerna.

Musik: David McWilliams - The Days Of David McWilliams.

Tydligen var David McWilliams "The Days Of Pearly Spencer" en mindre hit någon gång på 60-talet. Själv kände jag tidigare bara till Marc Almonds version, som förvisso är bra, men egentligen inte så mycket att höja ögonbrynen åt. McWilliams original däremot, är oerhört fin. Dramatisk refräng med effektfulla stråkar, enkelt utan att vara banalt. Scott Walker möter Bob Dylan, typ.

"The Days Of..." är en bra introduktion till David McWilliams. Samlingen spänner över 22 spår, och även om inte allt är klockrent (här finns en del Dylan/Donovan-pastischer som i ärlighetens namn är rätt intetsägande) så är det som är bra faktiskt ganska fantastiskt. Skivan inleds med en trio barockpopspår (tidigare nämnda "The Days Of Pearly Spencer", "Josephine" och "Brown Eyed Girl" - inte en Van Morrison-cover) som är helt knäckande. Förstklassigt låtskrivande och fantasifulla, kristallklara arrangemang. Att David McWilliams namn inte förs på tal oftare är både märkligt och lite ledsamt.

Musik: En låt #42.

Tim Buckley - Wings

Jeff Buckley var en sån där kille som man skulle gilla. Han var snygg. Han hade en fantastisk röst. Han mådde dåligt. Han var död. Och hans musik inspirerade en hel drös pompösa artister att ta med sina gitarrer till de stora arenorna.
Själv fastnade aldrig riktigt för Jeff Buckley, hur mycket jag än försökte. Det krävdes inte många lysningar på "Grace" för att jag skulle inse att det saknades något viktigt. Låtar. Melodier. Sen kunde han yla och skramla hur mycket han ville. Jag återkom till "Hallelujah" och "Last Goodbye" och skippade resten. Skivan lämnar inte skivstället annat än för att ge plats för dammtrasan.

Hans pappa Tim är en annan femma. Han var en viktig beståndsdel i hela Jeff Buckley-myten. Pappan som dött ung, sonen som dött ung. Musiken och talangen som en förbannelse över familjen. Tim Buckley kunde också yla en del, det ska gudarna veta. Men där junior stängde in sin röst bland ylande hårdrocksgitarrer, samsades senior med luftiga akustiska diton. Åtminstone på de tidiga skivorna. Senare i karriären snurrade han in sig i rökig frijazz. Inte alls dåligt, men lite mer krävande att lyssna på.

Min Buckley-favorit heter "Wings" och återfinns på självbetitlade debutskivan. Den är närmast utomjordiskt vacker. Försiktigt plockande folkgitarrer och smeksamma stråkar som smyger sig fram i bakgrunden. Och så en bombastisk refräng som lyfter upp låten över molnen and beyond. On wings of chance you fly... Det är inte alls långt från det uttryck Scott Walker senare utforskade på sin inledande svit soloskivor. Bara lite luftigare, lite enklare, lite tidigare.

Lyssna! Tim Buckley - Wings

Musik: Årets skivor #4.

När jag så sakteliga började inse och acceptera att sommaren aldrig skulle bli särskilt mycket varmare än halvljummen, eller särskilt mycket torrare än fuktig, damp David Sylvians ”Secrets From The Bee-Hive” ner i brevlådan, tillsammans med ett helt gäng ganska nyligen återutgivna Brian Eno-skivor. De sistnämnda var lite för många för att jag skulle kunna smälta dem på en och samma gång (jag har fortfarande inte lyssnat in mig ordentligt på alla) men Sylvians svarta elegans tog jag till mig ganska omgående. Ett måste för fans av Scott Walkers dystrare stunder.

Jag har också ägnat sommaren och hösten åt att upptäcka Belle & Sebastians senare skivor. Jag har tidigare varit indiesnobbig och hävdat att bandets tidigare skivor är mest relevanta, men med empiriska fakta i bagaget måste jag nog revidera mina åsikter. ”Dear Catastrophe Waitress” är inte bara det mest lättillgängliga och direkta de gjort, utan också det bästa.
Felt har jag lyssnat på ett tag nu, men de har släppt så pass mycket skivor att det ständigt finns något nytt att upptäcka. Den Felt-skiva som gått mest varm under sensommaren/hösten är ”The Strange Idols Pattern And Other Short Stories” . Bakom en lite dov och murrig ljudbild ligger briljanta poplåtar och väntar på att upptäckas.
Felt och Belle & Sebastian är, liksom många andra av de band jag lyssnat på under året, från Skottland. Mest skotska av dem alla är dock Twilight Sad, som jag nyligen skrivit om. Som en blandning mellan Mogwai och Arab Strap låter de, men med en tjock, distinkt accent som skjuter ut som ett nödrop genom gitarrmanglet.

Musik: Divine Comedy - Victory For The Comic Muse.

Artist: Divine Comedy
Titel: Victory For The Comic Muse
Bolag: EMI
År: 2006

Dudutt.

Blinkandet i skärmens underkant indikerande att ännu ett MSN-meddelande levererats.

"Vilket polerat sound! Han har verkligen utvecklats", skrev Stefan. Han hade en kort stund tidigare bett mig skicka ett smakprov på senaste Jens Lekman-skivan, jag hade sänt honom min favorit, "Your Arms Around Me" och trodde således att det var låten han skrev om. Ännu ett meddelande damp ner. Där stod något i stil med:

"Han sitter ju knappast hemma i lägenheten och spelar in längre."

Det var här någonstans jag började förstå att min vän Stefan förväxlade Jens Lekman med Divine Comedys "The Light Of Day" som jag skickat tidigare den kvällen. Förmodligen låg den i samma spellista, och han hade helt enkelt utgått från att det fortfarande var Jens Lekmans mörka stämma som ljöd genom lägenheten, när den i själva verket bytts ut mot Neil Hannons. Det är inte så konstigt, man kan lätt missta sig. Inte för att de låter exceptionellt lika, men ju mer jag lyssnar destå fler likheter hör jag. Det är inte bara det att Hannon och Lekman utforskar samma musikaliska landskap - det storslagna, dramatiska och pompösa - de gör det båda med humor och värme, något som främst märks i deras texter. På "Victory For The Comic Muse" rimmas det så det skulle räcka till en hel tomteverkstad full med julklappar. Och det är fyndiga rim, vissa textrader så smarta att det är rent förbluffande. Låtarna kretsar kring så vitt skilda ämnen som mödrar, att förlora oskulden, åldrande, förlorad kärlek och en flicka mer mystisk än en gammal tv-serie. För att nämna några exempel.

En av favoriterna är tidigare nämnda "The Light Of Day", en ganska rak, på gränsen till banal låt men med en melodi och produktion som gör att jag spelat den mer än vad som kan klassas som hälsosamt. Den må vara hur sliskig och smörig som helst, den må i grund och botten vara en schlager, det bekommer mig inte. Spelades sånt här i Eurovisionsschlagern skulle jag sitta bänkad i tv-soffan.

Allra starkast är nog "A Lady Of A Certain Age", där Hannon gör något extra imponerande. Låten handlar om en åldrande överklassdam, det liv hon levt och det liv hon nu, på ålderns höst, lever. Ett liv i sus och dus, såväl då som nu.

"And if a nice young man would buy you a drink
you'd say with a conspiratorial wink
'You wouldn't think that I was seventy'
and he'd say 'No, you couldn't be!'"

Men ju längre låten framskrider, ju djupare huvudpersonen sjunker, destå yngre låtsas hon vara. Tills refrängen till slut låter så här;

"And if a nice young man would buy you a drink
you'd say with a conspiratorial wink
'You wouldn't think that I was fifty three'
and he'd say 'No, you couldn't be!'"

Och just där, i den avslutade raden, fraserar Hannon lite annorlunda. Det är inte längre, som tidigare, ett artigt "No, you couldn't be!", det är ett skeptiskt, häpet uttryck. Hon må vara välbevarad, men femtiotre, det är hon absolut inte. Det finns något djupt tragiskt i den fraseringen, som säger det mesta om låtens huvudperson. Det är oerhört snyggt!

Sen finns det ju några spår som går på tomgång också. Snygga, välljudande och smarta Scott Walker-pasticher, men de lämnar ändå inget bestående intryck. Det är synd, för de drar ner en skiva som skulle ha kunnat vara fantastisk till att bara vara riktigt trevlig.

6/10