Musik: Divine Comedy - Victory For The Comic Muse.

Artist: Divine Comedy
Titel: Victory For The Comic Muse
Bolag: EMI
År: 2006

Dudutt.

Blinkandet i skärmens underkant indikerande att ännu ett MSN-meddelande levererats.

"Vilket polerat sound! Han har verkligen utvecklats", skrev Stefan. Han hade en kort stund tidigare bett mig skicka ett smakprov på senaste Jens Lekman-skivan, jag hade sänt honom min favorit, "Your Arms Around Me" och trodde således att det var låten han skrev om. Ännu ett meddelande damp ner. Där stod något i stil med:

"Han sitter ju knappast hemma i lägenheten och spelar in längre."

Det var här någonstans jag började förstå att min vän Stefan förväxlade Jens Lekman med Divine Comedys "The Light Of Day" som jag skickat tidigare den kvällen. Förmodligen låg den i samma spellista, och han hade helt enkelt utgått från att det fortfarande var Jens Lekmans mörka stämma som ljöd genom lägenheten, när den i själva verket bytts ut mot Neil Hannons. Det är inte så konstigt, man kan lätt missta sig. Inte för att de låter exceptionellt lika, men ju mer jag lyssnar destå fler likheter hör jag. Det är inte bara det att Hannon och Lekman utforskar samma musikaliska landskap - det storslagna, dramatiska och pompösa - de gör det båda med humor och värme, något som främst märks i deras texter. På "Victory For The Comic Muse" rimmas det så det skulle räcka till en hel tomteverkstad full med julklappar. Och det är fyndiga rim, vissa textrader så smarta att det är rent förbluffande. Låtarna kretsar kring så vitt skilda ämnen som mödrar, att förlora oskulden, åldrande, förlorad kärlek och en flicka mer mystisk än en gammal tv-serie. För att nämna några exempel.

En av favoriterna är tidigare nämnda "The Light Of Day", en ganska rak, på gränsen till banal låt men med en melodi och produktion som gör att jag spelat den mer än vad som kan klassas som hälsosamt. Den må vara hur sliskig och smörig som helst, den må i grund och botten vara en schlager, det bekommer mig inte. Spelades sånt här i Eurovisionsschlagern skulle jag sitta bänkad i tv-soffan.

Allra starkast är nog "A Lady Of A Certain Age", där Hannon gör något extra imponerande. Låten handlar om en åldrande överklassdam, det liv hon levt och det liv hon nu, på ålderns höst, lever. Ett liv i sus och dus, såväl då som nu.

"And if a nice young man would buy you a drink
you'd say with a conspiratorial wink
'You wouldn't think that I was seventy'
and he'd say 'No, you couldn't be!'"

Men ju längre låten framskrider, ju djupare huvudpersonen sjunker, destå yngre låtsas hon vara. Tills refrängen till slut låter så här;

"And if a nice young man would buy you a drink
you'd say with a conspiratorial wink
'You wouldn't think that I was fifty three'
and he'd say 'No, you couldn't be!'"

Och just där, i den avslutade raden, fraserar Hannon lite annorlunda. Det är inte längre, som tidigare, ett artigt "No, you couldn't be!", det är ett skeptiskt, häpet uttryck. Hon må vara välbevarad, men femtiotre, det är hon absolut inte. Det finns något djupt tragiskt i den fraseringen, som säger det mesta om låtens huvudperson. Det är oerhört snyggt!

Sen finns det ju några spår som går på tomgång också. Snygga, välljudande och smarta Scott Walker-pasticher, men de lämnar ändå inget bestående intryck. Det är synd, för de drar ner en skiva som skulle ha kunnat vara fantastisk till att bara vara riktigt trevlig.

6/10