Film: Smoke.

Titel: Smoke
Genre: Drama
Regi: Wayne Wang
Land: USA
År: 1995

"Jag kan ta med en film jag har köpt, 'Smoke' heter den."
"Ah, den där med Kate Winslet?"
"Nej..."

"Jag såg en bra film igår, 'Smoke'."
"Ah, den där med Kate Winslet?"
"Nej..."

"Holy Smoke" heter en film där Kate Winslet, om jag fattat saker och ting rätt, spelar en kvinna som hjärntvättats av en indisk sekt. Jag har ingen önskan att se den. Den verkar vara sådär. "Smoke" heter en film av Wayne Wang. Enda likheterna filmerna imellan, förrutom ordet "smoke" i titeln, är att Harvey Keitel medverkar i båda. I "Smoke" spelar han den trulige men hjärtlige ägaren till en cigarrbutik i ett ruffigt gathörn i New York. Det är en butik av den sorten som enbart tycks finnas i fiktionen. Hur ofta stöter man själv på de där smultronställena där man är tjenis med såväl expediten bakom disken som med kunderna? Dit man går lika mycket för att snacka strunt en stund som för att handla något? Är det så att de ställena bara finns i New York? De tycks vara extra vanligt förekommande i filmer, böcker och teveserier som utspelar sig just där.

Hursom, en av butikens stammisar är författaren Paul (William Hurt). Pauls fru har dödats i ett bankrån, och han är mitt uppe i sorgearbetet när han en dag tar ett snesteg rakt ut i vägen. Han räddas från att bli överkörd av Rashid (Harold Perrineau som vi känner igen som Michael i "Lost") och de blir snabbt goda vänner.

Nej, varför berättar jag det här? Det är ganska oviktigt. "Smoke" är en film som lever mer på sin stämning än på sin handling. Tom Waits på soundtracket, långa dialoger om nonsensämnen, charmigt slitna figurer, ruffiga storstadsmiljöer. De som gillar Jim Jarmusch (själv är jag kluven) kommer att känna sig hemma här. Det "Smoke" har som många av Jarmuschs filmer saknar är ett skickligt manus, här författat av New York-kännaren Paul Auster. Här finns hela tiden en röd tråd, det blir inte enbart sköna typer som röker och snackar strunt. Till och från blir det rent av riktigt gripande också. Det märks att såväl regissör som manusförfattare och skådespelare har kännt för de här luggslitna människorna. Det smittar av sig, i vissa scener sitter jag och känner mig riktigt upplyft, bara av att få se de här karaktärerna umgås med varandra. Att det sen blir lite väl gulligt i slutet, det kan man ha överseende med. Det är ändå en film med ett enormt hjärta, och något annat än ett lyckligt slut hade varit direkt magstarkt.

7/10