Litteratur: Nu läses #9.

Klas Östergren - Den Sista Cigarretten

Min första höst i Stockholm läste jag två romaner som gjorde mig fullständigt paranoid. Bret Easton Ellis "Lunar Park" och Klas Östergrens "Gangsters". Båda skildrade människor med ena foten utanför ruinens brant, människor som frenetiskt och mot bättre vetande grävde sina egna gravar medan omgivningen blev mer och skrämmande och surrealistisk. Det gick så långt att jag själv började läsa in märkliga betydelser i reklamskyltar omkring mig (vid Liljeholmen finns en mystisk gammal skylt med texten "The Time Is Now", som varje gång jag passerade fick mig att tänka på Easton Ellis återkommande "Disappear Here").

Nu är jag där igen. För Klas Östergrens "Den Sista Cigarretten" är rätt lik både "Lunar Park" och "Gangsters" i stämning. Trasiga människor, sprit och droger och pengar, dunkla miljöer, sömnlöshet, ångest, paranoia. Och så en klurig huvudintrig om författarens ansvar, en lek med mediet som för tankarna till Paul Auster. (Författarens ansvar var ju för övrigt något som också behandlades i "Lunar Park".)

Roligt är det också att se att Östergrens nästan tvångsmässiga historieberättande som alltid är närvarande. Här finns sidospår, berättelser i berättelsen, som skulle räcka till säkert sjutton romaner till.

Svammel: Loppisfynd, igen.

Jag var på loppis med Mikaela och Moa igår. Moa har nyligen flyttat och letade därför möbler och annat smått och gott till bohaget. Mikaela och jag letade inte efter något särskilt, men behöver inga ursäkter för att snoka runt på loppisar. Första anhalten var Myrorna i Ropsten. Jag hittade inte särskilt mycket, men en snygg tröja, Bruce Springsteens ”The River”, två Patricia Highsmith-romaner ("Skuggan Av Ett Ansikte" och "Djupt Vatten") och en Paul Auster-dito ("Att Uppfinna Ensamheten") for jag iallafall därifrån med. Nästa anhalt var en stor loppis i Vårberg. Till en början såg den inte mycket ut för världen, bortsett från storleken, men en stunds snokade gav resultat. Jag hittade två seriealbum; ”Akira” och ”Ghost In The Shell” samt tre vinylskivor; en R.E.M. ("Dead Letter Office"), en John Lennon ("Double Fantasy") och en Bread ("Manna"). Good stuff.

Roligaste fyndet gjorde dock Mikaela: Beach Boys "Wild Honey" för en tjuga, mitt framför ögonen på en avundsjuk Stockholmsnatt-hipster.

Litteratur: I love scottish noir.

Titel: Det Dolda Rummet
Författare: Louise Welsh
År: 2002

Jag har börjat jobba på bank. Det är back office, så det är inte så märkvärdigt som det låter. Men likväl: jag har börjat jobba på bank. Jag är i daglig kontakt med banktjänstemän. Män i dyra kostymer och litervis med vax i det bakåtstrukna håret. Kvinnor i dräkt och med ansikten stela, som karvade i trä. Män som golfar. Kvinnor som golfar. Robotar i människoskrud.
Därför är det uppfriskande att läsa en roman som utspelar sig i en så direkt motsatt miljö. Ett regnvått, dystergrått Glasgow, för att vara mer exakt.

Romanens huvudperson, Rilke, är en cynisk auktionsförrättare med lättare drog- och alkoholproblem och ljusskygg bekantskapskrets. Under genomgången av ett dödsbo finner han ett kuvert innehållande erotiska fotografier, där det sista föreställer en ung kvinna, torterad till döds. Rilke blir smått besatt av att ta reda på om bilden är äkta, och ger sig ut på en lika skitig som farlig djupdykning ner i Glasgows undre värld.

Ja, ”Det Dolda Rummet” är en deckare. Jag gillar vanligtvis inte deckare. Men ”Det Dolda Rummet” är mer än så. Louise Walsh leker med deckargenrens konventioner som självaste Paul Auster. Att huvudpersonen inledningsvis framstår som en vandrande noirklisché (dyster, dricker för mycket, klär i långa rockar), för att sedan uppdagas vara homosexuell och ha ett utseende som påminner betydligt mer om Max Schreck än Humphrey Bogart, är bara ett exempel. Att berättelsen utspelas i Glasgow gör naturligtvis sitt till. Det är inte alls svårt att föreställa sig Stuart Braithwaite eller Aidan Moffat ihopkurande någonstans i någon av de skumma barer Rilke jagar information i.

Trovärdigheten är det väl si och så med. Dialogen är lite larvig ibland. Och mina erfarenheter av den undre världen sträcker sig förvisso inte mycket längre än till ett daimsnatteri någon gång i gymnasiet, men jag har ändå svårt att tro att alla smågangsters på fullt allvar kallar sig för namn som ”Cool Charlie”, ”Big Jimbo” eller ”Unge Drummond”.
Men det gör inget. Vill man ha ett trovärdigt reportage om Skottlands kriminella är nog Ken Loachs ”Sweet Sixteen” ett bättre val. Vill man bara ha ett stycke skicklig, originell underhållning är ”Det Dolda Rummet” riktigt, riktigt trevlig.

Roligt också att ha upptäckt en ny genre: skotsk noir av kvinnliga författare. Härnäst; Denise Minas Garnethilltrilogi!

7/10

Film: Smoke.

Titel: Smoke
Genre: Drama
Regi: Wayne Wang
Land: USA
År: 1995

"Jag kan ta med en film jag har köpt, 'Smoke' heter den."
"Ah, den där med Kate Winslet?"
"Nej..."

"Jag såg en bra film igår, 'Smoke'."
"Ah, den där med Kate Winslet?"
"Nej..."

"Holy Smoke" heter en film där Kate Winslet, om jag fattat saker och ting rätt, spelar en kvinna som hjärntvättats av en indisk sekt. Jag har ingen önskan att se den. Den verkar vara sådär. "Smoke" heter en film av Wayne Wang. Enda likheterna filmerna imellan, förrutom ordet "smoke" i titeln, är att Harvey Keitel medverkar i båda. I "Smoke" spelar han den trulige men hjärtlige ägaren till en cigarrbutik i ett ruffigt gathörn i New York. Det är en butik av den sorten som enbart tycks finnas i fiktionen. Hur ofta stöter man själv på de där smultronställena där man är tjenis med såväl expediten bakom disken som med kunderna? Dit man går lika mycket för att snacka strunt en stund som för att handla något? Är det så att de ställena bara finns i New York? De tycks vara extra vanligt förekommande i filmer, böcker och teveserier som utspelar sig just där.

Hursom, en av butikens stammisar är författaren Paul (William Hurt). Pauls fru har dödats i ett bankrån, och han är mitt uppe i sorgearbetet när han en dag tar ett snesteg rakt ut i vägen. Han räddas från att bli överkörd av Rashid (Harold Perrineau som vi känner igen som Michael i "Lost") och de blir snabbt goda vänner.

Nej, varför berättar jag det här? Det är ganska oviktigt. "Smoke" är en film som lever mer på sin stämning än på sin handling. Tom Waits på soundtracket, långa dialoger om nonsensämnen, charmigt slitna figurer, ruffiga storstadsmiljöer. De som gillar Jim Jarmusch (själv är jag kluven) kommer att känna sig hemma här. Det "Smoke" har som många av Jarmuschs filmer saknar är ett skickligt manus, här författat av New York-kännaren Paul Auster. Här finns hela tiden en röd tråd, det blir inte enbart sköna typer som röker och snackar strunt. Till och från blir det rent av riktigt gripande också. Det märks att såväl regissör som manusförfattare och skådespelare har kännt för de här luggslitna människorna. Det smittar av sig, i vissa scener sitter jag och känner mig riktigt upplyft, bara av att få se de här karaktärerna umgås med varandra. Att det sen blir lite väl gulligt i slutet, det kan man ha överseende med. Det är ändå en film med ett enormt hjärta, och något annat än ett lyckligt slut hade varit direkt magstarkt.

7/10