Litteratur: I love scottish noir.

Titel: Det Dolda Rummet
Författare: Louise Welsh
År: 2002

Jag har börjat jobba på bank. Det är back office, så det är inte så märkvärdigt som det låter. Men likväl: jag har börjat jobba på bank. Jag är i daglig kontakt med banktjänstemän. Män i dyra kostymer och litervis med vax i det bakåtstrukna håret. Kvinnor i dräkt och med ansikten stela, som karvade i trä. Män som golfar. Kvinnor som golfar. Robotar i människoskrud.
Därför är det uppfriskande att läsa en roman som utspelar sig i en så direkt motsatt miljö. Ett regnvått, dystergrått Glasgow, för att vara mer exakt.

Romanens huvudperson, Rilke, är en cynisk auktionsförrättare med lättare drog- och alkoholproblem och ljusskygg bekantskapskrets. Under genomgången av ett dödsbo finner han ett kuvert innehållande erotiska fotografier, där det sista föreställer en ung kvinna, torterad till döds. Rilke blir smått besatt av att ta reda på om bilden är äkta, och ger sig ut på en lika skitig som farlig djupdykning ner i Glasgows undre värld.

Ja, ”Det Dolda Rummet” är en deckare. Jag gillar vanligtvis inte deckare. Men ”Det Dolda Rummet” är mer än så. Louise Walsh leker med deckargenrens konventioner som självaste Paul Auster. Att huvudpersonen inledningsvis framstår som en vandrande noirklisché (dyster, dricker för mycket, klär i långa rockar), för att sedan uppdagas vara homosexuell och ha ett utseende som påminner betydligt mer om Max Schreck än Humphrey Bogart, är bara ett exempel. Att berättelsen utspelas i Glasgow gör naturligtvis sitt till. Det är inte alls svårt att föreställa sig Stuart Braithwaite eller Aidan Moffat ihopkurande någonstans i någon av de skumma barer Rilke jagar information i.

Trovärdigheten är det väl si och så med. Dialogen är lite larvig ibland. Och mina erfarenheter av den undre världen sträcker sig förvisso inte mycket längre än till ett daimsnatteri någon gång i gymnasiet, men jag har ändå svårt att tro att alla smågangsters på fullt allvar kallar sig för namn som ”Cool Charlie”, ”Big Jimbo” eller ”Unge Drummond”.
Men det gör inget. Vill man ha ett trovärdigt reportage om Skottlands kriminella är nog Ken Loachs ”Sweet Sixteen” ett bättre val. Vill man bara ha ett stycke skicklig, originell underhållning är ”Det Dolda Rummet” riktigt, riktigt trevlig.

Roligt också att ha upptäckt en ny genre: skotsk noir av kvinnliga författare. Härnäst; Denise Minas Garnethilltrilogi!

7/10