Musik: En låt #36.

Edson - Slow

Edson hette en sympatisk liten poporkester som verkade i början av årtusendet. Jag såg dem på scen två gånger och älskade varenda sekund av det. Tyvärr kom jag aldrig mycket längre än till deras första skiva, "Unwind With Edson". Jag tröttnade. Inte så mycket på Edson, som på mespoppen i största allmänhet. Sedan dess har jag återvänt till mespoppen, gång på gång på gång. Det kommer jag nog aldrig att upphöra med.

Edson återvänder jag dock mer sällan till. Det finns ingen särskild anledning till det, jag tycker fortfarande de låter bra, och Pelle Carlbergs soloskivor verkar sympatiska. Det har bara inte blivit av.

För några år sedan snubblade jag över en av gruppens singlar i en reaback och köpte den. Det var "One Last Song About You Know What", från gruppens tredje album, "Every Day, Every Second". De första tre spåren är inte remarkabla på något vis. Bra, kompetent och trallvänlig pop helt enkelt. Men avslutande spåret sticker ut.

"Slow" är en otäck låt. Den låter sjuk, febrig. Den där ironin som annars alltid avdramatiserat gruppens mer allvarliga låtar lyser här med sin frånvaro. Pelle Carlberg pekar på samhället med samma anklagande finger som Henrik Berggren gör i Broder Daniels "Cruel Town", fast lite mer subtilt. Den låter som den där känslan som kan komma över en under riktigt dåliga dagar, den där känslan av att världen är galen, av att allt är meningslöst, och att man är den enda som ser det. De där dagarna då alla andra rör sig som om någon tryckt på fast forward, och man själv står stilla i pausläge. Det är inte den bästa, men förmodligen mest ångestladdade, låt gruppen spelat in.

(Pelle Carlberg är för övrigt snart aktuell med ny skiva, med den sympatiskt Stephen Duffy-klingande titeln "The Lilac Time".)