Musik: Avvägar.

Jag trodde att våren 2008 skulle bli den vår då jag omfamnade MOR-rocken. Jag lyssnade på mp3-låtar med Elton John och Tom Petty och gillade vad jag hörde, och jag såg det som ett tecken på en förändring i mitt skivlyssnande. Överhuvudtaget har jag de senaste åren haft allt svårare att värja mig för det jag tidigare fnyst föraktfullt åt. Det som låtit banalt, smaklöst, lätttuggat. Ibland hör jag en smörig ballad på radion som jag känner igen från min barndoms Absolute Music-skivor, och jag ler fånigt. Det känns lite sympatiskt faktiskt.

Nu blev dock inte våren det vältrande i radiopop och evergreens som jag väntat mig. Det blev en fattig vår, och det jag lyssnade på var mest sådant jag stal från nätet. Ett par skivor blev det, men det var mest fynd jag hittade i reabackar, på loppmarknader, Tradera eller Mickes Skivor. Bara sådant jag snubblade över, aldrig något planerat. Inget större fel i det egentligen. Det leder lätt in en på vägar man annars inte skulle ha vandrat, får en att upptäcka nya favoritartister, nya favoritskivor.

Vårens stora upptäckt och överraskning, sett ur den synvinkeln, är Curtis Mayfield. Jag var naturligtvis inte omedveten om hans existens, men hade inte hört mycket mer än "Move On Up", och enda skivtiteln jag kunde droppa var "Superfly". Detta ändrades när jag ropade hem "There's No Place Like America Today", en skiva som gått varm sedan dess. Det är inte ett album som ger särskilt mycket väsen ifrån sig, men den är mjukt svängig, försiktigt funkig, på ett oerhört behagligt sätt. Och blåset i "So In Love", mitt favoritspår, är som bomull i huvudet. Det är lustigt, jag visste att jag skulle komma till Curtis Mayfield förr eller senare, men tänkte mig att det skulle bli ett mer plikttroget lyssnande, inte en passionerad kärleksaffär.
--

Ej heller hade jag väntat mig att falla så pladask för Nirvana (brittiska popbandet, inte Kurt Cobain och gänget). Deras "Story Of Simon Simopath" är en skiva som blivit ganska ljummet mottagen, åtminstone i förhållande till hur fin den faktiskt är. Det här är ju nämligen fullständigt lysande musik, någonstans mitt emellan solskens- och barockpop. Det är utsökta melodier och utsökta arrangemang. Ganska barnsliga texter då och då, men det är inget som stör, det snarare charmar. Låtar som "Wings Of Love", "Pentecost Hotel" och "In The Courtyard Of The Stars" låter som överblivet material från The Zombies "Odessey & Oracle", och det är, i min bok, ett mycket, mycket gott betyg. Att denna skiva inte är mer omtalad är för mig ett stort mysterium.

--

Vi får se hur mina musikaliska vägar slingrar sig nu i höst. Jag hoppas, precis som varje år, att det här ska bli hösten då jag vågar närma mig jazzen. Känner jag mig själv rätt hamnar jag förmodligen någon helt annanstans.