Musik: Genius är inte så genialiskt trots allt.

Jag har aldrig ångrat att jag bytte musikspelare från Windows Media Player till iTunes. Däremot stör det mig en aning att Genius, en av iTunes-funktionerna som fick mig att byta, visat sig vara så mycket mindre rolig i praktiken än i teorin.

Kort introduktion för oinsatta: Genius är en iTunes-funktion som skapar smarta spellistor utifrån ditt bibliotek och vad andra användare lyssnat på. Välj en låt, och Genius skapar en playlist med liknande låtar. Som en automatisk DJ ungefär. Riktigt trevligt, i teorin. I praktiken fungerar det sämre.

Vilken låt man än utgår från blir det oftast bara "Absolute Classic Rock" av det i slutändan.

Pavement? Jag har massor av mer eller mindre obskyr lo-fi i mitt bibliotek. Här borde Genius kunna slänga ihop ett veritabelt smörgåsbord av skeva melodier, skramligt oljud och sprucken falsksång. Icke då. Efter tre låtar har den betat av Pixies, slängt in en Neil Young, och sen sitter man där med "Losing My Religion" i högtalarna och undrar vad som hände.

Saint Etienne? En magisk dekokt på disco, soft rock, cocktailpop och electronica? Fel. Snarare en generisk swindieplaylist som utmynnar i... rätt gissat. "Losing My Religion".

Curtis Mayfield? "The Best Of Black Music White People Like", men inte ett spår från Lambchops lysande falsettsoulplatta "Nixon".

Det är inte det att det är ett dåligt verktyg. Bara väldigt fantasilöst.

Musik: Doesn't matter if you're black or white.

Ett besök på Mosebacke Records idag resulterade i två skivor av svarta artister:

Men också två skivor av artister så vita som vita kan bli:

Sorteras under "Viktig information".

Musik: Avvägar.

Jag trodde att våren 2008 skulle bli den vår då jag omfamnade MOR-rocken. Jag lyssnade på mp3-låtar med Elton John och Tom Petty och gillade vad jag hörde, och jag såg det som ett tecken på en förändring i mitt skivlyssnande. Överhuvudtaget har jag de senaste åren haft allt svårare att värja mig för det jag tidigare fnyst föraktfullt åt. Det som låtit banalt, smaklöst, lätttuggat. Ibland hör jag en smörig ballad på radion som jag känner igen från min barndoms Absolute Music-skivor, och jag ler fånigt. Det känns lite sympatiskt faktiskt.

Nu blev dock inte våren det vältrande i radiopop och evergreens som jag väntat mig. Det blev en fattig vår, och det jag lyssnade på var mest sådant jag stal från nätet. Ett par skivor blev det, men det var mest fynd jag hittade i reabackar, på loppmarknader, Tradera eller Mickes Skivor. Bara sådant jag snubblade över, aldrig något planerat. Inget större fel i det egentligen. Det leder lätt in en på vägar man annars inte skulle ha vandrat, får en att upptäcka nya favoritartister, nya favoritskivor.

Vårens stora upptäckt och överraskning, sett ur den synvinkeln, är Curtis Mayfield. Jag var naturligtvis inte omedveten om hans existens, men hade inte hört mycket mer än "Move On Up", och enda skivtiteln jag kunde droppa var "Superfly". Detta ändrades när jag ropade hem "There's No Place Like America Today", en skiva som gått varm sedan dess. Det är inte ett album som ger särskilt mycket väsen ifrån sig, men den är mjukt svängig, försiktigt funkig, på ett oerhört behagligt sätt. Och blåset i "So In Love", mitt favoritspår, är som bomull i huvudet. Det är lustigt, jag visste att jag skulle komma till Curtis Mayfield förr eller senare, men tänkte mig att det skulle bli ett mer plikttroget lyssnande, inte en passionerad kärleksaffär.
--

Ej heller hade jag väntat mig att falla så pladask för Nirvana (brittiska popbandet, inte Kurt Cobain och gänget). Deras "Story Of Simon Simopath" är en skiva som blivit ganska ljummet mottagen, åtminstone i förhållande till hur fin den faktiskt är. Det här är ju nämligen fullständigt lysande musik, någonstans mitt emellan solskens- och barockpop. Det är utsökta melodier och utsökta arrangemang. Ganska barnsliga texter då och då, men det är inget som stör, det snarare charmar. Låtar som "Wings Of Love", "Pentecost Hotel" och "In The Courtyard Of The Stars" låter som överblivet material från The Zombies "Odessey & Oracle", och det är, i min bok, ett mycket, mycket gott betyg. Att denna skiva inte är mer omtalad är för mig ett stort mysterium.

--

Vi får se hur mina musikaliska vägar slingrar sig nu i höst. Jag hoppas, precis som varje år, att det här ska bli hösten då jag vågar närma mig jazzen. Känner jag mig själv rätt hamnar jag förmodligen någon helt annanstans.

Musik: Några av helgens loppisfynd.

Curtis Mayfield - Short Eyes

Jag köpte min första Curtis Mayfield-skiva, "There's No Place Like America Today" för någon månad sen, och blev rätt biten faktiskt. Därför blev jag naturligtvis väldigt glad när jag hittade detta soundtrack från 1977. Ännu gladare blev jag när jag lyssnade på skivan och fann den nästan precis lika tilltalande som "...America Today". Lika avslappnat svängig, kanske lite funkigare och väldigt behaglig falsettsoul. Vänta er ingen djupare analys, jag är långt ifrån någon expert på genren, men jag vet vad jag gillar. Och jag gillar detta, mycket.

(Fullständig gladchock också när man Googlar skivan och finner detta: "Not domestically available here in America you can only find this on import vinyl or as part of a now deleted double-disc 90s reissue of "Superfly", both of which will set you back at least $40." En sökning på Ebay visar förvisso att summan är en aning överdriven, men ändå... Jag gav 20 kronor för den. God bless Myrorna!)

Paul Simon - There Goes Rhymin' Simon

Behöver väl ingen närmare presentation. Enda Paul Simon-skivan jag hade sedan tidigare är "Paul Simon", från 1972. Det här är uppföljaren, och jag har inte hunnit lyssna särskilt mycket på den ännu, men har höga förväntningar. Föregångaren är ju fullständigt lysande.

Neil Diamond - Stones

Neil Diamond började jag egentligen respektera förstefter att jag sett den fina allsångsscenen i "Beautiful Girls" . Innan dess tyckte jag mest att han verkade vara något av ett skämt. Ett skämt som klämt fram ett par fina låtar förvisso, men ändå ett skämt. Jag börjar ändra mig. "Stones" innehåller förvisso mest covers, och Diamonds låtskrivartalang märks mest bara i titelspåret och i fina "I Am...I Said" (vars melodi vagt påminner om "Sweet Caroline"). Men det är fina låtval (även om "I Think It's Gonna Rain Today" börjar kännas lite tjatig i de här sammanhangen) med storslagna arrangemang, och Diamonds croonerröst klär dem bra. Ingen nödvändig skiva, men trevlig.



Cass Elliot - The Road Is No Place For A Lady

Cass Elliot, eller Mama Cass, verkar i dessa dagar nästan vara mest känd som "den som skrev den där låten som spelas i "Lost". Iallafall hos den större massan. Och visst, "Make Your Own Kind Of Music" är en toppenlåt, men hon har ju gjort så mycket mer, både som medlem i Mamas & The Papas och solo. Som här. Inledande "(If You're Gonna) Break Another Heart" är en popklassiker om jag någonsin hört en, och skivan innehåller flera, även om inget fäster riktigt lika direkt som denna. Rakt igenom vackert arrangerat, soligt och upplyftande. Rekommenderas.