Musik: En låt #41.

Ulf Stureson - Sommarbarn

Olle Ljungströms karriär fick sig ett rejält uppsving i och med den eminenta dokumentären som visades på SVT och biografer nu i vår. Gott så. Hans musik förtjänar att upptäckas på nytt. Men det finns fler svenska artister som förtjänar att lyftas fram i ljuset igen. Jag tänker främst på Ulf Stureson. Min vän Fredrik spelade hans senaste skiva "Beroende" ett par gånger häromåret. "En svensk Mark Linkous", tänkte jag, och sen tänkte jag inte så mycket mer. Tills nu. För nyligen ramlade jag över ett exemplar av debutskivan "I Overkligheten", och jag är helt tagen.

Trasigt, sprucket och skevt låter det, inte helt olikt tidigare nämnde Ljungström, men det är naknare, lite mindre smart och trixigt. Skivan skrevs mitt i sorgearbetet efter att hans syster och bror gått bort med kort mellanrum. Det hörs. Det hörs framförallt på inledande "Sommarbarn". Sällan har jag hört en skörare, sorgligare sång, och då har jag ändå en hel skivsamling full med sorgliga, sköra sånger. Det är en sån där låt som jag vill ska spelas på min begravning. Som "Perfect Day", som "Himlen Är Oskyldigt Blå", eller varför inte; som en svensk version av Chris Bells "I Am The Cosmos".

Lyssna! - Ulf Stureson - Sommarbarn

Musik: Rivulets - You Are My Home.

Artist: Rivulets
Titel: You Are My Home
Bolag: O Rosa Records
År: 2007

I veckan ska mina syskon se Bon Iver på Berns. Det låter ju trevligt, och jag hade gärna hängt på. Jag har ju trots allt lyssnat en hel del på hans "For Emma, Forever Ago", och tycker att det är en av de mer intressanta singer-songwriter-skivorna på senare år. Till och från har den försatt mig i samma koma som Red House Painters gjorde i sina mörkaste stunder. Ett gott betyg.

Det mesta tyder dock på att jag stannar hemma. Jag har för ont om pengar så här veckan före lön, och jag har ont om tid. Nedslående, givetvis, men jag överlever. Jag har ju ett Bon Iver-substitut att trösta mig med. Idag, på hypade jätteloppisen vid Mariatorget (vi fick köa i närmare en timme innan vi kom in!) införskaffades nämligen en skiva med Rivulets.

Rivulets består av Nathan Amundson, en en amerikansk singer-songwriter, som redan tidigare återfanns i min skivsamling, på obskyra turné-EP:n "Glacial Dreaming". Jag äger den mest för att jag är bekant med mannen bakom Honeyspiderthree, bolaget som gett ut den, och har inte lyssnat på den särskilt många gånger, så Rivulets är ändå en ny bekantskap.

Det krävs bara en lyssning på "You Are My Home" för att jag ska inse att det här är tunga grejer. En sån där skiva som man bör vara försiktig med att lyssna på. Red House Painters är en bra referens även här. Det är samma apati i rösten, samma hopplösa sorg. Gitarrerna är lite taggigare bara, låter mer som Low, vilket inte alls är konstigt, då deras bolag Chair Kicker's Union gett ut flera av Rivulets skivor.

Musiken är oftast kall och tyst. Då och då dyker Amundsons röst upp, blixtrar till som ett rakblad i ett nattsvart rum. Hela åskväder av gitarrmangel dundrar förbi. "Happy Ending" heter en låt, men det är en förrädisk titel. Den låter som ett tonsatt självmord. Titelspåret, som går att ladda ner här, är ett litet mirakel. Trasigare skönhet har jag inte hört sedan jag första gången utforskade "Ocean Beach".

8/10

Musik: Några av helgens loppisfynd.

Curtis Mayfield - Short Eyes

Jag köpte min första Curtis Mayfield-skiva, "There's No Place Like America Today" för någon månad sen, och blev rätt biten faktiskt. Därför blev jag naturligtvis väldigt glad när jag hittade detta soundtrack från 1977. Ännu gladare blev jag när jag lyssnade på skivan och fann den nästan precis lika tilltalande som "...America Today". Lika avslappnat svängig, kanske lite funkigare och väldigt behaglig falsettsoul. Vänta er ingen djupare analys, jag är långt ifrån någon expert på genren, men jag vet vad jag gillar. Och jag gillar detta, mycket.

(Fullständig gladchock också när man Googlar skivan och finner detta: "Not domestically available here in America you can only find this on import vinyl or as part of a now deleted double-disc 90s reissue of "Superfly", both of which will set you back at least $40." En sökning på Ebay visar förvisso att summan är en aning överdriven, men ändå... Jag gav 20 kronor för den. God bless Myrorna!)

Paul Simon - There Goes Rhymin' Simon

Behöver väl ingen närmare presentation. Enda Paul Simon-skivan jag hade sedan tidigare är "Paul Simon", från 1972. Det här är uppföljaren, och jag har inte hunnit lyssna särskilt mycket på den ännu, men har höga förväntningar. Föregångaren är ju fullständigt lysande.

Neil Diamond - Stones

Neil Diamond började jag egentligen respektera förstefter att jag sett den fina allsångsscenen i "Beautiful Girls" . Innan dess tyckte jag mest att han verkade vara något av ett skämt. Ett skämt som klämt fram ett par fina låtar förvisso, men ändå ett skämt. Jag börjar ändra mig. "Stones" innehåller förvisso mest covers, och Diamonds låtskrivartalang märks mest bara i titelspåret och i fina "I Am...I Said" (vars melodi vagt påminner om "Sweet Caroline"). Men det är fina låtval (även om "I Think It's Gonna Rain Today" börjar kännas lite tjatig i de här sammanhangen) med storslagna arrangemang, och Diamonds croonerröst klär dem bra. Ingen nödvändig skiva, men trevlig.



Cass Elliot - The Road Is No Place For A Lady

Cass Elliot, eller Mama Cass, verkar i dessa dagar nästan vara mest känd som "den som skrev den där låten som spelas i "Lost". Iallafall hos den större massan. Och visst, "Make Your Own Kind Of Music" är en toppenlåt, men hon har ju gjort så mycket mer, både som medlem i Mamas & The Papas och solo. Som här. Inledande "(If You're Gonna) Break Another Heart" är en popklassiker om jag någonsin hört en, och skivan innehåller flera, även om inget fäster riktigt lika direkt som denna. Rakt igenom vackert arrangerat, soligt och upplyftande. Rekommenderas.

Musik: En låt #31.

Super XX Man – And I Again

En natt kom jag att tänka på en låt som jag lyssnade mycket på för några år sen, en låt som jag där och då tyckte var ganska fantastisk, och som jag den här natten blev väldigt sugen på att höra igen. Det var någon gång i början av årtusendet jag lyssnade på den. Bright Eyes hade precis släppt sin ”Fevers & Mirrors”, och jag älskade den. Sonic hade precis börjat ges ut, och jag följde deras tips slaviskt. Eftersom jag var arbetslös hade jag ingen möjlighet att köpa alla de skivor de tipsade om, och eftersom jag inte hade tillgång till bredband hade jag inte möjlighet att ladda ner dem heller.

Min vän Alex hade bredband, och han bodde vägg i vägg med mig. Jag brukade köpa tomma cd-skivor och låna hans dator då och då. Jag hade med mig långa listor på låtar och artister som behövde kollas upp, och så satt jag där ett par timmar framför Kazaa, botaniserade och laddade ner, och så gick jag därifrån med en hastigt komponerad blandskiva som jag sedan lyssnade på.

En av låtarna som hamnade på en av mina skivor hette ”And I Again”, och det var en obskyr singer-songwriter kallad Super XX Man som framförde den. Förutom en uppskattande recension i Sonic har jag aldrig hört talas om den artisten, vare sig före eller efter ”And I Again”. Det var en sentimental låt, där den valpige Super XX Man gnydde om en dröm han haft, en dröm om det förgångna, om en gammal sunkig lägenhet och en gammal vän som aldrig hälsade på. På den tiden var taskig inspelningskvalitet och falsksång en kombination som per automatik fick mig lyrisk, och jag vet inte om ”And I Again” verkligen är så bra som jag då tyckte. När jag lyssnar på den nu (jag ägnade flera småtimmar av googlande för att finna den – den gamla blandskivan är borta sedan länge) är det inte så mycket låten i sig som de minnen den frambringar, som slår undan benen för mig. Men en bra låt är det fortfarande, i all sin rara anspråkslöshet.

Musik: En låt #29.

Britta Persson - Cliffhanger

Britta Perssons senaste singel "Cliffhanger" (finns det fortfarande singlar? "Den nya Britta Persson-låten som spelas på P3" kanske är en mer korrekt benämning?) är sååå tidigt 90-tal.
Ljuva minnen av Mary Lou Lord, Throwing Muses och Sundays skulle virvla upp inom mig, om jag nu vore gammal nog att ha minnen av de artisterna. Nu har jag bara ett par skivor med dem, och Britta Perssons "Cliffhanger" får mig att tänka på de (tyvärr skamligt få) tillfällen jag lyssnat på dem, får mig att vilja lyssna på dem igen. Det är en bra låt med en smart melodi, men det är framförallt soundet och rösten som lyften den. Det låter lite dovt, lite mörkt och murrigt, och rösten är sådär härligt svajig och ekande som Harriet Wheelers.

Nu känner jag mig lite jävlig, för det känns inte som att Britta själv skulle uppskatta att enbart jämföras med kvinnliga artister. Jag tycker själv det är förkastligt. Men jag kan helt enkelt inte komma på särskilt många manliga artister eller band som låter riktigt på det här viset. Inte i sound, och inte i känsla. Det är lite trist, men jag kan leva med det, och jag hoppas att Britta kan det också. Om inte annat så hon kan leverera fler låtar som "Cliffhanger".

Musik: Anna Järvinen - Jag Fick Feeling.

Arist: Anna Järvinen
Titel: Jag Fick Feeling
Bolag: Häpna
År: 2007

Hon har en röst som är bland det mest uttrycksfulla jag någonsin hört. Redan på Granadas tid kunde man i Anna Järvinens låtar ibland höra hur hennes ansikte sprack upp i ett leende i studion. Samtidigt kunde hon låta så sorgsen att jag hade problem med att lyssna på debutskivan utan att må direkt dåligt. Få röster har den effekten på mig. Mark Kozeleks är en, Nille Sandbergs i svenska Vega en annan. Annas röst är vacker, men ack så melankolisk. Bitterljuv, men det ljuva är förrädiskt, som minnet av något ljuvt som funnits där, försvunnit och som man påminns om att man aldrig kommer att få tillbaka.

Solodebuten, med fina titeln "Jag Fick Feeling" är också den mycket vacker, men med ett lite bredare känslospektra. I sällskap med denna mår jag aldrig dåligt. Det bara svider lite, då och då. Som första raderna i "Kom Hem", där orden "Kom hem, jag saknar dig" låter så genuina som de annars bara kan låta om de viskas genom en telefonlur. Eller i "Vårmelodi" där en harmonisk, akustisk Nick Drake-melodi plötsligt överöstas av stråkar så spökligt dramatiska att man tappar andan.

Det här är en skiva som är full med sånt. Tvära kast. Skör, men samtidigt stark och stolt. Ömsom känslig och intim, ömsom storslagen. Lika mycket ligger i melodierna och produktionen som i rösten. Granadas skivor var ganska traditionellt instrumenterade, och det fungerade ypperligt där. Här är soundet betydligt rikare, mer utsmyckat, utan att kännas pråligt. Instrumenten turas om med att bära melodierna, hjälps åt med de tyngre lyften. En flöjt samsas med en dyster kör, en psykedelisk orgel kikar fram bakom en slöja av gitarrer...

Det tråkiga är att det finns spår som jag faktiskt hoppar över, och det finns delar av låtar där hennes röst faktiskt blir lite för mycket. Lika mycket som den är hennes största tillgång kan den ibland komma ivägen, distrahera mig i all sin innerlighet. Den kan låta lite konstlad och påminna om tarvligheter som Lisa Ekdahl. Särskilt stör det mig när hon sjunger som mest otydligt. I "Nedgångslåten" finns ett parti där jag inte har en aning om vad som sjungs, men det låter för något ögonblick som om hon ska till att sjunga "Hallå i stugan!" och det gör mig mer full i skratt än berörd. Synd på en låt som i övrigt har allt man kan önska sig; jazzigt komp och midnattsblått visslande.

Men nu är jag överdrivet kritisk. De här små defekterna innebär inte på något sätt att "Jag Fick Feeling" är dålig, den är fortfarande en av årets mest intressanta skivor, och helt klart den starkaste svenskspråkiga. En tidlös skiva som nog kommer att hänga med länge, länge.

7/10

Musik: En låt #26.

N.Lannon - I Freak You Out

N.Lannon får inte särskilt mycket kärlek, och det är inte så konstigt. Han är egentligen en ganska ordinär singer-songwriter, en som lutar sig mer mot sitt sound (dunkel akustik med atmosfäriskt knaster och elektroniska harmonier i bakgrunden) än mot sina låtar. Stämningsfullt är det, och funkar ypperligt i situationer där stämningsfull musik brukar fungera. Ur laptopens högtalare sent om natten, exempelvis. Men det är sällan jag finner mig nynnandes hans låtar, sällan hans musik ploppar upp i skallen och vägrar försvinna förrän jag stoppat hans skiva i cd-spelaren. Eller laptopen.

Det är nu jag talar om att det finns ett undantag.

"I Freak You Out" heter N.Lannons absolut bästa låt. Den avslutar hans debutskiva "Chemical Friends", och inleds med några av de finaste, sannaste och enklaste raderna jag vet, rader jag alltid nynnar i mitt huvud såväl inför som efter extra tunga arbetsdagar. Gitarrens strängar vibrerar moloket, så som bara riktigt utmattade och långsamma fingrar kan få dem att vibrera, och Nyles Lannons Elliott Smithska röst låter uppgiven och bräcklig, sådär som man kan känna sig efter ett riktigt helvetiskt arbetspass.

"It's easy to ignore some signs
when working like a dog.
And so easy to focus all the time
on things we are not"

Nu är detta egentligen inte alls en låt om arbetslivets vedermödor, frihetens pris och tillvarons brist på mening, utan en historia om uppbrott, om slutet på ett förhållande. Tror jag. Men det är oväsentligt. Det fina med popmusik är ju att man kan ge den de betydelser man själv vill, och för mig kommer den här låten alltid att, tillsammans med Eldkvarns "I Skydd Av Mörkret", vara soundtracket till de där eftermiddagarna då jag gick från jobbet mot busshållplatsen med en knuten näve i fickan och frustrationen surrade som ett bålgetingbo i huvudet.