Musik: Årtiondets låtar (utan någon särskild ordning alls) #5.

Granada - Sister



Det har varit mycket snack om Anna Järvinen. Mycket av snacket har handlat om hur mycket mer intressant hennes solokarriär är jämfört med det hon gjorde med Granada. En ganska märklig diskussion. Granada var kanske inget särskilt originellt band. Innocence Mission möter Red House Painters, typ. Men deras musik var ofta svidande vacker, och märkligt tidlös. "Sister", från debutalbumet, är deras bästa låt. En vaggvisa för sena nätter.

Musik: Rivulets - You Are My Home.

Artist: Rivulets
Titel: You Are My Home
Bolag: O Rosa Records
År: 2007

I veckan ska mina syskon se Bon Iver på Berns. Det låter ju trevligt, och jag hade gärna hängt på. Jag har ju trots allt lyssnat en hel del på hans "For Emma, Forever Ago", och tycker att det är en av de mer intressanta singer-songwriter-skivorna på senare år. Till och från har den försatt mig i samma koma som Red House Painters gjorde i sina mörkaste stunder. Ett gott betyg.

Det mesta tyder dock på att jag stannar hemma. Jag har för ont om pengar så här veckan före lön, och jag har ont om tid. Nedslående, givetvis, men jag överlever. Jag har ju ett Bon Iver-substitut att trösta mig med. Idag, på hypade jätteloppisen vid Mariatorget (vi fick köa i närmare en timme innan vi kom in!) införskaffades nämligen en skiva med Rivulets.

Rivulets består av Nathan Amundson, en en amerikansk singer-songwriter, som redan tidigare återfanns i min skivsamling, på obskyra turné-EP:n "Glacial Dreaming". Jag äger den mest för att jag är bekant med mannen bakom Honeyspiderthree, bolaget som gett ut den, och har inte lyssnat på den särskilt många gånger, så Rivulets är ändå en ny bekantskap.

Det krävs bara en lyssning på "You Are My Home" för att jag ska inse att det här är tunga grejer. En sån där skiva som man bör vara försiktig med att lyssna på. Red House Painters är en bra referens även här. Det är samma apati i rösten, samma hopplösa sorg. Gitarrerna är lite taggigare bara, låter mer som Low, vilket inte alls är konstigt, då deras bolag Chair Kicker's Union gett ut flera av Rivulets skivor.

Musiken är oftast kall och tyst. Då och då dyker Amundsons röst upp, blixtrar till som ett rakblad i ett nattsvart rum. Hela åskväder av gitarrmangel dundrar förbi. "Happy Ending" heter en låt, men det är en förrädisk titel. Den låter som ett tonsatt självmord. Titelspåret, som går att ladda ner här, är ett litet mirakel. Trasigare skönhet har jag inte hört sedan jag första gången utforskade "Ocean Beach".

8/10

Musik: En låt #22.

Red House Painters - All Mixed Up

Låt oss för ett ögonblick låtsas att den här bloggen hade läsare. Låt oss låtsas att dessa läsare kommenterade det jag skrev, kom med synpunkter, kritik och hyllningar och ställde frågor. En fråga jag föreställer mig att jag skulle få om så vore fallet, är: "Vad är egentligen dealen med de här återkommande 'En låt'-inläggen? Är det låtar som är bra just nu? Är det en rangordning av de bästa låtarna genom tiderna? Innebär det i så fall att låt nummer ett, Clienteles cover på "Where The Universes Are" är din absoluta favoritlåt? I'm From Barcelona på andraplatsen, är det något du står för?"

Nej, och nej, och nej. Låtarna jag räknar upp här är bara låtar som jag känner för att skriva några rader om. Det är inte nödvändigtvis fantastisk musik, bara fina bitar som fångat mitt intresse för en stund, som jag finner det relevant att berätta om, vare sig det innebär att jag tar pulsen på samtiden, blir nostalgisk för en stund, drar en rövarhistoria eller postar en mp3a.

Vore det här en ranking hade jag låtit någon annan låt representera Red House Painters. "Summer dress" kanske? "Michael"? "San Geronimo"? "I Am A Rock"? (Mark Kozelek har alltid varit bra på det här med covers.) "Mistress"? "Michigan"? "Golden"? "Drop", herregud, "Drop". Det finns så många.

Men nej, just nu är det "All Mixed Up", en Cars-cover från "Songs For A Blue Guitar". Det är en ganska fantastisk låt, dock aningen för lång för att kvala in på Red House Painters-topplistan. Många av deras låtar är långa, men "All Mixed Up" trampar vatten vid några tillfällen, och det drar ner omdömet något. Men, som sagt, det är fortfarande en fantastisk låt. Just nu lite extra aktuell eftersom den slumpades fram i mp3-spelaren härom dagen. Jag stod i en fullpackad tunnelbanevagn, och när Kozelek sjöng refrängen med smärtsam inlevelse slöt jag ögonen och stod så, blundandes en lång stund utan att skämmas. Kanske är jag själv lite mixed up, eller så är det bara hösten och allt den för med sig som gör Kozelek-svärtan lite extra aktuell just nu.

Lägligt nog är Kozelek också aktuell med ett Sverige-besök. Den 23:e oktober står han på Södra Teaters scen. Vilda hästar kan inte hålla mig därifrån.

Musik: Sun Kil Moon - Tiny Cities

Artist: Sun Kil Moon
Titel: Tiny Cities
Bolag: Border / Caldo Verde
År: 2005

Jag har aldrig förstått mig på recensenter som skriver att en skiva är "bara för fansen". Ingen vill väl ha en halvkass skiva, inte ens ett superfan?
Efter att ha lyssnat på Sun Kil Moons "Tiny Cities" ett antal gånger har jag äntligen förstått. Sun Kil Moon är nämligen Mark Kozelek, tidigare frontman i deppiga Red House Painters, ett band jag lyssnat på mer än vad som är bra för psyket.

Det är en mer harmonisk, avslappnad Kozelek som möter oss på "Tiny Cities". Låtarna han framför är inte hans egna - även om det känns som det - utan är från början skrivna av Isaac Brock i Modest Mouse.
Kozelek förvandlar indieskramlet till akustiska visor, här och där behagligt utsmyckade med diskreta stråkar. Allt enligt mallen. Kozelek har helt enkelt blivit för singer-songwritergenren vad Disney är för den tecknade filmen. Hantverket är det inget fel på, men ingenting sticker ut, ingenting förmår beröra på samma sätt som det en gång gjorde.

Det är här fanproblematiken kommer in i bilden. Jag har nämligen, på gott och ont, en relation till Mark Kozelek som gör att jag omöjligtvis kan bedömma hans skivor på ett rättvist sätt. Han skulle kunna släppa en platta där han enbart läser högt ur senaste "Hänt i Veckan", och jag skulle likförbannat stanna vid stereon, trollbunden och andaktsfull. Så mycket har låtar som "Mistress", "Drop" och "Grace Cathedral Park" betytt för mig.

Jag gillar "Tiny Cities", jag tycker den är vacker, och sluter jag ögonen gör Mark Kozeleks röst mig behagligt bitterljuv och nostalgisk. Men hade någon annan stått för sången hade jag somnat halvvägs in i första spåret.