Musik: En låt #30.

Iron & Wine – Upward Over The Mountain

I ett skitigt kök i en studentkorridor i Motala horde jag för första gången Iron & Wine. Jag var väl ute från rummet för att hämta tepåsar eller bre en macka eller nåt, och från radion hördes det vackraste sprakande jag någonsin hört den ge ifrån sig. Jag frågade vems skivan var. Den var Lindas. Och då Linda är en vänlig själ fick jag naturligtvis låna den.

Jag har inte riktigt brytt mig om att lyssna på Iron & Wine efter ”The Creek Drank The Cradle”. Jag hörde någon låt från uppföljaren, ”Our Endless Numbered Days”, på en Sonic-skiva, men fastnade inte alls för den. Den hade inte den där sprakande, ensliga och väldigt intima stämningen som gjorde debuten så förtrollande att lyssna på.

Att lyssna på ”The Creek Drank The Cradle” skapar bilder i mitt huvud. Ett ensamt hus med majestätiska vyer – berg, vidder, floder - runt knuten. En veranda där Sam Beam spelar på sin gitarr. Och så jag, bakom ett hörn, lyssnandes på något jag egentligen inte är menad att höra. Något privat, och mycket mycket vackert. Och aldrig är det vackrare eller mer privat än i ”Upward Over The Mountain”.

Vad texten egentligen handlar om vet jag inte. Sam Beams lyrik är full av symboler och metaforer. Men som nyligen avflyttad från min hemstad och för första gången utan tryggheten i att ha familjen ett stenkast bort, fann jag något att relatera till i försiktigt framviskade rader som:

”Mother don’t worry
I’ve got a coat and some friends on the corner
Mother don’t worry
She’s got a garden we’re planting together”

Och kanske framförallt:

“Sons are like birds
flying always over the mountain”.

Musik: En låt #25.

Shearwater - Wedding Bells Are Breaking Up That Old Gang Of Mine

Vår, 2007. Jag kommer hem sent på kvällen och vandrar uppför en regnvåt backe i Mälarhöjden. Det är svart runt omkring, månen är gömd bakom molnen och enbart gatlyktorna sprider ljus. Det är en varm kväll, varm men blöt. Mälarhöjdsvägen är folktom. Hade jag tagit ur hörlurarna ur öronen hade jag hört det kluckande ljudet av vattendroppar mot asfalt, men det gör jag inte. Shearwater fyller istället upp mitt huvud med en hjärtskärande historia om ensamhet, längtan tillbaka till gamla tider, gamla vänner som stadgat sig och känslan av att vara den som blev kvar.
Jag tycker om låtar som är som noveller. Shearwater har överlag ganska briljanta texter, och "Wedding Bells Are Breaking Up That Old Gang Of Mine" har den mest sentimentala och gråtmilda av dem alla.

"Went to see the new baby
And we smoked weed on the back porch
And lying on my back with the pool floatie
"Raining Blood" just thundering forth
I said, "What do you say
Your parents take your place for an hour?
We can drive downtown
To our old favorite place
Let the years just melt away
And find ourselves back where we were found"

There's not a soul down on the corner
And that's a pretty certain sign
That I shouldn't try
To play the reformer
Picking up pieces of that old gang of mine

But what would they say
If it went the other way
And we flew to today
Through ten years of time
They'd be ashamed
I'm so sure they'd be ashamed
At what I claim to be doing with my life
Now they're all paired off
And kissing the other half goodnight
And then falling deep into the same sleep
While walls and warm sheets shut out the light

And I'm the only one
At the top of my lungs
Who's still singing sweet adelines
They're all filled up
They don't need the love
That I'm bringing that old gang of mine
Not a soul down on the corner
They're all safe sitting down behind smooth sheets of glass
I guess it's not going to get any warmer
And I guess it's raining slow
Until it's raining fast"

Våren 2007 var en regnig vår.

Musik: En låt #22.

Red House Painters - All Mixed Up

Låt oss för ett ögonblick låtsas att den här bloggen hade läsare. Låt oss låtsas att dessa läsare kommenterade det jag skrev, kom med synpunkter, kritik och hyllningar och ställde frågor. En fråga jag föreställer mig att jag skulle få om så vore fallet, är: "Vad är egentligen dealen med de här återkommande 'En låt'-inläggen? Är det låtar som är bra just nu? Är det en rangordning av de bästa låtarna genom tiderna? Innebär det i så fall att låt nummer ett, Clienteles cover på "Where The Universes Are" är din absoluta favoritlåt? I'm From Barcelona på andraplatsen, är det något du står för?"

Nej, och nej, och nej. Låtarna jag räknar upp här är bara låtar som jag känner för att skriva några rader om. Det är inte nödvändigtvis fantastisk musik, bara fina bitar som fångat mitt intresse för en stund, som jag finner det relevant att berätta om, vare sig det innebär att jag tar pulsen på samtiden, blir nostalgisk för en stund, drar en rövarhistoria eller postar en mp3a.

Vore det här en ranking hade jag låtit någon annan låt representera Red House Painters. "Summer dress" kanske? "Michael"? "San Geronimo"? "I Am A Rock"? (Mark Kozelek har alltid varit bra på det här med covers.) "Mistress"? "Michigan"? "Golden"? "Drop", herregud, "Drop". Det finns så många.

Men nej, just nu är det "All Mixed Up", en Cars-cover från "Songs For A Blue Guitar". Det är en ganska fantastisk låt, dock aningen för lång för att kvala in på Red House Painters-topplistan. Många av deras låtar är långa, men "All Mixed Up" trampar vatten vid några tillfällen, och det drar ner omdömet något. Men, som sagt, det är fortfarande en fantastisk låt. Just nu lite extra aktuell eftersom den slumpades fram i mp3-spelaren härom dagen. Jag stod i en fullpackad tunnelbanevagn, och när Kozelek sjöng refrängen med smärtsam inlevelse slöt jag ögonen och stod så, blundandes en lång stund utan att skämmas. Kanske är jag själv lite mixed up, eller så är det bara hösten och allt den för med sig som gör Kozelek-svärtan lite extra aktuell just nu.

Lägligt nog är Kozelek också aktuell med ett Sverige-besök. Den 23:e oktober står han på Södra Teaters scen. Vilda hästar kan inte hålla mig därifrån.

Musik: Smog – Red Apple Falls

Artist: Smog
Titel: Red Apple Falls
Bolag: Drag City
År: 1997

“Julius Caesar” är inte världens roligaste skiva. Anal lo-fi utan minnesvärda låtar, bara knaster och oväsen och ostämda gitarrer. Den var, om man bortser från (genialiska) låten ”Dress Sexy At My Funeral”, mitt första möte med Smog, och skulle om jag vore en mindre tålmodig person förmodligen gjort mig avigt inställd till Bill Callahan och hans musikaliska gärning. Men nej. Jag visste att han hade mer att erbjuda, och vägrade låta mig skrämmas.
Tack och lov. ”Red Apple Falls” är nämligen betydligt bättre. En av de bästa skivor jag hört på länge, faktiskt. Inte en skiva som väsnas, utan en som lunkar på tyst och stämningsfullt i bakgrunden. Bill Callahan har en röst som är behaglig att lyssna på. Lite Christian Kjellvander-mörk, lite Lou Reed-pratig, lite Mark Kozelek-apatisk utan att låta lika hopplös.
Jag gillar det, gillar det konsekventa, finner en viss trygghet i att drönande evighetslåt avbyter drönande evighetslåt. Det är ju så vackert, nästan hela tiden, och avbrott från stillheten finns ju faktiskt också för den som gillar sånt. ”Ex-Con” till exempel, studsar på i makligt Magnetic Fields-tempo och är faktiskt ganska söt och upplyftande, trots att den handlar lika mycket om utanförskap och lidande som allt annat.

Bill Callahan släpper ny skiva i vår, under eget namn.
I am so there.

Musik: En låt #19

Bonnie "Prince" Billy - The Way

Det är egentligen de inledande raderna som betyder mest, som betyder allt. Hela skivans stämning ryms i de två raderna.

"Winter comes and snow
I can't marry you, you know"

Jag hör dem, och jag hör december 2006, jag hör "The Way" som jag hörde den i hörlurarna vid tunnelbanestationerna, då jag levde i ovisshet, då pappa låg på sjukhus, då jag satt ensam i mörkret medan snöflingorna föll utanför fönstret, och då en blomsterbukett hängde på dörren då jag kom till en tom lägenhet på min 25-årsdag, och jag gick långa promenader i vintermörkret i hopp om att springa på den flicka jag slumpartat druckit vin med en lördagsnatt och det kändes som om allt när som helst skulle kunna rämna, som om det fullständiga vansinnet bara låg en motgång bort.

I "The Way" finns en hopplösthet, och en ärlighet som smittar av sig. Den lugnade mig då, den får mig att minnas nu, och det känns faktiskt ganska bra.

Musik: Sun Kil Moon - Tiny Cities

Artist: Sun Kil Moon
Titel: Tiny Cities
Bolag: Border / Caldo Verde
År: 2005

Jag har aldrig förstått mig på recensenter som skriver att en skiva är "bara för fansen". Ingen vill väl ha en halvkass skiva, inte ens ett superfan?
Efter att ha lyssnat på Sun Kil Moons "Tiny Cities" ett antal gånger har jag äntligen förstått. Sun Kil Moon är nämligen Mark Kozelek, tidigare frontman i deppiga Red House Painters, ett band jag lyssnat på mer än vad som är bra för psyket.

Det är en mer harmonisk, avslappnad Kozelek som möter oss på "Tiny Cities". Låtarna han framför är inte hans egna - även om det känns som det - utan är från början skrivna av Isaac Brock i Modest Mouse.
Kozelek förvandlar indieskramlet till akustiska visor, här och där behagligt utsmyckade med diskreta stråkar. Allt enligt mallen. Kozelek har helt enkelt blivit för singer-songwritergenren vad Disney är för den tecknade filmen. Hantverket är det inget fel på, men ingenting sticker ut, ingenting förmår beröra på samma sätt som det en gång gjorde.

Det är här fanproblematiken kommer in i bilden. Jag har nämligen, på gott och ont, en relation till Mark Kozelek som gör att jag omöjligtvis kan bedömma hans skivor på ett rättvist sätt. Han skulle kunna släppa en platta där han enbart läser högt ur senaste "Hänt i Veckan", och jag skulle likförbannat stanna vid stereon, trollbunden och andaktsfull. Så mycket har låtar som "Mistress", "Drop" och "Grace Cathedral Park" betytt för mig.

Jag gillar "Tiny Cities", jag tycker den är vacker, och sluter jag ögonen gör Mark Kozeleks röst mig behagligt bitterljuv och nostalgisk. Men hade någon annan stått för sången hade jag somnat halvvägs in i första spåret.

Musik: Christian Kjellvander - Faya

Titel: Faya
Artist: Christian Kjellvander
Bolag: V2 / Startracks
År: 2005

Svensk americana brukar ofta vara en rätt tradig historia. Svenska gitarrförsedda pojkar som apar efter sina amerikanska cowboyidoler så gott de kan utan att tillföra något eget, och hur mycket de än försöker lyckas de aldrig dölja att de är uppvuxna i medelklasshem utanför Stockholm, Sundsvall eller Arboga.
Christian Kjellvander är ett undantag.
För det första har han en röst man lyssnar på. För det andra har han något att säga. För det tredje är han en låtskrivare som lätt kan konkurrera med Amerikas finest.
Det här är Christian Kjellvanders andra soloalbum, hans rockopera.
"Faya" är en enhetlig berättelse om längtan, uppbrott och förvirring. Enligt plågsamt uppriktiga intervjusvar i senaste numret av musiktidningen Sonic är det berättelsen om hans egen far, som lämnade fru och barn för flaskan och rumlandet. Ljudmässigt är det här en tillbakagång till det jordiga sound han utforskade med sin bror Gustav på Songs Of Soils "The Painted Trees Of Ghostwood" i början av årtusendet. Riktigt lika nervigt bra blir det tyvärr aldrig här. Det är lite för mycket dödtid. I de mest nedtonade stunderna flyter sångerna ihop och blir mest transportsträckor mellan toppar som "Drunken Hands" och "Foreign Rain".
Där är det å andra sidan så hisnande bra att man kippar efter andan.

Musik: Chad Vangaalen - Infiniheart

Artist: Chad VanGaalen
Titel: Infiniheart
Bolag: Border / Sub Pop
År: 2005

Det är så lätt att nicka självbelåtet och bestämma sig för att Chad Vangaalen rider på den Kanadensiska popvågen och är det nya Arcade Fire. Mycket talar ju för det. I inledande "Clinically Dead" sjunger Chad med samma ylande falsett som Win Butler i tidigare nämnda band. Och döden är här det centrala temat, precis som på Arcade Fires
"Funeral". Det är morbida texter om bilolyckor, blod, Jesus på korset och att bli mördad i sömnen.

Men Chad Vangaalen är både mer och mindre än så. "Infiniheart" känns mer som en systerskiva till Syd Matters "A Whisper And A Sigh", bara lite mindre elegant. Akustiska gitarrer vilar mot elektroniska ljudkulisser, ofta är det vackert, men lika ofta långdraget och jolmigt. För många låtar lever helt på sin ljudbild och saknar bärande
melodier. Elektronik puttrar försiktigt på i bakgrunden, som ljudet av kaffebryggare, och visst, det är trevligt, men inte särskilt engagerande.

Höjdpunkter finns, framförallt i "100 Pound Eyelids", "Kill Me In My Sleep" och "Chronograph #1", där elektroniken och melodierna går hand i hand i perfekt melankolisk harmoni. Just där framstår Chad Vangaalen som den mest lovande singer-songwritern sedan Blake Sennet i The Elected.

Musik: Bright Eyes - Ingen mer gråtande Conor

Conor Oberst har blivit gladare med åren.
I sista spåret "Let's Not Shit Ourselves" på genombrottsskivan "Lifted or The
Story Is In The Soil, Keep Your Ear To The Ground", gick han igenom en egen
privat skärseld med whisky och piller, och vaknade på en sjukhussäng med
en förstående fader vid sin sida och solen skinande genom persiennerna.

Sedan dess har det gått riktigt bra för Nebraskagrabben med den spruckna
rösten. Han har slagit igenom stort, turnerat med Springsteen och R.E.M.,
flyttat till New York och blivit tillsammans med Hollywoodskådisen Wynona
Ryder.

När han nu återkommer är det inte med ett, utan två album. Det ena i
ganska traditionell Bright Eyes-stil, det andra klätt i elektronisk skrud.
"I'm Wide Awake It's Morning" är en till stor del akustisk historia, med
hela det amerikanska musikarvet i ryggsäcken. Conor Oberst går här helt in
i den roll som MOJO och Rolling Stone-journalister tillskrivit honom,
rollen som "den nye Bob Dylan".

Mycket här är bra, jodå. Framförallt "Old Soul Song" som har potential att
bli en av gruppens klassiker. Oberst är fortfarande ett geni, och många av
texterna innehåller samma glödande poesi som alltid. Men en avskalad
produktion som den här fungerade bättre förr, när han var arg, ledsen och
frustrerad och spottade ur sig orden som om livet hängde på det. Här blir
det för tillbakalutat. Det känns ofta som om skivan går på tomgång, som om
ingenting händer. "I'm Wide Awake, It's Morning" lunkar långsamt fram på
dammiga mellanvästerngator med allt för långa transportsträckor.

"Digital Ash In A Digital Urn" är däremot, den fåniga titeln till trots,
taggig och spännande. Ljudmässigt lever den i nuet.
Den är kanske inte så nyskapande - elektroniska popskivor är ju mer regel
än undantag numera. Det är inte heller lysande, det finns mycket dödtid
även här. Och Conor, snälla: det är en sak att experimentera med syntar,
en helt annan sak att så fullständigt smutsa ner en bra låt med samplade
bäbisskrik.

Men det här är en ny inramning för Bright Eyes, och varje tecken på
utveckling är ett gott tecken.