Musik: Snart dags för skägg?

Har lyssnat en hel del på Bonnie "Prince" Billy under den gångna månaden. Senaste Oldham-köpen, "Beware" och "Ease Down The Road" är båda briljanta skivor, inget snack om saken. Men under de åtta år som gått mellan släppen har en hel del hänt. Och räknar man än längre bakåt är det knappt att man känner igen honom. Det är slående hur mycket bättre han sjunger på sin senaste skiva jämfört med sina 90-talsalster. Tidigare lät han som en nära släkting till banjospelaren i "Deliverence". Nu snarare som den tredje förlorade Kjellvander-brodern. Då och då som Robert Pollard. Och melodierna är klarare än någonsin tidigare. Det låter aldrig, som man skulle kunna tro, tillrättalagt. Bara jävligt fint, vackert och bra.

Jag är taggad. Jag vill ha mer.

Last.Fm rekommenderar mig Palace, Palace Music, Bonnie "Prince" Billy & Matt Sweeney och Magnolia Electric Co.

Det var tråkpopens höst. Blir det skäggrockens vinter?

Musik: En låt #39.

Josh Rouse - Late Night Conversation

Det måste inte vara så jävla dramatiskt hela tiden. Det måste inte vara Conor Obersts frustande ångestattacker eller Will Oldhams sjuka bibel-och-sprit-psalmer. Det kan beröra ändå. Uppbrott kan beröra ändå. När Josh Rouse berättar om uppbrott i "Late Night Conversation" berör det mer än det mesta.

"Late night conversation
Turns into a fight
And all the years you've been frustrated
They finally subside
And now you walk away
To face
The day
Alone"

En enkel poplåt. Melodisk och anspråkslös. Nästan hurtig i tempo, inte så att man vill dansa, men så att man ökar takten på stegen om den spelas i lurarna under en promenad. Nästan lite lömskt att gömma något sorgligt bakom en så direkt och självklar melodi. Men väldigt effektivt. Inga konstigheter, inga krusiduller.

Självklara melodier och dystra vardagsbetraktelser - känns som en rätt träffande beskrivning av Josh Rouses konstnärskap, inte sant?

Film: Old Joy.

Titel: Old Joy
Genre: Drama
Regi: Kelly Reichardt
År: 2006
Land: USA

"Sorrow is nothing but worn out joy"

Två gamla vänner (Will Oldham och Adrien Brody-kopian Daniel London) bilar ut i vildmarken över ett par dagar. för att umgås, dricka öl och bada i varma källor. De kör mycket bil. De pratar lite. Men oftast är de tysta. De två vännerna har glidit isär, ungdomen ligger långt bakom dem och livet har fört iväg dem i helt olika riktningar.

Mycket mer finns inte att säga om handlingen i "Old Joy". Den ger helt enkelt ordet "nertonad" ett ansikte. Men den är helt fantastisk. Jag tyckte mycket, mycket om den. Det finns en underliggande känsla av frihet genom filmen, frihet under melankoli. Trots ett vemodigt soundtrack av Yo La Tengo, trots den plågsamma tystnaden som ofta lägger sig mellan filmens två huvudkaraktärer, känner jag mig aldrig nedstämd, tvärtom upplyft. Och väldigt sugen på att själv ge mig ut på roadtrip, oavsett resesällskap.

8/10

Musik: En låt #19

Bonnie "Prince" Billy - The Way

Det är egentligen de inledande raderna som betyder mest, som betyder allt. Hela skivans stämning ryms i de två raderna.

"Winter comes and snow
I can't marry you, you know"

Jag hör dem, och jag hör december 2006, jag hör "The Way" som jag hörde den i hörlurarna vid tunnelbanestationerna, då jag levde i ovisshet, då pappa låg på sjukhus, då jag satt ensam i mörkret medan snöflingorna föll utanför fönstret, och då en blomsterbukett hängde på dörren då jag kom till en tom lägenhet på min 25-årsdag, och jag gick långa promenader i vintermörkret i hopp om att springa på den flicka jag slumpartat druckit vin med en lördagsnatt och det kändes som om allt när som helst skulle kunna rämna, som om det fullständiga vansinnet bara låg en motgång bort.

I "The Way" finns en hopplösthet, och en ärlighet som smittar av sig. Den lugnade mig då, den får mig att minnas nu, och det känns faktiskt ganska bra.