Musik: Vila i frid, Mark Linkous.

Ännu en amerikansk singer-songwriter i indiefacket har valt att avsluta sitt liv. Direkt jag nåddes om nyheten om Mark Linkous död förstod jag att det måste röra sig om självmord. Det eller överdos. Med risk för att låta högtravande: en röst så skör kan inte inte tillhöra en hårdhudad man, sånger så sorgsna kan inte vara sprungna ur en munter själ. Sparklehorses "Good Morning Spider" innehåller några av de sprödaste, vackraste låtar som går att finna i min skivsamling. Samtidigt är det en skiva som visar på en artist med en otroligt bredd. Sorgesånger är hans signum, men plattan rymmer också studsande lo-fi-stänkare av den typ Robert Pollard brukar spotta ur sig.

Förutom den egna karriären har han agerat producent på Daniel Johnstons "Fear Yourself", en skiva som, på gott och ont, känns lika mycket som hans egen som Johnstons.
--
Mitt starkaste minne av Sparklehorse, för den som är intresserad:

Skolan var slut, det var sista natten i Motala med vänner som skulle spridas för vinden för att kanske aldrig ses igen. Vi satt på mitt dammiga vardagsrumsgolv, jag tror vi spelade kort, jag tror vi drack öl. Hela den gångna veckan hade handlat om att ta farväl, otaliga fester på otaliga platser. Den här kvällen var lugnare. Vi talade inte särskilt mycket om att alla skulle skingras morgonen därpå. Det var som en vanlig kväll. Och stereon spelade: "I'm so sick of these goodbyes, goodbyes".

En kort rad i en fantastisk låt som sammanfattade det vi alla tänkte.
--
Mark Linkous allra största stund kan vara "Maria's Little Elbows". Lyssna nedan. Det där som skaver i halsen är en klump.

Musik: Snart dags för skägg?

Har lyssnat en hel del på Bonnie "Prince" Billy under den gångna månaden. Senaste Oldham-köpen, "Beware" och "Ease Down The Road" är båda briljanta skivor, inget snack om saken. Men under de åtta år som gått mellan släppen har en hel del hänt. Och räknar man än längre bakåt är det knappt att man känner igen honom. Det är slående hur mycket bättre han sjunger på sin senaste skiva jämfört med sina 90-talsalster. Tidigare lät han som en nära släkting till banjospelaren i "Deliverence". Nu snarare som den tredje förlorade Kjellvander-brodern. Då och då som Robert Pollard. Och melodierna är klarare än någonsin tidigare. Det låter aldrig, som man skulle kunna tro, tillrättalagt. Bara jävligt fint, vackert och bra.

Jag är taggad. Jag vill ha mer.

Last.Fm rekommenderar mig Palace, Palace Music, Bonnie "Prince" Billy & Matt Sweeney och Magnolia Electric Co.

Det var tråkpopens höst. Blir det skäggrockens vinter?

Musik: En låt #44.

Robert Pollard - Pegasus Glue Factory

Ibland föreställer jag mig en låtskrivartävling, där kampen om förstaplatsen skulle stå mellan Lou Barlow och Robert Pollard. En tävling där det fram till slutspurten skulle vara oerhört jämnt - de är båda extremt produktiva låtskrivare med en tung säck klassiker på ryggen - men där Pollard på slutet skulle vända sig om, stirra Barlow i ögonen och spurta baklänges in i mål. För hur bra Barlow än är (jag upptäcker själv nya favoriter varje gång någon av mina Sebadoh-skivor dyker upp i högtalarna) så känns ju Guided By Voices lite piggare. Lite snärtigare, mer refrängstarka.

GBV splittrades 2004, men det hindrade naturligtvis inte Pollard från att fortsätta släppa skivor. Som soloartist har han verkat ända sedan 1996, och efter GBVs uppbrott har han hunnit med hela nio skivor. Den senaste, "Elephant Jokes", kom faktiskt så sent som idag.

Att likna Pollard vid ett vin som bara blir godare med åren vore ganska missvisande. Det stämmer nämligen inte. Däremot är han oerhört konsekvent, jämn i sin ojämnhet. Varje skiva har sina toppar och dalar. Genialiska poplåtar varvas med atonalt oväsen. Så var det förr, så är det också nu.

"Pegasus Glue Factory" från "Normal Happiness" är ett ypperligt exempel på den sorts guldkorn som kan vaskas fram ur Pollard-myllan. Precis som hans bästa låtar har den en titel som består av tre till synes helt slumpvis ihopkastade ord. Precis som hans bästa låtar är den också ruskigt effektiv, sitter fast i huvudet efter en första lyssning, som klister. Det är förvisso ingen ny "Tractor Rape Chain" eller "Game Of Pricks", men visar ändå att farbrorn fortfarande kan. Att han fortfarande har lite spring kvar i benen.

Lyssna! Robert Pollard - Pegasus Glue Factory.