Musik: Vila i frid, Mark Linkous.

Ännu en amerikansk singer-songwriter i indiefacket har valt att avsluta sitt liv. Direkt jag nåddes om nyheten om Mark Linkous död förstod jag att det måste röra sig om självmord. Det eller överdos. Med risk för att låta högtravande: en röst så skör kan inte inte tillhöra en hårdhudad man, sånger så sorgsna kan inte vara sprungna ur en munter själ. Sparklehorses "Good Morning Spider" innehåller några av de sprödaste, vackraste låtar som går att finna i min skivsamling. Samtidigt är det en skiva som visar på en artist med en otroligt bredd. Sorgesånger är hans signum, men plattan rymmer också studsande lo-fi-stänkare av den typ Robert Pollard brukar spotta ur sig.

Förutom den egna karriären har han agerat producent på Daniel Johnstons "Fear Yourself", en skiva som, på gott och ont, känns lika mycket som hans egen som Johnstons.
--
Mitt starkaste minne av Sparklehorse, för den som är intresserad:

Skolan var slut, det var sista natten i Motala med vänner som skulle spridas för vinden för att kanske aldrig ses igen. Vi satt på mitt dammiga vardagsrumsgolv, jag tror vi spelade kort, jag tror vi drack öl. Hela den gångna veckan hade handlat om att ta farväl, otaliga fester på otaliga platser. Den här kvällen var lugnare. Vi talade inte särskilt mycket om att alla skulle skingras morgonen därpå. Det var som en vanlig kväll. Och stereon spelade: "I'm so sick of these goodbyes, goodbyes".

En kort rad i en fantastisk låt som sammanfattade det vi alla tänkte.
--
Mark Linkous allra största stund kan vara "Maria's Little Elbows". Lyssna nedan. Det där som skaver i halsen är en klump.

Året i övrigt.

Sånt jag läst, lyssnat på, kollat på under året, oavsett när det producerats.

Musik: Montgolfier Brothers

Montgolfier Brothers plöjer sin fåra djupare och djupare för varje skiva.
På ”Seventeen Stars”, det enda albumet jag äger med dem, låter de mest klädsamt molokna, som sorgsna män i rutiga kavajer, långsamt vandrade genom Nick Drakes lummiga landsbygd. Sedan sjunker de djupare och djupare ner i svärtan för varje skiva. ”The World Is Flat” har svidande smärtsamma uppbrottsberättelser, och ”All My Bad Thoughts” är så mörk, uppgiven och livstrött att man verkligen kan se de av cigarettrök missfärgade tapeterna och fördragna persiennerna framför sig när man lyssnar.
Vackert låter det hursomhelst, hela tiden.

Musik: Modest Mouse – Float On

Jag hade hört den både en och två gånger på radion då den var aktuell, men aldrig reflekterat särskilt mycket över den. Så köpte jag till slut ”Good News For People Who Love Bad News” när den reades ut, och även om det vore fel att säga att den räddade mitt liv, så gjorde den i alla fall ett par i övrigt ganska mörka veckor betydligt ljusare. ”Float On” är helt enkelt en av de mest hoppfulla låtar jag någonsin hört. Den går dessutom utmärkt att dansa till, såväl ensam som med andra.

Musik: Guided By Voices

Nog hade jag lyssnat på GBV före 2006, men då ägde jag bara (förvisso fantastiska) samlingsskivan ”Human Amusements At Hourly Rates”, och inga riktiga album. Det här året köpte jag på mig ett helt gäng. Jag har väl lyssnat mig ganska mätt på Robert Pollard och co vid det här laget. Skivorna åker inte in i stereon fullt lika ofta som tidigare. Men då och då drar jag på ”Game Of Pricks” och det blir vår igen.

Litteratur: Garth Ennis – Preacher

Den enda serie jag läst som på allvar kan konkurrera med Alan Moores ”Watchmen” om titeln ”världens bästa serie”. Religion, humor, ultravåld, vänskap, kärlek, sex, allt filtreras genom Garth Ennis skruvade machohjärna. Älska eller hata honom, otroligt underhållande är det hur som helst.
Och snart blir den tv-serie också.

Tv: Six Feet Under

Att femte säsongen av Six Feet Under aldrig sändes på SVT i år skulle kunna räknas som en av årets stora besvikelser, om det inte vore för det faktum att jag slog till på DVD-boxen i sommeras. Jag tänker inte gå in på hur överlägset det är att avnjuta tv-serier i koncentrerad form jämfört med att vänta vecka efter på vecka på fortsättningen – det har andra gjort förklarat bättre. Jag nöjer mig med att konstatera att säsong fem (den avslutande) av världens bästa tv-serie var helt i klass med den första, om inte bättre. Karaktärerna hade alla utvecklats och mognat med åren, och kändes nu som nära vänner, människor man ömsom hatar, ömsom älskar, men aldrig är likgiltig inför. Intrigerna kretsade den här gången mycket kring föräldraskap och psykiska sjukdomar, men också kring åldrande, det ökande behovet av att stadga sig, slå sig till ro.
Och mitt i alltihop slår döden till, precis som alltid, men mer tårdrypande än någonsin.

Film: The Devil & Daniel Johnston / Mitt Hjärtas Förlorade Slag

Två filmer som egentligen skulle ha hamnat på topplistan, helt klart. Synd att man är så glömsk. Den ena en gripande dokumentär i lite samma stil som förra årets ”Tarnation”, eller för all del, ”Grizzly Man”. En berättelse om galenskap, musik och kärlek/besatthet. Den andra är ett franskt drama om pianospel och hämnd, med världens kanske snyggaste skådespelare - Romain Doris. Nattscenerna där han drar omkring på gatorna, stirrig och nervös och med hörlurar på huvudet, är nog största anledningen till att jag investerade i en mp3-spelare i våras.