Film: Efter Bröllopet

Titel: Efter Bröllopet
Regi: Susanne Bier
År: 2006
Land: Danmark

Jag brukar hävda att jag grät när jag såg slutscenen i ”Six Feet Under”. Det är lögn och förbannad dikt. Jag grät inte, men jag var tårögd, och jag var uppfylld av någon stark svårdefinierbar kombikänsla av oro, vanmakt, upprymdhet, sorg, lycka – allt på en gång. Jag kunde inte somna den natten, låg vaken och tänkte på familjen Fischer, deras liv och deras död och allt de gett mig genom åren. Den viktigaste teveserie jag någonsin sett, förmodligen det viktigaste fiktionella verk jag överhuvudtaget drabbats av.
Så all heder till Six Feet Under, men nej, jag grät inte åt finalavsnittet.
Varför berättar jag det här?
Därför att Six Feet Under har, för mig, blivit en måttstock. Det är en serie där varje enskild episod har berört och engagerat mer än någon annan teveserie, film, serietidning, roman eller skiva någonsin förmått. Tills nu. För i Susanne Biers ”Efter Bröllopet” finns scener där jag finner mig själv, inte hulkandes, men med tårarna strömmandes ner för kinderna.

Filmen inleds med historien om Jacob (Mads Mikkelsen) som är hjälparbetare i Indien. Barnhemmet han förestår hotas av nedläggning, och Jacob tvingas åka till Danmark för att träffa en potentiell sponsor, svenske affärspampen Jörgen (Rolf Lassgård). Jörgen ställer dock väldigt speciella krav; Jacob måste närvara på Jörgens dotter Annas (Stine Fischer Christensens) bröllop. Det visar sig att Jacob har kopplingar till Jörgens familj som han aldrig kunnat ana, och ”Efter Bröllopet” utvecklas från något slags maktspel till ett fullfjädrat familjedrama.
Intrigen är i sig inte så vansinnigt överraskande, det dröjer inte allt för lång tid tills man listat ut hur saker och ting förhåller sig. Men karaktärerna är fantastiskt välskrivna och spelade; människor som gör sitt bästa för att skydda och ta hand om de de älskar, men samtidigt skjuter dem ifrån sig när de behövs som mest. Framförallt Rolf Lassgård imponerar, i några av hans karriärs (okej, jag har inte sett särskilt många av hans filmer, men spela med lite här…) mest intensiva scener.

Film: Mitt Liv Utan Mig

Titel: Mitt Liv Utan Mig
Regi: Isabel Coixet
År: 2003

En 23 år ung småbarnsmamma (Sarah Polley, som vi känner igen från ”Dawn Of The Dead”-remaken) konfronteras med ett svårsmält faktum; hon har bara två månader kvar att leva. Med man, barn, en bitter mor och husvagnshem att ansvara för är det inte direkt läge att gå locos bananas och ställa till med några scener. Ann håller istället tyst om sin sjukdom, och planerar i hemlighet för familjens framtida liv utan henne. Och för sina egna sista månader i livet, då hon vill försöka ta igen lite av det hon tidigare missat.

Man kan inte skildra döden på film eller tv utan att det jämförs med ”Six Feet Under”, det är oundvikligt. Där sattes standarden för hur detta så känsliga ämne bör behandlas inom populärkulturen - naket, ärligt, känsligt, men samtidigt kladdigt och in your face.

I ”Mitt Liv Utan Mig” görs också några tappra försök att slänga in lite av den absurda humor som är en av HBO-seriens många styrkor. Det funkar sådär. Naturligt som i Six Feet Under känns det aldrig, snarare malplacerat och krystat. När en meningslös birollskaraktär plötsligt unnas en tillbakablick till ungdomen, blir man bara förvirrad och undrar vad det skulle vara bra för. Något svar på den frågan får man aldrig. Det finns flera lösryckta, överflödiga scener, som tyvärr drar ner helhetsintrycket en aning.

I övrigt är det mesta bra, vackert och gripande, om än inte riktigt den tårfest jag hoppats på. Som bäst är ”Mitt Liv Utan Mig” vid de tillfällen då enbart Sarah Polleys känsliga skådespeleri hindrar scenen från att tippa rakt ner i pekoralets brant.

Det finns onekligen en viss skönhet i den balansen.

Svammel: Sånt jag gjort medan jag varit sjuk.

Jag har varit sjukskriven ett par dagar. Inte bra för min redan hårt påfrestade ekonomi, men jag har i alla fall fått tid att se lite film, lyssna på lite musik, läsa lite, göra annat än jobbaätasittapåMSNsova.
Det här har jag gjort:

- Sett ”Allt Du Skulle Vilja Veta Om Sex Men Varit För Skraj För Att Fråga”

Ojämn men stundtals helt fantastiskt rolig Woody Allen-komedi från 1972. Bäst är den när den är som mest absurd, som när Gene Wilder älskar ett får eller när Woody spelar ängslig spermie. När den är som sämst är den bara tjatig och tramsig.

- Sett ”Metropolis”.

Fritz Langs estetiskt fulländade stumfilm från 1927. Intressant och sevärd av flera anledningar, inte bara som tidsdokument eller för dess filmhistoriska betydelse. Ibland är den faktiskt riktigt medryckande också. Det enda jag egentligen störde mig på (förutom tidstypiska detaljer man måste ha överseende med, som överspel och plågsamt utdragna scener) är synen på arbetare som korkade, viljelösa zombies. Känns sådär.

- Läst Hanif Kureishis ”Gabriels Gåva”.

Har inte kommit till sista sidan ännu, men om inget drastiskt händer snart får jag nog lov att ge boken ett ”nja” i omdöme. Den är märklig. Ibland vill den vara skitigt socialrealistisk, som en Ken Loach-film eller en ny ”A Taste Of Honey”, ibland nöjer den sig med att vara en ganska svart ungdomsroman. Hade den hållit sig till det tidigare hade jag varit nöjd. Nu blir det för spretigt och inkonsekvent. Synd.

- Nästan skrivit färdigt en novell.

Den blir inte bra men den blir klar. Alltid något.

- Sträcktittat på Six Feet Under.

Snart har jag sett klart säsong 3. Igen. Helt underbart, naturligtvis.

- Spatserat runt i lägenheten.

I min nya toksnygga Ben Sherman-tröja, och grämt mig över att ingen annan än sambon kan se hur snygg jag är i den.

- Lyssnat på Aerials nya, ”The Sentinel”.

Första intrycket: habil postrock, men inget omskakande. Recension kommer.

- Vädrat vår i luften.

Solen har skinit, och asfalten ute på gården har varit ljusgrå istället för regnsvart. Man anar en ljusning.

Året i övrigt.

Sånt jag läst, lyssnat på, kollat på under året, oavsett när det producerats.

Musik: Montgolfier Brothers

Montgolfier Brothers plöjer sin fåra djupare och djupare för varje skiva.
På ”Seventeen Stars”, det enda albumet jag äger med dem, låter de mest klädsamt molokna, som sorgsna män i rutiga kavajer, långsamt vandrade genom Nick Drakes lummiga landsbygd. Sedan sjunker de djupare och djupare ner i svärtan för varje skiva. ”The World Is Flat” har svidande smärtsamma uppbrottsberättelser, och ”All My Bad Thoughts” är så mörk, uppgiven och livstrött att man verkligen kan se de av cigarettrök missfärgade tapeterna och fördragna persiennerna framför sig när man lyssnar.
Vackert låter det hursomhelst, hela tiden.

Musik: Modest Mouse – Float On

Jag hade hört den både en och två gånger på radion då den var aktuell, men aldrig reflekterat särskilt mycket över den. Så köpte jag till slut ”Good News For People Who Love Bad News” när den reades ut, och även om det vore fel att säga att den räddade mitt liv, så gjorde den i alla fall ett par i övrigt ganska mörka veckor betydligt ljusare. ”Float On” är helt enkelt en av de mest hoppfulla låtar jag någonsin hört. Den går dessutom utmärkt att dansa till, såväl ensam som med andra.

Musik: Guided By Voices

Nog hade jag lyssnat på GBV före 2006, men då ägde jag bara (förvisso fantastiska) samlingsskivan ”Human Amusements At Hourly Rates”, och inga riktiga album. Det här året köpte jag på mig ett helt gäng. Jag har väl lyssnat mig ganska mätt på Robert Pollard och co vid det här laget. Skivorna åker inte in i stereon fullt lika ofta som tidigare. Men då och då drar jag på ”Game Of Pricks” och det blir vår igen.

Litteratur: Garth Ennis – Preacher

Den enda serie jag läst som på allvar kan konkurrera med Alan Moores ”Watchmen” om titeln ”världens bästa serie”. Religion, humor, ultravåld, vänskap, kärlek, sex, allt filtreras genom Garth Ennis skruvade machohjärna. Älska eller hata honom, otroligt underhållande är det hur som helst.
Och snart blir den tv-serie också.

Tv: Six Feet Under

Att femte säsongen av Six Feet Under aldrig sändes på SVT i år skulle kunna räknas som en av årets stora besvikelser, om det inte vore för det faktum att jag slog till på DVD-boxen i sommeras. Jag tänker inte gå in på hur överlägset det är att avnjuta tv-serier i koncentrerad form jämfört med att vänta vecka efter på vecka på fortsättningen – det har andra gjort förklarat bättre. Jag nöjer mig med att konstatera att säsong fem (den avslutande) av världens bästa tv-serie var helt i klass med den första, om inte bättre. Karaktärerna hade alla utvecklats och mognat med åren, och kändes nu som nära vänner, människor man ömsom hatar, ömsom älskar, men aldrig är likgiltig inför. Intrigerna kretsade den här gången mycket kring föräldraskap och psykiska sjukdomar, men också kring åldrande, det ökande behovet av att stadga sig, slå sig till ro.
Och mitt i alltihop slår döden till, precis som alltid, men mer tårdrypande än någonsin.

Film: The Devil & Daniel Johnston / Mitt Hjärtas Förlorade Slag

Två filmer som egentligen skulle ha hamnat på topplistan, helt klart. Synd att man är så glömsk. Den ena en gripande dokumentär i lite samma stil som förra årets ”Tarnation”, eller för all del, ”Grizzly Man”. En berättelse om galenskap, musik och kärlek/besatthet. Den andra är ett franskt drama om pianospel och hämnd, med världens kanske snyggaste skådespelare - Romain Doris. Nattscenerna där han drar omkring på gatorna, stirrig och nervös och med hörlurar på huvudet, är nog största anledningen till att jag investerade i en mp3-spelare i våras.

Dagbok: Arbetsdagen börjar för en mörkrets man.

Söndag 26 februari -06

En jävla helg är över, och jag tänkte fira det med ostbågar, en kall folköl och lite Six Feet Under. Dum idé. Sällan har en tv-serie gjort mig så illa berörd som kvällens episod gjorde. Det var fullständigt hypnotiserande, men en känsla av att ha blivit påtvingad något mot min vilja dröjde sig kvar. På sätt och vis var det väl en träffande avrundning på en plågsam och påtvingad helg, den värsta på flera månader.
Eländet började i fredags kväll. Kom hem från jobbet, smått utmattad och egentligen inte sugen på att göra annat än gå och lägga mig. Det kunde jag tyvärr inte göra, eftersom jag i ett svagt ögonblick gått med på att skriva om en konsert som skulle hållas på Wictoria senare samma kväll. Brorsan kom förbi, vi kollade på Bear Quartet på SVT, ”delade” på ett sexpack folle (han drack en, jag fyra) och sen gick vi. Utanför busstationen snubblade han på en stor skruv som stack upp ur marken och stukade typ handen. Så kan det gå.
Så jag fick gå själv på konserten. Det såg ut att bli ganska uthärdligt vid ett tillfälle, för Alex, Robert och Per kom förbi, men när de gick upp på dansgolvet gav jag upp alla tankar på en lyckad afton, för hur kul är det att dansa till skitmusik med en svintung kamera skavandes mot axeln? Inte särskilt. Jag kände mig bedrövad, precis som jag alltid gjorde när jag var ute i Karlskoga förr i tiden. Ensam, ogillad, ignorerad, uttittad. Spelar ingen roll vad man gör med sitt liv, i sin hemstad är man ändå alltid samma person, för man kommer alltid känna sig som samma person.
Den insikten i kombination med ett par öl gjorde mig så upprörd att jag gav mig ut i vinternatten, vilt svärandes och sparkandes på snöklumpar. Jag ringde ett par upprörda samtal där jag lovade dyrt och heligt att aldrig mer gå ut i Karlskoga, åtminstone inte på Wickan eller Statt. Jag ämnar hålla det löftet.
Mina äventyr i vinternatten drog ut på tiden, och det var nära på att jag inte lyckades göra det jobb jag skickats ut att göra. Pinsamt. Jag såg till att rycka upp mig, gick in, gjorde det jag skulle utan glädje eller entusiasm och gick hem, där jag på nätet fortsatte att ondgöra mig över min hemstad.

Lördag morgon, klockan är 06:00. Telefonen börjar skrika. Dags att gå upp. Jag har sovit fyra timmar. Jag håller telefonluren i handen och ska trycka in numret till jobbet för att sjukskriva mig men ångrar mig i sista minuten. Stapplar dit. Jobbar. Stapplar hem. Hatar mitt liv ett par timmar till innan det är läggdags igen. Blir söndag. Proceduren upprepas.

Tv: Nip/Tuck.

Jag tyckte alltid att Nip/Tuck var Six Feet Unders störiga lillebror. Mer explicit, mindre subtil, ständigt pockande på uppmärksamhet. I kvällens avsnitt visade lillebror musklerna. Visst, mindre finkänsligt än Six Feet Unders mest gripande ögonblick, men när Sean MacNamaras liv faller samman håller man ändå andan på samma sätt som man gjorde när Nate Fischer bröt ihop i sin mammas armar. Det är kraftfullt, så sinnesjukt snyggt spelat och författat att Ibsen och Sofokles rodnar i sina gravar.