Svammel: Saker som livet har lärt mig #2.

Man ska inte köpa kavajer osedda även om man gillar märket och måtten är de rätta.



(Galenskjorta.jpg heter bilden, men det är naturligtvis en kavaj vi har att göra med.)

Film: This Is England.

Titel: This Is England
Regi: Shane Meadows
År: 2007
Land: England

Jag går väldigt lätt upp i saker och ting. När jag såg filmaffischen till ”This Is England” första gången – Ben Sherman-skjortorna, Fred Perry-pikéerna, Doc Martens-kängorna, och så den där fantastiska ungen som såg ut som en blandning mellan The Butcher Boy och huligangrabben i den där gamla Audio Bullys-videon – förstod jag direkt att det har måste vara något alldeles extra. Jag kände dessutom igen regissörens namn. Shane Meadows. En stunds googlande följde, och jag insåg att det var han som gjort den där hämnarfilmen ”Dead Mans Shoes” jag varit sugen på att se ett tag. Nu började jag inse, utan att någonsin ha sett något karln gjort, att Shane Meadows var någon man borde hålla ögonen på.

Och höll ögonen på honom, det gjorde jag. Jag har nu sett alla hans långfilmer utom ”Twenty Four Seven”, och nog är Shane Meadows en regissör att hålla ögonen på alltid. Men det känns som om det är först nu hans historia börjar på allvar. De första filmerna känns lite trevande, lite ogenomtänkta. I ”A Room For Romeo Brass” och ”Once Upon A Time In The Midlands” var kasten lite för tvära mellan humorn och svärtan för att det riktigt skulle fungera, vare sig som komedi eller drama. I ”Dead Mans Shoes” hittade han ända fram och levererade en film som var konsekvent, våldsam, stenhård och skoningslös. Och nu är det alltså ”This Is England” han är aktuell med.

Och det är kul att kunna konstatera att det är en alldeles förträfflig film. Unge stjärnskottet Thomas Turgoose spelar Shaun, en ledsen tolvåring vars pappa omkommit i Falklandskriget. På väg hem efter en bedrövande skoldag med spott och spe, möter han ett sympatiskt gäng skins, ledda av Woody (Joseph Gilgun). De tar Shaun under sina vingar, rakar hans huvud och förser honom med Ben Sherman-skjorta och hängslen. Allt är frid och fröjd tills den dag tidigare gängmedlemmen Combo (Stephen Graham) släpps ut från fängelset. Combo är en annan sorts skinhead, en med politisk agenda, och hans närvaro splittrar gänget. Shaun väljer Combos sida, hamnar i dåligt sällskap och plötsligt är inte allt frid och fröjd längre.

Det är en gripande historia som berättas, och den berättas skickligt. Snyggt, rakt på sak och utan krusiduller. Det är inte en vidare subtil film, men det behöver den inte heller vara. Som tidsdokument är det klockrent. Jag har inte varit i England, och framförallt inte på 80-talet, men allt känns trovärdigt, och modet är toksnyggt. Skådespeleriet är också av högsta klass. Turgoose är rörande och rar, Gilgun är charmerande som sympatisk lad och Vicky McClure är jättecool i sin Fred Perry-piké. Men mest minnesvärd är nog ändå Graham. Hans porträtt av Combo, en otäck typ som slits mellan sina aggressioner och sin vilja att vara en hygglig kille, är stundtals så intensiv att man nästan fruktar att han ska sträcka ut armen och slita in en i filmen.

Turgoose, Gilgun, McClure och Graham är med andra ord även de namn att hålla ögonen på i framtiden.

8/10

Svammel: Sånt jag gjort medan jag varit sjuk.

Jag har varit sjukskriven ett par dagar. Inte bra för min redan hårt påfrestade ekonomi, men jag har i alla fall fått tid att se lite film, lyssna på lite musik, läsa lite, göra annat än jobbaätasittapåMSNsova.
Det här har jag gjort:

- Sett ”Allt Du Skulle Vilja Veta Om Sex Men Varit För Skraj För Att Fråga”

Ojämn men stundtals helt fantastiskt rolig Woody Allen-komedi från 1972. Bäst är den när den är som mest absurd, som när Gene Wilder älskar ett får eller när Woody spelar ängslig spermie. När den är som sämst är den bara tjatig och tramsig.

- Sett ”Metropolis”.

Fritz Langs estetiskt fulländade stumfilm från 1927. Intressant och sevärd av flera anledningar, inte bara som tidsdokument eller för dess filmhistoriska betydelse. Ibland är den faktiskt riktigt medryckande också. Det enda jag egentligen störde mig på (förutom tidstypiska detaljer man måste ha överseende med, som överspel och plågsamt utdragna scener) är synen på arbetare som korkade, viljelösa zombies. Känns sådär.

- Läst Hanif Kureishis ”Gabriels Gåva”.

Har inte kommit till sista sidan ännu, men om inget drastiskt händer snart får jag nog lov att ge boken ett ”nja” i omdöme. Den är märklig. Ibland vill den vara skitigt socialrealistisk, som en Ken Loach-film eller en ny ”A Taste Of Honey”, ibland nöjer den sig med att vara en ganska svart ungdomsroman. Hade den hållit sig till det tidigare hade jag varit nöjd. Nu blir det för spretigt och inkonsekvent. Synd.

- Nästan skrivit färdigt en novell.

Den blir inte bra men den blir klar. Alltid något.

- Sträcktittat på Six Feet Under.

Snart har jag sett klart säsong 3. Igen. Helt underbart, naturligtvis.

- Spatserat runt i lägenheten.

I min nya toksnygga Ben Sherman-tröja, och grämt mig över att ingen annan än sambon kan se hur snygg jag är i den.

- Lyssnat på Aerials nya, ”The Sentinel”.

Första intrycket: habil postrock, men inget omskakande. Recension kommer.

- Vädrat vår i luften.

Solen har skinit, och asfalten ute på gården har varit ljusgrå istället för regnsvart. Man anar en ljusning.