Film: This Is England.

Titel: This Is England
Regi: Shane Meadows
År: 2007
Land: England

Jag går väldigt lätt upp i saker och ting. När jag såg filmaffischen till ”This Is England” första gången – Ben Sherman-skjortorna, Fred Perry-pikéerna, Doc Martens-kängorna, och så den där fantastiska ungen som såg ut som en blandning mellan The Butcher Boy och huligangrabben i den där gamla Audio Bullys-videon – förstod jag direkt att det har måste vara något alldeles extra. Jag kände dessutom igen regissörens namn. Shane Meadows. En stunds googlande följde, och jag insåg att det var han som gjort den där hämnarfilmen ”Dead Mans Shoes” jag varit sugen på att se ett tag. Nu började jag inse, utan att någonsin ha sett något karln gjort, att Shane Meadows var någon man borde hålla ögonen på.

Och höll ögonen på honom, det gjorde jag. Jag har nu sett alla hans långfilmer utom ”Twenty Four Seven”, och nog är Shane Meadows en regissör att hålla ögonen på alltid. Men det känns som om det är först nu hans historia börjar på allvar. De första filmerna känns lite trevande, lite ogenomtänkta. I ”A Room For Romeo Brass” och ”Once Upon A Time In The Midlands” var kasten lite för tvära mellan humorn och svärtan för att det riktigt skulle fungera, vare sig som komedi eller drama. I ”Dead Mans Shoes” hittade han ända fram och levererade en film som var konsekvent, våldsam, stenhård och skoningslös. Och nu är det alltså ”This Is England” han är aktuell med.

Och det är kul att kunna konstatera att det är en alldeles förträfflig film. Unge stjärnskottet Thomas Turgoose spelar Shaun, en ledsen tolvåring vars pappa omkommit i Falklandskriget. På väg hem efter en bedrövande skoldag med spott och spe, möter han ett sympatiskt gäng skins, ledda av Woody (Joseph Gilgun). De tar Shaun under sina vingar, rakar hans huvud och förser honom med Ben Sherman-skjorta och hängslen. Allt är frid och fröjd tills den dag tidigare gängmedlemmen Combo (Stephen Graham) släpps ut från fängelset. Combo är en annan sorts skinhead, en med politisk agenda, och hans närvaro splittrar gänget. Shaun väljer Combos sida, hamnar i dåligt sällskap och plötsligt är inte allt frid och fröjd längre.

Det är en gripande historia som berättas, och den berättas skickligt. Snyggt, rakt på sak och utan krusiduller. Det är inte en vidare subtil film, men det behöver den inte heller vara. Som tidsdokument är det klockrent. Jag har inte varit i England, och framförallt inte på 80-talet, men allt känns trovärdigt, och modet är toksnyggt. Skådespeleriet är också av högsta klass. Turgoose är rörande och rar, Gilgun är charmerande som sympatisk lad och Vicky McClure är jättecool i sin Fred Perry-piké. Men mest minnesvärd är nog ändå Graham. Hans porträtt av Combo, en otäck typ som slits mellan sina aggressioner och sin vilja att vara en hygglig kille, är stundtals så intensiv att man nästan fruktar att han ska sträcka ut armen och slita in en i filmen.

Turgoose, Gilgun, McClure och Graham är med andra ord även de namn att hålla ögonen på i framtiden.

8/10