Film: Once.

Regi: John Carnby
Genre: Drama, Musikal
Titel: Once
År: 2007
Land: Irland

Om Ken Loach, Mike Leigh, eller rent av Shane Meadows, hade regisserat en musikal, hade det kanske kunnat se ut så här. Ett regngrått Dublin, en skäggigt lufsig gatumusikant i huvudrollen, socialt patos så det räcker och blit över (filmen inleds med att gatumusikanten rånas av en missbrukare. När han sedan hinner ikapp honom och får höra missbrukarens snyfthistoria ger han honom en kram istället för en smocka). Nu är det relativt okände John Carnby som stått för regin, och resultatet, "Once", är en av de finaste filmupplevelser jag varit med om, och helt klart förra årets bästa film. En nedtonad, intim och otroligt gripande historia om två fattiga och lite trasiga människor (vi får aldrig veta deras namn, men de spelas med bravur av Glen Hansard och Marketa Irglova) som möts på gatan (han är gatumusikant och dammsugarreperatör, hon pianospelande blomsterförsäljare) och inleder ett platonskt förhållande där ett gemensamt musikprojekt står i centrum.

I och med att filmen kretsar kring två musiker kommer musiknumren helt naturligt och känns sällan ansträngda. Sångerna framförs akustiskt på gatan, med gitarr och piano i musikaffären, med helt band i studion, men precis som i vilken "vanlig" musikal som helst för de handlingen frammåt och är laddade med dolda undertoner. Och massor av subtil romantik. Faktum är att "Once", trots att den (spoilervarning) inte innehåller en enda kyss eller sexscen, är bland det mest romantiska jag någonsin sett.

Det är faktiskt ett under att filmen fungerar så bra; vissa scener skulle kunna bli olidligt cheesy. Till och med när det busas omkring på stranden eller när en tidigare cynisk ljudtekniker smälter till tonerna av Hansard och Irglovas musik, känns det trovärdigt. Att musiken sedan låter som en blandning mellan Coldplay och Damien Rice är ett annat kapitel. Jag tycker att den är fullständigt ljuvlig, men det kan mycket väl handla om att den ackompanjerat så fina scener.

Ska man hitta en grundläggande anledning till att "Once" fäster sig så hårt i hjärtat, så är det nog något så enkelt som personkemi. Hansard och Irglova är helt fantastiska tillsammans, allt från blickar till ansiktsuttryck och rörelser känns hundra procent äkta, och det känns ibland som om det är en dokumentär man tittar på. Den känslan är inte heller särskilt långt från sanningen, då de båda skådespelarna efter filminspelningen blev ett par på riktigt. Nu turnerar de som duo och framför låtarna från filmen. De har bland annat setts hos David Letterman. Kommer de någonsin till Stockholm är jag där, längst fram. Om inte för musiken, så åtminstonne för att få uppleva lite mer av den där kemin och romantiken.

9/10

Film: This Is England.

Titel: This Is England
Regi: Shane Meadows
År: 2007
Land: England

Jag går väldigt lätt upp i saker och ting. När jag såg filmaffischen till ”This Is England” första gången – Ben Sherman-skjortorna, Fred Perry-pikéerna, Doc Martens-kängorna, och så den där fantastiska ungen som såg ut som en blandning mellan The Butcher Boy och huligangrabben i den där gamla Audio Bullys-videon – förstod jag direkt att det har måste vara något alldeles extra. Jag kände dessutom igen regissörens namn. Shane Meadows. En stunds googlande följde, och jag insåg att det var han som gjort den där hämnarfilmen ”Dead Mans Shoes” jag varit sugen på att se ett tag. Nu började jag inse, utan att någonsin ha sett något karln gjort, att Shane Meadows var någon man borde hålla ögonen på.

Och höll ögonen på honom, det gjorde jag. Jag har nu sett alla hans långfilmer utom ”Twenty Four Seven”, och nog är Shane Meadows en regissör att hålla ögonen på alltid. Men det känns som om det är först nu hans historia börjar på allvar. De första filmerna känns lite trevande, lite ogenomtänkta. I ”A Room For Romeo Brass” och ”Once Upon A Time In The Midlands” var kasten lite för tvära mellan humorn och svärtan för att det riktigt skulle fungera, vare sig som komedi eller drama. I ”Dead Mans Shoes” hittade han ända fram och levererade en film som var konsekvent, våldsam, stenhård och skoningslös. Och nu är det alltså ”This Is England” han är aktuell med.

Och det är kul att kunna konstatera att det är en alldeles förträfflig film. Unge stjärnskottet Thomas Turgoose spelar Shaun, en ledsen tolvåring vars pappa omkommit i Falklandskriget. På väg hem efter en bedrövande skoldag med spott och spe, möter han ett sympatiskt gäng skins, ledda av Woody (Joseph Gilgun). De tar Shaun under sina vingar, rakar hans huvud och förser honom med Ben Sherman-skjorta och hängslen. Allt är frid och fröjd tills den dag tidigare gängmedlemmen Combo (Stephen Graham) släpps ut från fängelset. Combo är en annan sorts skinhead, en med politisk agenda, och hans närvaro splittrar gänget. Shaun väljer Combos sida, hamnar i dåligt sällskap och plötsligt är inte allt frid och fröjd längre.

Det är en gripande historia som berättas, och den berättas skickligt. Snyggt, rakt på sak och utan krusiduller. Det är inte en vidare subtil film, men det behöver den inte heller vara. Som tidsdokument är det klockrent. Jag har inte varit i England, och framförallt inte på 80-talet, men allt känns trovärdigt, och modet är toksnyggt. Skådespeleriet är också av högsta klass. Turgoose är rörande och rar, Gilgun är charmerande som sympatisk lad och Vicky McClure är jättecool i sin Fred Perry-piké. Men mest minnesvärd är nog ändå Graham. Hans porträtt av Combo, en otäck typ som slits mellan sina aggressioner och sin vilja att vara en hygglig kille, är stundtals så intensiv att man nästan fruktar att han ska sträcka ut armen och slita in en i filmen.

Turgoose, Gilgun, McClure och Graham är med andra ord även de namn att hålla ögonen på i framtiden.

8/10

Film: Once Upon A Time In The Midlands.

Titel: Once Upon A Time In The Midlands
Regi: Shane Meadows
År: 2002
Land: England

En bakfull Robert Carlyle vaknar upp framför teven och ser en friande Rhys Ifans få nobben i en direktsänd talkshow. Den nobbande, Shirley Henderson, är Carlyles ex och mamma till hans dotter. Uppmuntrad av det han just sett lämnar han sitt kriminella liv i Glasgow och återvänder till småstaden för att försonas. Men att konkurera ut den fumlige Rhys Ifans visar sig vara lite svårare än han tänkt sig.
Så inleds en engagerande, men väldigt märklig och splittrad film. Den vill vara lite mer än den förmår, och kasten blir lite väl tvära mellan smutsig socialrealism, sötsliskig familjefeelgood och putslustig westernparodi. Det sistnämnda känns ganska ansträngt, som en gimmick som borde ha kastats bort vid klippbordet. "Hot Fuzz" lyckades bra med att ta en genre (polisaction) och placera den i en ovanlig omgivning (brittiska landsbygden). Här märks westerninfluenserna mest i ett fåtal kameravinklar och i den påklistrade spaghettimusiken i bakgrunden. Det känns helt enkelt malplacerat på fel sätt.

Men det finns mycket att gilla också. Jag uppskattar det faktum att det är en relativt optimistisk film. Det är brittisk arbetarklass, folk är bleka och har fula kläder, det är grått och skitigt. Men för den sakens skull känns ingenting hopplöst. Karaktärerna är underbara. Jag har aldrig fastnat för Rhys Ifans tidigare, men här är han verkligen jättebra som godhjärtad byfåne driven till destruktiva handlingar. Carlyle är naturligtvis briljant han också; långhårig, sluskig och halvfarlig. Han spelade en liknande roll med bravur redan i "Trainspotting". Här är han lite snällare, en antihjälte som man inte vet om man ska älska eller hata. Kathy Burke glänser också i en viktig biroll.

"Once Upon A Time In The Midlands" är absolut en sevärd film. Shane Meadows borde bara ha valt vilket ben han ville stå på. Konsekvens Shane, konsekvens.

Film: Hjältar #1.

Paddy Considine

Paddy. Kan vara världens finaste namn. Paddy Clarke. Paddy McAloon. Paddy Considine.
Considine. Kan vara världens coolaste efternamn. Låter som Constantine, men bredare. Tjockare. Som namnet på en detektiv i någon klassisk film noir.
Paddy Considine. En sällsynt begåvad skådespelare, som jag blir genuint lycklig av att titta på. En skådespelare med en otroligt bredd, som ser sympatiskt vardaglig ut men som också kan explodera och ta över en scen fullständigt. En av få skådespelare som jag verkligen skulle vilja gå ut och ta en öl med.

Se:

1. Dead Mans Shoes

En allvarlig och skäggig Paddy Considine gör upp med sin cp-skadade lillebrors plågoandar i Shane Meadows skitiga hämnarfilm. Snyggt rakt igenom, med stämningsfulla regngrått brittiska omgivningar, och Paddy är fantastiskt cool. Det är filmer som denna som gör att jag älskar denna genre så mycket. Det behövs inte mer än ett hemskt brott, lite dunkla miljöer och en brutal hämnd. Och en intensiv skådespelare i huvudrollen. Den här filmen har allt detta.

2. Hot Fuzz

Rakt igenom skitrolig actionparodi med Paddy (i denna film otroligt lik Filip Hammar!) som dumdryg kollega till Simon Peggs stenhårda Londonpolis. Han stjäl varenda scen han medverkar i, med sin briljanta komiska timing och sina odrägliga spydigheter. Filmen är överhuvudtaget en av de roligaste komedier jag sett det senaste året. Ja, det är en uttjatad liknelse, men tänk ”Kopps”, fast bra.

3. Videon till Arctic Monkeys ”Leave Before The Lights Come On”.

En vardagssunkig Paddy knallar planlöst runt på stan när han plötsligt får syn på en självmordsbenägen kvinna på ett hustak. Han räddar hennes liv, men får snart anledning att ångra det när det visar sig att hon inte har alla får i samma hage. Ingen fantastisk video på något sätt, men både Paddy och Kate Ashfield ser så charmigt normala ut att jag faller handlöst för detta ändå. Och då är jag inte ens särskilt förtjust i Arctic Monkeys.

Undvik:

Stoned

Filmen om Rolling Stones-medlemmen Brian Jones mystiska dödsfall är ett ganska bedrövligt mischmasch av en jobbiga knarkscener (tänk de allra sämsta delarna av The Doors-filmen, bara ännu sämre), halvnakna tjejer och killar i 60-talsperuker, jobbige Ben Whishaw som kisande Keith Richards och tusen rockklyschor. Paddy Considine i en av de bärande rollerna är inte en anledning att se det här magplasket. Synd.