Film: Hjältar #1.

Paddy Considine

Paddy. Kan vara världens finaste namn. Paddy Clarke. Paddy McAloon. Paddy Considine.
Considine. Kan vara världens coolaste efternamn. Låter som Constantine, men bredare. Tjockare. Som namnet på en detektiv i någon klassisk film noir.
Paddy Considine. En sällsynt begåvad skådespelare, som jag blir genuint lycklig av att titta på. En skådespelare med en otroligt bredd, som ser sympatiskt vardaglig ut men som också kan explodera och ta över en scen fullständigt. En av få skådespelare som jag verkligen skulle vilja gå ut och ta en öl med.

Se:

1. Dead Mans Shoes

En allvarlig och skäggig Paddy Considine gör upp med sin cp-skadade lillebrors plågoandar i Shane Meadows skitiga hämnarfilm. Snyggt rakt igenom, med stämningsfulla regngrått brittiska omgivningar, och Paddy är fantastiskt cool. Det är filmer som denna som gör att jag älskar denna genre så mycket. Det behövs inte mer än ett hemskt brott, lite dunkla miljöer och en brutal hämnd. Och en intensiv skådespelare i huvudrollen. Den här filmen har allt detta.

2. Hot Fuzz

Rakt igenom skitrolig actionparodi med Paddy (i denna film otroligt lik Filip Hammar!) som dumdryg kollega till Simon Peggs stenhårda Londonpolis. Han stjäl varenda scen han medverkar i, med sin briljanta komiska timing och sina odrägliga spydigheter. Filmen är överhuvudtaget en av de roligaste komedier jag sett det senaste året. Ja, det är en uttjatad liknelse, men tänk ”Kopps”, fast bra.

3. Videon till Arctic Monkeys ”Leave Before The Lights Come On”.

En vardagssunkig Paddy knallar planlöst runt på stan när han plötsligt får syn på en självmordsbenägen kvinna på ett hustak. Han räddar hennes liv, men får snart anledning att ångra det när det visar sig att hon inte har alla får i samma hage. Ingen fantastisk video på något sätt, men både Paddy och Kate Ashfield ser så charmigt normala ut att jag faller handlöst för detta ändå. Och då är jag inte ens särskilt förtjust i Arctic Monkeys.

Undvik:

Stoned

Filmen om Rolling Stones-medlemmen Brian Jones mystiska dödsfall är ett ganska bedrövligt mischmasch av en jobbiga knarkscener (tänk de allra sämsta delarna av The Doors-filmen, bara ännu sämre), halvnakna tjejer och killar i 60-talsperuker, jobbige Ben Whishaw som kisande Keith Richards och tusen rockklyschor. Paddy Considine i en av de bärande rollerna är inte en anledning att se det här magplasket. Synd.