Musik: Landsbygden är det nya svarta.

Kanske är det bara min egen längtan efter semester (två veckor kvar!), eller så är det verkligen ett tecken i tiden, jag vet inte. Men det känns just nu som om landsbygden är den nya platsen popmusiken ska få oss att drömma oss bort till. Jag tänker inte på Beach Boys idé om ändlösa stränder, inte om skrammelpopens asfaltsdoftande sommardrömmar om avgaser och betong.
Nej, det är grönska och ängar, gamla vissnande midsommarstänger och bönder som slår gräs med liar. En stilla vals på logen i sensommarnatten, ”Sommar, sommar, sommar…” från en sprakande radioapparat.
”Jag plockar smultron vid vägens kant, och trär sen upp dem på strån…”
Något väldigt konservativt och nationalistiskt i ordens enda positiva bemärkelse.
Den nostalgiska.

Första gången jag kommer att tänka på det är när jag hör Jens Lekmans lantisromantiska ”Friday Night At The Drive In Bingo”. Det är det bästa han släppt ifrån sig på mycket, mycket länge. Trumpeten doftar gammal värmländsk dansbana lång väg, och enda gången jag hört något liknande i samtida popmusik är nog i Honeydrips ”Åh Karolin”.
När Jens i låtens inledning susar fram på en moped längs dammiga landsvägar ser jag min egen morfar framför mig, som fortfarande efter alla dessa år sätter sig på cykelsadeln (jag vet inte om han åker moped längre, även om jag vet att han har en som står i vedboden och skräpar) och susar ner för den lilla grusvägen från huset till brevlådorna. Det är en vacker bild.

Det är i samma veva jag kommer att tänka på att mitt gamla favoritband Clientele just släppt sin fjärde skiva ”God Save The Clientele”. Den brittiska landsbygden har alltid anats i deras melankoliska sånger, men det har alltid varit en regngrå landsbygd där löven sakta faller av träden i takt med kronornas varsamma vaggande. På nya skivan är världen fortfarande prunkande vacker och Clientele är försiktigt optimistiska. Det låter nu betydligt mer Left Banke än Galaxie 500, och just här och nu är det det finaste betyg en skiva kan få. Produktionen är kristallklar som ett rinnande vatten. Pianon, tysta trummor och stråkar viskar fram ljumna vindar. Elegant och bitterljuv musik för picknickfilten, vare sig den ligger utbredd över gräset i Linnebäck, Karlskoga eller Rosendals trädgårdar, Djurgården.
Den går säkert utmärkt att lyssna på även i höst.

När jag köper äldre skivor är det inte alltid särskilt genomtänkta köp. Ofta är det sådant som bara kommit i min väg och varit lockande för stunden. En vänlig prislapp eller minnet av en positiv recension kan vara avgörande. Sist jag var ute och spontantshoppade ramlade Alfies ”A Word In Your Ear” ner i min varukorg. Skivbolaget Twisted Nerve är ju egentligen så 2001, men det spelar ingen roll. ”A Word In Your Ear” är ju exakt så avslappnad och flyktig som jag vill ha min pop just nu. Sångaren låter som om han drabbats av solsting; lite rödvinsrusigt borta sådär, på ett väldigt behagligt sätt. Det är kanske inte specifikt landsbygdspop på samma sätt som de tidigare nämnda skivorna, men så varmt och behagligt att det ändå förtjänar ett omnämnande.

Andra skivor i liknande stil har tryckts in i Benno-hyllorna de senaste veckorna. Paul McCartneys solodebut ”McCartney” som är en härligt opretentiös historia där Macca trallar vänligt till enkla gitarrmelodier. Inget spektakulärt, men anspråkslösheten är befriande, och det är en perfekt skiva till morgonkaffet och ostmackorna.
För att avsluta på samma tema som jag började ska jag också nämna försommarens stora upptäckt, Nicolai Dunger. Självklart har jag varit medveten om hans existens sedan tidigare, han har bara inte intresserat mig särskilt mycket.
Sent ska syndaren vakna, som jag brukar säga. Köpte på mig ”This Cloud Is Learning”, ”Soul Rush”, ”Tranquil Isolation” och hela ”The Vinyl Trilogy” i ett svep och har således haft att göra ett tag. Inget här är sämre än bra, men det är den slöa jazziga atmosfären på vinyltrilogin som tilltalar mig mest just nu. Där sjunger Dunger om traktorer och att dela på spliffar, och just där har vi kanske hittat någon slags andemening i den här texten, något som inte fanns där när jag började skriva, men som borde ha varit uppenbart.
Det som tilltalar mig med den här musiken är naturligtvis inte någon genuin längtan tillbaka till landsbygden. Det är storstadsmänniskans romantiserade bild av landsortslivet, ett liv utan krav och stress, med vin, hängmattor, solsken och pocketböcker. Ett liv som man, så fort tristessen börjar krypa på, kan packa in i bilen, tåget, eller vilket färdmedel man nu valt, och raskt lämna bakom sig.

Ett landsortsliv som väntar där, likt en sommarkatt, till nästa semester.