Musik: The Clientele - Bonfires On The Heath.

The Clientele - Bonfires On The Heath

Någon som minns Nick Drake-dokumentären "A Skin To Few" som visades på SVT för några år sedan? (Den finns för övrigt på YouTube också.) Förrutom sorgsen gitarrmusik är det egentligen bara en sak jag lagt på minnet, och det är långa kameraåkningar över mörkgröna, regnvåta engelska slättlandskap. Gamla stengods, lummiga skogsdungar, hedar, gärsgårdar... I dessa brittiska tassemarker smyger även The Clienteles musik omkring.

"Bonfires On The Heath" är en ganska splittrad skiva. Väldigt bra, utan tvekan, men den spretar. Musikaliskt är det ofta rakare än någonsin. Skivan inleds med sprudlande pop, ba-pa-pa-pa-pa-refränger, takt att stampa med till, rena Belle & Sebastian. Men textmässigt flyter bandet runt i ett surrealistiskt, lätt kusligt, och olycksbådande drömlandskap. Och efter vårrusig pop kommer långsamma hymner, otäcka vaggvisor. Brittisk folk med tomtar på loften, men utan dansande dvärgar och Sandy Denny-joddlande. Där är The Clientele tillbaka med besked igen. Där är de viktigare - för mig - än något annat samtida band.

"Harvest Time" ger mig gåshud. Jag behöver bara läsa texten.

"Bats from the eaves go shivering by
Scarecrows watch the verges of light
I hear a choir on the heath at night
But no one's there

It's harvest time"

Hemsökta, nästan gotiska textrader. Det susar i säven, men vad är det som susar?

Musik: En låt #43.

The Wild Swans - The Coldest Winter In A Hundred Years

Jag har noll koll på The Wild Swans. Är överlag rätt dåligt insatt i svartklädd Liverpoolrock. Mina tre Echo & The Bunnymen-skivor åker inte fram särskilt ofta, och grupper som The Teardrop Explodes har jag aldrig ägnat någon uppmärksamhet. Det kan komma att bli ändring på det nu. Mycket möjligt. För sedan Herr Alarik tipsade om "The Coldest Winter In A Hundred Years" har jag varit rätt hookad. Egentligen är det en väldigt simpel låt. En enkel melodi, en berättarröst, en text om svunna tider, minnen av gamla vänner, Liverpoolscenens profiler, beautiful freaks. Det är den vackraste talade låt jag hört sedan The Clienteles "Losing Haringey".

Låten kan höras (och texten kan läsas) här: The Wild Swans - The Coldest Winter In A Hundred Years

Musik: The Clientele - That Night, A Forest Grew.

Artist: The Clientele
Titel: That Night, A Forest Grew
Bolag: Acuarela Spain
År: 2008

Okej, så här: The Clientele har släppt ny EP, ”That Night, A Forest Grew”. Det är bra, för det borde innebära att ett nytt album är i faggorna. Förra årets ”God Save The Clientele” var en av det årets höjdpunkter, så att säga att jag är entusiastisk är en rejäl underdrift. Andra bloggare, samt Pitchfork, är smått lyriska och delar ut höga betyg. Vackert omslag och vacker, lite mystisk, titel, på typiskt Clientele-manér. Mitt hjärta slår dubbla slag.

En lyssning senare måste jag tyvärr säga att entusiasmen har dämpats lite. Visst är det bra, hade ett annat band släppt ifrån sig det här hade jag förmodligen skrikit högt av lycka och deklarerat att jag just hittat ett nytt favoritband. Men för att vara nya Clientele-låtar låter de sorgligt… trötta. Och inte på det där gamla behagligt dåsiga ”The Violet Hour”-viset, utan trött som i småtråkigt, oinspirerat, på rutin, lite platt. Inte riktigt dåligt, men inte heller riktigt bra.

Musikaliskt låter det som en ganska naturlig utveckling från förra skivan. Det är lite högre tempo, lite svängigare, lite mindre reverb. Jag som avgudade barockdiscon i ”Bookshop Casanova” borde falla för det här också, men det vill sig liksom inte riktigt.

Men det blir nog väl, det är ju ingen större skada skedd. Det här är bara ett litet gupp i vägen. Min kärlek till Clientele står oförminskad och jag ser fortfarande fram emot skivan. Dock med lite mer tillförsikt. Och skulle den inte vara något vidare har de ju trots allt redan släppt fyra förstklassiga skivor. Inte varje band som kan stoltsera med det.

6/10

Musik: Album-playlist kvällen 17 augusti.

Sloan - One Chord To Another
Kathryn Williams - Little Black Numbers
The Gentle Waves - Swansong For You
Marvin Gaye - I Want You
The Clientele - The Violet Hour
Piana - Ephemeral
Aretha Franklin - Spirit In The Dark

Musik: Läsvärt #1.

The Clienteles frontman, Alasdair MacLean, skriver om Pale Fountains.

Musik: Årets skivor #3.

Smog dominerade den sena våren med ”Red Apple Falls”. Varm melankoli blir inte mycket vackrare, mer avslappnad och inbjudande än så. Som en ensam kväll på en veranda i den amerikanska södern. Eldkvarns nya, ”Svart Blogg” gick också varm. Jag är svag för Eldkvarn, och ”Fulla För Kärlekens Skull” blev soundtrack till, om inte utekvällar så åtminstone dagarna efter utekvällarna, när upplevelserna skulle förstoras och romantiseras och baksmällan rättfärdigas. En annan nyare skiva som jag lyssnade riktigt mycket på vid den här tiden på året var Dinosaur Jr:s <
”Beyond”. Årets comeback och en av bandets absolut bästa skivor.

Jag hade haft Ariel Pinks ”House Arrest” ett bra tag, men aldrig riktigt fastnat för den, förrän en intressant artikel i Sonic fick mig att ge den en ny chans. ”Alisa” och ”Every Night I Die At Miyagis” gjorde starkast intryck. Klassiska stycken pophantverk inlåsta i en kaotisk speldosa till produktion. De mest utflippade låtarna hoppade jag dock över.
Jag mötte sommaren (eller det som skulle föreställa sommaren) till tonerna av Clienteles ljuvliga ”God Save The Clientele”, först i mp3-spelaren, men efter en strålande konsert (årets bästa?) på Debaser köpte jag även skivan. En av de jag lyssnat flitigast på det här året, och faktiskt årets bästa skiva. Jag hoppades på att få avnjuta den från en sprakande stereo på en picknickfilt på Djurgården med en flaska vin och lite trevligt sällskap, men alla som tillbringade tid i Stockholm under regnsommaren 2007 inser att så aldrig blev fallet. Lyckligtvis fungerar deras moderna version av barockpop lika bra i stereon med regnet smattrande mot fönsterkarmen.

Musik: En låt #27.

Pale Fountains - Thank You

Här skulle jag komma med något nytt, något eget, något himlastormande vackert som skulle få er att geniförklara mig. Ni skulle hylla mig som en stor poparkeologen för det här, som en stor konnäsör, en nobel kännare av den mest eleganta 80-talspopen. "Tack Niklas", skulle ni säga, "för att du visade oss vägen till Pale Fountains!"

Och så kom L'amour à Trois före. De kom inte särskilt långt före ens, de promenerade ikapp mig och passerade mållinjen med en liten nätt pirruett. "'Thank You' och jag är nästan jämngamla, har samma hjärta och ambitioner men ändå hade vi aldrig mötts tills igår" skrev Björn på L'amour à Trois den tionde oktober. Det är ju så man blir förbannad. Han bör således ha hört "Thank You" för första gången den åttonde oktober, när jag själv haft den på hårddisken ända sedan i sommeras någon gång, och på mp3-spelaren sedan början av hösten.

Som så många andra historier ur mitt liv börjar den här med att jag sitter på kammaren och hänförs av hur otroligt bra The Clientele är. Det har jag sagt förr, men det kan upprepas hur många gånger som helst - The Clientele är otroligt bra. Den här speciella dagen kände jag dock att det inte riktigt räckte med Clientele. Jag ville ha mer. Jag surfade in på gamla nedstänga guldgruvan Twisterella, sidan vars skriverier från början fått mig att upptäcka bandet. Jag var ute efter att gräva vidare, bocka av referenser, utforska de band som influerat Clientele.

"Sedan 1997 har The Clientele givit ut en rad vinylsinglar som för mig känns lika klassiska som Belle and Sebastians EP-skivor eller lika magiska som Pale Fountains första singlar." skrev Fredrik Nilsson i en intervju med bandet. Inget som nödvändigtvis säger att Pale Fountains musikaliskt skulle ha något med Clientele att göra, men jag gav dem ändå en chans och blev långt ifrån besviken. Egentligen var 60-talsinfluenserna enda gemensamma nämnaren banden emellan, men där Clientele sökte sig mot barockpopen - Zombies, Left Banke, etc, var Pale Fountains mer influerade av Burt Bacharach och den lite soligare, mer lätttillgängliga poppen.

Och "Thank You" heter alltså den bästa, men långt ifrån enda bra, låten jag hittills hört med dem. Förrutom tidigare nämnda akter får den mig att tänka på en hel mängd brittiska 80-talsband som rörde sig i liknande landskap. Aztec Camera, Orange Juice, kanske Lloyd Cole & The Commotions. Det är den sistnämndas svajiga röst och jangliga gitarrer, men mer melodiöst och lättnynnat, och med en fullkomligt ljuvlig trumpet som eskalerar i refrängen - en refräng som för övrigt är lite mer bitig än vad som är kutym inom genren.

Det är en hit om jag någonsin hört någon, och att den aldrig tog sig upp på brittiska topp 40-listan är ett tecken så gott som något på att världen är hemsk och orättvis. Men nu har ni hört talas om den iallafall, och tack vare de vänliga människorna på L'amour à Trois kan ni också ladda ner och lyssna på den redan idag. Glöm bara inte bort vem som egentligen var först på bollen.

Konst: Alasdair Macleans klotter.

Vissa arbetsdagar är så enformiga att en kaffering i ens anteckningsblock kan uppta hela ens medvetande. Där, bland hastigt nerkladdade telefonnummer, felstavade namn, att göra-listor och sifferkombinationer som säkert var jätteviktiga när de skrevs ner men som en timme senare inte betyder ett skvatt, blir det stor konst. Det enda betydelsefulla i en värld av nonsens. Mina anteckningsblock är fulla av det. Kaffeplumpar dekorerade med seriefigurer, skrikande ansikten och allmänt krimskrams tar upp mer utrymme än den "viktiga" information de egentligen är avsedda för.

Till min stora glädje ser jag nu att min hjälte Alasdair Maclean, sångare i Clientele, är likadan. Han beskriver dessutom det hela med mer poetisk precision än jag är kapabel till. Jag citerar:

At work, in the late 1990s, I would attend several weekly meetings during which the window caught my full attention, Soho Square's gardens murmured in the breeze, and I would... drift away a little. Soon a sharp question about "batches" or "output" or something would be barked in my direction and I would hit the earth with a thump. The remainder of the time I half-listened and half-doodled, hiding my notebook from those traitorous colleagues who might snitch on me and expose my lack of attention to our Great Leader.

For some reason I kept the notebook; I re-found the doodles today, 10 years later, and stuck them together into a collage. I feel I have reclaimed some of my wasted time, or at least condensed a load of stupid shit I went through on to a page. It's a bit like the Surrealist exquisite cadaver game, except with a mysterious leaden weight of boredom crushing your mind into a pancake. I suggest anyone who reads this and works for an honest living does the same, using the stains of spilt coffee, biro marks, a scalpel and some glue, and whatever bizarre images pop into their head whilst they traverse the
psychological Himalayas of boredom during a business meeting. We could invent a new, truly democratic art movement.

Alasdairs kontorskonst hittar ni på hans blogg, From Brighton Beach To Santa Monica . Jag hoppas på fler verk i framtiden, och den dag jag själv får fatt i en scanner ska jag nog kunna bjuda på några av mina egna. Om inte annat så för att det känns ganska lockande att delta i Alasdairs demokratiska konströrelse.

Musik: The Clientele, live på Debaser.

Clientele var på Debaser häromkvällen, och eftersom de sedan hösten 2003 är ett av mina absoluta favoritband (något som inte kan ha undgått trogna läsare) var undertecknad självklart också där.

De inledde med ”Since K Got Over Me”, och även om det inte är en personlig favorit var det allt jag hoppats på. Alasdair MacLean såg trött ut, lika sömnig som han ibland låter, men det är enbart positivt. James Hornsey spelade bas med slutna ögon och log inte en enda gång under hela konserten. Publikkontakten var minimal. Sångaren sa ungefär tio ord allt som allt, varav de mest minnesvärda var; ”This is bordering on ridiculous” när oförskämda Debaser-besökare talade sönder tystaste och finaste låten, ”Saturday”.
Publiken – en ganska gles sådan – svajade långsamt och nickade med huvudena. Det är ungefär så mycket man kan röra sig till Clienteles romantiskt drömska slow-motionlåtar. Några av de nyare alstren är lite poppigare, och där kunde man stampa takten med foten. ”Bookshop Casanova” (fantastisk titel!) låter lätt funkigt, som någon gammal bortglömd Orange Juice-pärla, och i någon av de äldre låtarna flummade Alasdair ut i ett långt distat gitarrsolo som ekade av Television. Han såg koncentrerad ut, men hade samtidigt något lätt uttråkat i blicken, som om han befann sig någon helt annanstans. Det kanske låter lagom roligt, men det är faktiskt precis som jag vill ha det. De avslutade med en cover på Television Personalities ”Picture Of Dorian Gray” och gick av scenen. Själv gick jag direkt ut i natten, smått överväldigad. Det hade regnat, asfalten var blöt och det luktade så där speciellt som det bara gör efter ett sommarregn. Det kändes passande.

Musik: Landsbygden är det nya svarta.

Kanske är det bara min egen längtan efter semester (två veckor kvar!), eller så är det verkligen ett tecken i tiden, jag vet inte. Men det känns just nu som om landsbygden är den nya platsen popmusiken ska få oss att drömma oss bort till. Jag tänker inte på Beach Boys idé om ändlösa stränder, inte om skrammelpopens asfaltsdoftande sommardrömmar om avgaser och betong.
Nej, det är grönska och ängar, gamla vissnande midsommarstänger och bönder som slår gräs med liar. En stilla vals på logen i sensommarnatten, ”Sommar, sommar, sommar…” från en sprakande radioapparat.
”Jag plockar smultron vid vägens kant, och trär sen upp dem på strån…”
Något väldigt konservativt och nationalistiskt i ordens enda positiva bemärkelse.
Den nostalgiska.

Första gången jag kommer att tänka på det är när jag hör Jens Lekmans lantisromantiska ”Friday Night At The Drive In Bingo”. Det är det bästa han släppt ifrån sig på mycket, mycket länge. Trumpeten doftar gammal värmländsk dansbana lång väg, och enda gången jag hört något liknande i samtida popmusik är nog i Honeydrips ”Åh Karolin”.
När Jens i låtens inledning susar fram på en moped längs dammiga landsvägar ser jag min egen morfar framför mig, som fortfarande efter alla dessa år sätter sig på cykelsadeln (jag vet inte om han åker moped längre, även om jag vet att han har en som står i vedboden och skräpar) och susar ner för den lilla grusvägen från huset till brevlådorna. Det är en vacker bild.

Det är i samma veva jag kommer att tänka på att mitt gamla favoritband Clientele just släppt sin fjärde skiva ”God Save The Clientele”. Den brittiska landsbygden har alltid anats i deras melankoliska sånger, men det har alltid varit en regngrå landsbygd där löven sakta faller av träden i takt med kronornas varsamma vaggande. På nya skivan är världen fortfarande prunkande vacker och Clientele är försiktigt optimistiska. Det låter nu betydligt mer Left Banke än Galaxie 500, och just här och nu är det det finaste betyg en skiva kan få. Produktionen är kristallklar som ett rinnande vatten. Pianon, tysta trummor och stråkar viskar fram ljumna vindar. Elegant och bitterljuv musik för picknickfilten, vare sig den ligger utbredd över gräset i Linnebäck, Karlskoga eller Rosendals trädgårdar, Djurgården.
Den går säkert utmärkt att lyssna på även i höst.

När jag köper äldre skivor är det inte alltid särskilt genomtänkta köp. Ofta är det sådant som bara kommit i min väg och varit lockande för stunden. En vänlig prislapp eller minnet av en positiv recension kan vara avgörande. Sist jag var ute och spontantshoppade ramlade Alfies ”A Word In Your Ear” ner i min varukorg. Skivbolaget Twisted Nerve är ju egentligen så 2001, men det spelar ingen roll. ”A Word In Your Ear” är ju exakt så avslappnad och flyktig som jag vill ha min pop just nu. Sångaren låter som om han drabbats av solsting; lite rödvinsrusigt borta sådär, på ett väldigt behagligt sätt. Det är kanske inte specifikt landsbygdspop på samma sätt som de tidigare nämnda skivorna, men så varmt och behagligt att det ändå förtjänar ett omnämnande.

Andra skivor i liknande stil har tryckts in i Benno-hyllorna de senaste veckorna. Paul McCartneys solodebut ”McCartney” som är en härligt opretentiös historia där Macca trallar vänligt till enkla gitarrmelodier. Inget spektakulärt, men anspråkslösheten är befriande, och det är en perfekt skiva till morgonkaffet och ostmackorna.
För att avsluta på samma tema som jag började ska jag också nämna försommarens stora upptäckt, Nicolai Dunger. Självklart har jag varit medveten om hans existens sedan tidigare, han har bara inte intresserat mig särskilt mycket.
Sent ska syndaren vakna, som jag brukar säga. Köpte på mig ”This Cloud Is Learning”, ”Soul Rush”, ”Tranquil Isolation” och hela ”The Vinyl Trilogy” i ett svep och har således haft att göra ett tag. Inget här är sämre än bra, men det är den slöa jazziga atmosfären på vinyltrilogin som tilltalar mig mest just nu. Där sjunger Dunger om traktorer och att dela på spliffar, och just där har vi kanske hittat någon slags andemening i den här texten, något som inte fanns där när jag började skriva, men som borde ha varit uppenbart.
Det som tilltalar mig med den här musiken är naturligtvis inte någon genuin längtan tillbaka till landsbygden. Det är storstadsmänniskans romantiserade bild av landsortslivet, ett liv utan krav och stress, med vin, hängmattor, solsken och pocketböcker. Ett liv som man, så fort tristessen börjar krypa på, kan packa in i bilen, tåget, eller vilket färdmedel man nu valt, och raskt lämna bakom sig.

Ett landsortsliv som väntar där, likt en sommarkatt, till nästa semester.

Musik: En låt #1.

The Clientele - Where The Universes Are

The Clientele är ett band som gör album, inte låtar. Stämningar, inte melodier.
"Where The Universes Are" är undantaget som bekräftar regeln. Jimmy Webb, en artist jag måste lyssna in mig på, har skrivit låten. Clienteles cover - finstämd, rogivande och himlastormande vacker - återfinns på Merge-samlingen "Old Enough To Know Better", samt här.

Musik: The Clientele

"I love this season
this weary night
the flint the dreams the silent pines
the eeriness
is in the feeling
that I have finished everything"

The Clientele - When You And I Were Young


Det var höst, det var två år sedan.
Varje dag när jag kom hem från skolan brukade jag ställa av mina blöta skor i hallen, öppna balkongdörren, slå på "The Violet Hour" och lägga mig på sängen. Dagarna var omvälvande, fulla av intryck. När jag väl kom hem var det här den ultimata avkopplingen.
Bara några meter från min ytterdörr stod ett stort kastanjeträd, och jag kunde se trädkronan vaja i vinden där jag låg på sängen. Den tycktes nästan röra sig i takt med musiken. Ljudet från grenarna och vinden förenades med Alasdair Maclean röst, orden frasade som torra löv, och allt det som är vackert med hösten blev än vackrare.
Clientele för mig är höst och sentimentalitet, melankoli och lugn.
Nya skivan heter "Strange Geometry". Den påminner mycket om "The Violet Hour" på så sätt att här finns få minnesvärda låtar som sätter sig fast. Det är i helheten man finner storheten. Men, paradoxalt nog; ur den helheten bryter sig korta textrader ibland loss, och fastnar som kardborrar mot hjärtat.
Mycket är sig likt, men en del har också förändrats. Alasdair Maclean sjunger inte längre genom en gitarrförstärkare. Bruset är borta och i bakgrunden hörs mer orkestrerade arrangemang. Det gör ingenting. Det är fortfarande skört, tassande, försiktigt, och "Losing Haringey" är verkligen höstens vackraste låt, med en talad text som är den bästa novell jag läst på länge. Den känns som något som hade platsat i Adam Hasletts "Du Är Ingen Främling Här". Alasdair Maclean är en av mina favoritpoeter.

I nuläget kan jag inte säga om "Strange Geometry" är en bättre eller sämre skiva än "The Violet Hour", men det är ju ganka ointressant egentligen. Det är ännu ett mästerverk av The Clientele, och ibland, ganska ofta faktiskt, önskar jag att all musik lät precis så här.