Musik: Bert Sommer - The Road To Travel.

Bert Sommer - The Road To Travel

Förra sommaren köpte jag Montages makalösa (och enda) skiva "Montage". Att den var bra var inte alls överraskande. Gruppen hade ju trots allt Left Banke-anknytning, och Left Banke var ju faktiskt ett av de allra finaste 60-talsbanden, alla kategorier. Bert Sommer sjöng på Left Bankes "Ivy, Ivy". Tyvärr visar sig kopplingen inte vara en garanti för kvalitet. Hans "The Road To Travel" är nämligen inte alls jätterolig. Ambitionerna finns där, och i teorin är det en bra skiva. Det är helt okej melodihantverk, skivan börjar bra ("And When It's Over" är snyggt pampig) och slutar bra ("A Note That Read" är en ljuvligt sorglig självmordsballad). Men allt för ofta tar han ett bredbent kliv över gränsen för det smakfulla och in i ett land av någon slags protoarenarock med vilt ylande och arrangemang som bara låter överdrivna. Hans röst är rätt jobbig också. Jag gillar både Tim Buckley och Donovan, men blandar man deras röster på det sätt Sommer gör låter det mest som en flock sjungande bergsgetter. Synd på en så rar jewfro.

Musik: Recent listening #2.

Under sommaren och hösten har jag utforskat barockpop och softrock mer intensivt än någonsin tidigare. Det finns olika skäl till detta, men en stor anledning är blandskivan "Sound Of Sunshine" (ladda ner den här om ni inte vill göra er själva en otjänst). Jag var naturligtvis medveten om dessa genres sedan tidigare, men under sommaren utvecklades min loja nyfikenhet till smått manisk besatthet. Den börjar mattas av något nu, men många gamla 60/70-talspärlor står fortfarande på inköpslistan. Skivorna nedan är gräddan av det jag inhandlat under de gångna månaderna.



Montage - Montage

Av samma anledning som jag undviker att lyssna på Zombies "Odessey & Oracle" mer än absolut nödvändigt, undviker jag att lyssna på "Montage" - jag är livrädd att spela sönder den. Jag är livrädd att magin ska försvinna. För det är i sanning en magisk skiva. Egentligen har Montage mer gemensamt med Left Banke, då Michael Brown återfinns i båda banden. Likheter finns såklart i såväl ljudbild som melodihantverk. Att det aldrig blir fullt lika bra spelar ingen roll. Att det ens kommer i närheten är stort nog i sig. Låt inte omslaget skrämma bort er, det här är ett bedårande album.



The Association - Birthday

Jag har sett The Association jämföras med Beach Boys både här och där, men jag tycker nog det är en ganska haltande jämförelse. På "Birthday" spretar och svävar gruppen på ett sätt som Beach Boys egentligen inte gjorde förrän på "Surfs Up". Det är omsom vackert och dramatiskt, ömsom lekfullt, alltid med fascinerande och fantasifulla arrangemang. Skivan låter, kort och gott, som omslaget ser ut. Som sig bör i den här genren alltså.

Burt Bacharach - Make It Easy On Yourself

Det första man tänker på är givetvis "Make It Easy On Yourself", låten. Walker Brothers. Stråkarna. På den här skivan låter den radikalt annorlunda. Borta är stråkarna, kvar finns ett ensamt piano. Sången (är det Bacharach själv som sjunger, eller någon helt annan? Det framgår inte av skivkonvolutet, och Google gör mig inte mycket klokare) låter råare, falskare. Jag kan inte påstå att jag föredrar den här versionen framför Walker Brothers, men den är onekligen ett intressant komplement. Skivan i övrigt är mestadels instrumental, vilket är rätt trevligt, och dessutom fungerar den alldeles utmärkt att dinera till.

Musik: En låt #27.

Pale Fountains - Thank You

Här skulle jag komma med något nytt, något eget, något himlastormande vackert som skulle få er att geniförklara mig. Ni skulle hylla mig som en stor poparkeologen för det här, som en stor konnäsör, en nobel kännare av den mest eleganta 80-talspopen. "Tack Niklas", skulle ni säga, "för att du visade oss vägen till Pale Fountains!"

Och så kom L'amour à Trois före. De kom inte särskilt långt före ens, de promenerade ikapp mig och passerade mållinjen med en liten nätt pirruett. "'Thank You' och jag är nästan jämngamla, har samma hjärta och ambitioner men ändå hade vi aldrig mötts tills igår" skrev Björn på L'amour à Trois den tionde oktober. Det är ju så man blir förbannad. Han bör således ha hört "Thank You" för första gången den åttonde oktober, när jag själv haft den på hårddisken ända sedan i sommeras någon gång, och på mp3-spelaren sedan början av hösten.

Som så många andra historier ur mitt liv börjar den här med att jag sitter på kammaren och hänförs av hur otroligt bra The Clientele är. Det har jag sagt förr, men det kan upprepas hur många gånger som helst - The Clientele är otroligt bra. Den här speciella dagen kände jag dock att det inte riktigt räckte med Clientele. Jag ville ha mer. Jag surfade in på gamla nedstänga guldgruvan Twisterella, sidan vars skriverier från början fått mig att upptäcka bandet. Jag var ute efter att gräva vidare, bocka av referenser, utforska de band som influerat Clientele.

"Sedan 1997 har The Clientele givit ut en rad vinylsinglar som för mig känns lika klassiska som Belle and Sebastians EP-skivor eller lika magiska som Pale Fountains första singlar." skrev Fredrik Nilsson i en intervju med bandet. Inget som nödvändigtvis säger att Pale Fountains musikaliskt skulle ha något med Clientele att göra, men jag gav dem ändå en chans och blev långt ifrån besviken. Egentligen var 60-talsinfluenserna enda gemensamma nämnaren banden emellan, men där Clientele sökte sig mot barockpopen - Zombies, Left Banke, etc, var Pale Fountains mer influerade av Burt Bacharach och den lite soligare, mer lätttillgängliga poppen.

Och "Thank You" heter alltså den bästa, men långt ifrån enda bra, låten jag hittills hört med dem. Förrutom tidigare nämnda akter får den mig att tänka på en hel mängd brittiska 80-talsband som rörde sig i liknande landskap. Aztec Camera, Orange Juice, kanske Lloyd Cole & The Commotions. Det är den sistnämndas svajiga röst och jangliga gitarrer, men mer melodiöst och lättnynnat, och med en fullkomligt ljuvlig trumpet som eskalerar i refrängen - en refräng som för övrigt är lite mer bitig än vad som är kutym inom genren.

Det är en hit om jag någonsin hört någon, och att den aldrig tog sig upp på brittiska topp 40-listan är ett tecken så gott som något på att världen är hemsk och orättvis. Men nu har ni hört talas om den iallafall, och tack vare de vänliga människorna på L'amour à Trois kan ni också ladda ner och lyssna på den redan idag. Glöm bara inte bort vem som egentligen var först på bollen.