Musik: Bert Sommer - The Road To Travel.

Bert Sommer - The Road To Travel

Förra sommaren köpte jag Montages makalösa (och enda) skiva "Montage". Att den var bra var inte alls överraskande. Gruppen hade ju trots allt Left Banke-anknytning, och Left Banke var ju faktiskt ett av de allra finaste 60-talsbanden, alla kategorier. Bert Sommer sjöng på Left Bankes "Ivy, Ivy". Tyvärr visar sig kopplingen inte vara en garanti för kvalitet. Hans "The Road To Travel" är nämligen inte alls jätterolig. Ambitionerna finns där, och i teorin är det en bra skiva. Det är helt okej melodihantverk, skivan börjar bra ("And When It's Over" är snyggt pampig) och slutar bra ("A Note That Read" är en ljuvligt sorglig självmordsballad). Men allt för ofta tar han ett bredbent kliv över gränsen för det smakfulla och in i ett land av någon slags protoarenarock med vilt ylande och arrangemang som bara låter överdrivna. Hans röst är rätt jobbig också. Jag gillar både Tim Buckley och Donovan, men blandar man deras röster på det sätt Sommer gör låter det mest som en flock sjungande bergsgetter. Synd på en så rar jewfro.

Musik: David McWilliams - The Days Of David McWilliams.

Tydligen var David McWilliams "The Days Of Pearly Spencer" en mindre hit någon gång på 60-talet. Själv kände jag tidigare bara till Marc Almonds version, som förvisso är bra, men egentligen inte så mycket att höja ögonbrynen åt. McWilliams original däremot, är oerhört fin. Dramatisk refräng med effektfulla stråkar, enkelt utan att vara banalt. Scott Walker möter Bob Dylan, typ.

"The Days Of..." är en bra introduktion till David McWilliams. Samlingen spänner över 22 spår, och även om inte allt är klockrent (här finns en del Dylan/Donovan-pastischer som i ärlighetens namn är rätt intetsägande) så är det som är bra faktiskt ganska fantastiskt. Skivan inleds med en trio barockpopspår (tidigare nämnda "The Days Of Pearly Spencer", "Josephine" och "Brown Eyed Girl" - inte en Van Morrison-cover) som är helt knäckande. Förstklassigt låtskrivande och fantasifulla, kristallklara arrangemang. Att David McWilliams namn inte förs på tal oftare är både märkligt och lite ledsamt.