Musik: Bert Sommer - The Road To Travel.

Bert Sommer - The Road To Travel

Förra sommaren köpte jag Montages makalösa (och enda) skiva "Montage". Att den var bra var inte alls överraskande. Gruppen hade ju trots allt Left Banke-anknytning, och Left Banke var ju faktiskt ett av de allra finaste 60-talsbanden, alla kategorier. Bert Sommer sjöng på Left Bankes "Ivy, Ivy". Tyvärr visar sig kopplingen inte vara en garanti för kvalitet. Hans "The Road To Travel" är nämligen inte alls jätterolig. Ambitionerna finns där, och i teorin är det en bra skiva. Det är helt okej melodihantverk, skivan börjar bra ("And When It's Over" är snyggt pampig) och slutar bra ("A Note That Read" är en ljuvligt sorglig självmordsballad). Men allt för ofta tar han ett bredbent kliv över gränsen för det smakfulla och in i ett land av någon slags protoarenarock med vilt ylande och arrangemang som bara låter överdrivna. Hans röst är rätt jobbig också. Jag gillar både Tim Buckley och Donovan, men blandar man deras röster på det sätt Sommer gör låter det mest som en flock sjungande bergsgetter. Synd på en så rar jewfro.

Musik: Recent listening #2.

Under sommaren och hösten har jag utforskat barockpop och softrock mer intensivt än någonsin tidigare. Det finns olika skäl till detta, men en stor anledning är blandskivan "Sound Of Sunshine" (ladda ner den här om ni inte vill göra er själva en otjänst). Jag var naturligtvis medveten om dessa genres sedan tidigare, men under sommaren utvecklades min loja nyfikenhet till smått manisk besatthet. Den börjar mattas av något nu, men många gamla 60/70-talspärlor står fortfarande på inköpslistan. Skivorna nedan är gräddan av det jag inhandlat under de gångna månaderna.



Montage - Montage

Av samma anledning som jag undviker att lyssna på Zombies "Odessey & Oracle" mer än absolut nödvändigt, undviker jag att lyssna på "Montage" - jag är livrädd att spela sönder den. Jag är livrädd att magin ska försvinna. För det är i sanning en magisk skiva. Egentligen har Montage mer gemensamt med Left Banke, då Michael Brown återfinns i båda banden. Likheter finns såklart i såväl ljudbild som melodihantverk. Att det aldrig blir fullt lika bra spelar ingen roll. Att det ens kommer i närheten är stort nog i sig. Låt inte omslaget skrämma bort er, det här är ett bedårande album.



The Association - Birthday

Jag har sett The Association jämföras med Beach Boys både här och där, men jag tycker nog det är en ganska haltande jämförelse. På "Birthday" spretar och svävar gruppen på ett sätt som Beach Boys egentligen inte gjorde förrän på "Surfs Up". Det är omsom vackert och dramatiskt, ömsom lekfullt, alltid med fascinerande och fantasifulla arrangemang. Skivan låter, kort och gott, som omslaget ser ut. Som sig bör i den här genren alltså.

Burt Bacharach - Make It Easy On Yourself

Det första man tänker på är givetvis "Make It Easy On Yourself", låten. Walker Brothers. Stråkarna. På den här skivan låter den radikalt annorlunda. Borta är stråkarna, kvar finns ett ensamt piano. Sången (är det Bacharach själv som sjunger, eller någon helt annan? Det framgår inte av skivkonvolutet, och Google gör mig inte mycket klokare) låter råare, falskare. Jag kan inte påstå att jag föredrar den här versionen framför Walker Brothers, men den är onekligen ett intressant komplement. Skivan i övrigt är mestadels instrumental, vilket är rätt trevligt, och dessutom fungerar den alldeles utmärkt att dinera till.