Musik: David McWilliams - The Days Of David McWilliams.

Tydligen var David McWilliams "The Days Of Pearly Spencer" en mindre hit någon gång på 60-talet. Själv kände jag tidigare bara till Marc Almonds version, som förvisso är bra, men egentligen inte så mycket att höja ögonbrynen åt. McWilliams original däremot, är oerhört fin. Dramatisk refräng med effektfulla stråkar, enkelt utan att vara banalt. Scott Walker möter Bob Dylan, typ.

"The Days Of..." är en bra introduktion till David McWilliams. Samlingen spänner över 22 spår, och även om inte allt är klockrent (här finns en del Dylan/Donovan-pastischer som i ärlighetens namn är rätt intetsägande) så är det som är bra faktiskt ganska fantastiskt. Skivan inleds med en trio barockpopspår (tidigare nämnda "The Days Of Pearly Spencer", "Josephine" och "Brown Eyed Girl" - inte en Van Morrison-cover) som är helt knäckande. Förstklassigt låtskrivande och fantasifulla, kristallklara arrangemang. Att David McWilliams namn inte förs på tal oftare är både märkligt och lite ledsamt.

Musik: En låt #42.

Tim Buckley - Wings

Jeff Buckley var en sån där kille som man skulle gilla. Han var snygg. Han hade en fantastisk röst. Han mådde dåligt. Han var död. Och hans musik inspirerade en hel drös pompösa artister att ta med sina gitarrer till de stora arenorna.
Själv fastnade aldrig riktigt för Jeff Buckley, hur mycket jag än försökte. Det krävdes inte många lysningar på "Grace" för att jag skulle inse att det saknades något viktigt. Låtar. Melodier. Sen kunde han yla och skramla hur mycket han ville. Jag återkom till "Hallelujah" och "Last Goodbye" och skippade resten. Skivan lämnar inte skivstället annat än för att ge plats för dammtrasan.

Hans pappa Tim är en annan femma. Han var en viktig beståndsdel i hela Jeff Buckley-myten. Pappan som dött ung, sonen som dött ung. Musiken och talangen som en förbannelse över familjen. Tim Buckley kunde också yla en del, det ska gudarna veta. Men där junior stängde in sin röst bland ylande hårdrocksgitarrer, samsades senior med luftiga akustiska diton. Åtminstone på de tidiga skivorna. Senare i karriären snurrade han in sig i rökig frijazz. Inte alls dåligt, men lite mer krävande att lyssna på.

Min Buckley-favorit heter "Wings" och återfinns på självbetitlade debutskivan. Den är närmast utomjordiskt vacker. Försiktigt plockande folkgitarrer och smeksamma stråkar som smyger sig fram i bakgrunden. Och så en bombastisk refräng som lyfter upp låten över molnen and beyond. On wings of chance you fly... Det är inte alls långt från det uttryck Scott Walker senare utforskade på sin inledande svit soloskivor. Bara lite luftigare, lite enklare, lite tidigare.

Lyssna! Tim Buckley - Wings

Musik: Recent listening #2.

Under sommaren och hösten har jag utforskat barockpop och softrock mer intensivt än någonsin tidigare. Det finns olika skäl till detta, men en stor anledning är blandskivan "Sound Of Sunshine" (ladda ner den här om ni inte vill göra er själva en otjänst). Jag var naturligtvis medveten om dessa genres sedan tidigare, men under sommaren utvecklades min loja nyfikenhet till smått manisk besatthet. Den börjar mattas av något nu, men många gamla 60/70-talspärlor står fortfarande på inköpslistan. Skivorna nedan är gräddan av det jag inhandlat under de gångna månaderna.



Montage - Montage

Av samma anledning som jag undviker att lyssna på Zombies "Odessey & Oracle" mer än absolut nödvändigt, undviker jag att lyssna på "Montage" - jag är livrädd att spela sönder den. Jag är livrädd att magin ska försvinna. För det är i sanning en magisk skiva. Egentligen har Montage mer gemensamt med Left Banke, då Michael Brown återfinns i båda banden. Likheter finns såklart i såväl ljudbild som melodihantverk. Att det aldrig blir fullt lika bra spelar ingen roll. Att det ens kommer i närheten är stort nog i sig. Låt inte omslaget skrämma bort er, det här är ett bedårande album.



The Association - Birthday

Jag har sett The Association jämföras med Beach Boys både här och där, men jag tycker nog det är en ganska haltande jämförelse. På "Birthday" spretar och svävar gruppen på ett sätt som Beach Boys egentligen inte gjorde förrän på "Surfs Up". Det är omsom vackert och dramatiskt, ömsom lekfullt, alltid med fascinerande och fantasifulla arrangemang. Skivan låter, kort och gott, som omslaget ser ut. Som sig bör i den här genren alltså.

Burt Bacharach - Make It Easy On Yourself

Det första man tänker på är givetvis "Make It Easy On Yourself", låten. Walker Brothers. Stråkarna. På den här skivan låter den radikalt annorlunda. Borta är stråkarna, kvar finns ett ensamt piano. Sången (är det Bacharach själv som sjunger, eller någon helt annan? Det framgår inte av skivkonvolutet, och Google gör mig inte mycket klokare) låter råare, falskare. Jag kan inte påstå att jag föredrar den här versionen framför Walker Brothers, men den är onekligen ett intressant komplement. Skivan i övrigt är mestadels instrumental, vilket är rätt trevligt, och dessutom fungerar den alldeles utmärkt att dinera till.

Musik: Avvägar.

Jag trodde att våren 2008 skulle bli den vår då jag omfamnade MOR-rocken. Jag lyssnade på mp3-låtar med Elton John och Tom Petty och gillade vad jag hörde, och jag såg det som ett tecken på en förändring i mitt skivlyssnande. Överhuvudtaget har jag de senaste åren haft allt svårare att värja mig för det jag tidigare fnyst föraktfullt åt. Det som låtit banalt, smaklöst, lätttuggat. Ibland hör jag en smörig ballad på radion som jag känner igen från min barndoms Absolute Music-skivor, och jag ler fånigt. Det känns lite sympatiskt faktiskt.

Nu blev dock inte våren det vältrande i radiopop och evergreens som jag väntat mig. Det blev en fattig vår, och det jag lyssnade på var mest sådant jag stal från nätet. Ett par skivor blev det, men det var mest fynd jag hittade i reabackar, på loppmarknader, Tradera eller Mickes Skivor. Bara sådant jag snubblade över, aldrig något planerat. Inget större fel i det egentligen. Det leder lätt in en på vägar man annars inte skulle ha vandrat, får en att upptäcka nya favoritartister, nya favoritskivor.

Vårens stora upptäckt och överraskning, sett ur den synvinkeln, är Curtis Mayfield. Jag var naturligtvis inte omedveten om hans existens, men hade inte hört mycket mer än "Move On Up", och enda skivtiteln jag kunde droppa var "Superfly". Detta ändrades när jag ropade hem "There's No Place Like America Today", en skiva som gått varm sedan dess. Det är inte ett album som ger särskilt mycket väsen ifrån sig, men den är mjukt svängig, försiktigt funkig, på ett oerhört behagligt sätt. Och blåset i "So In Love", mitt favoritspår, är som bomull i huvudet. Det är lustigt, jag visste att jag skulle komma till Curtis Mayfield förr eller senare, men tänkte mig att det skulle bli ett mer plikttroget lyssnande, inte en passionerad kärleksaffär.
--

Ej heller hade jag väntat mig att falla så pladask för Nirvana (brittiska popbandet, inte Kurt Cobain och gänget). Deras "Story Of Simon Simopath" är en skiva som blivit ganska ljummet mottagen, åtminstone i förhållande till hur fin den faktiskt är. Det här är ju nämligen fullständigt lysande musik, någonstans mitt emellan solskens- och barockpop. Det är utsökta melodier och utsökta arrangemang. Ganska barnsliga texter då och då, men det är inget som stör, det snarare charmar. Låtar som "Wings Of Love", "Pentecost Hotel" och "In The Courtyard Of The Stars" låter som överblivet material från The Zombies "Odessey & Oracle", och det är, i min bok, ett mycket, mycket gott betyg. Att denna skiva inte är mer omtalad är för mig ett stort mysterium.

--

Vi får se hur mina musikaliska vägar slingrar sig nu i höst. Jag hoppas, precis som varje år, att det här ska bli hösten då jag vågar närma mig jazzen. Känner jag mig själv rätt hamnar jag förmodligen någon helt annanstans.

Musik: Jag känner att väntan börjar bli lång...

Cocoanut Groove - Madeleine Street

Bandnamnet. Titeln. Låtarna. Soundet. Colin Blunstone-rösten. Det faktum att Olov Antonsson ser ut att ha klivit ut ur ett Pale Fountains-konvolut.

Det finns ingen skiva jag just nu längtar mer efter än "Madeleine Street".

Musik: Barocktober.

Tough Alliance var (som vanligt skulle många nog vilja säga) före sin tid när de inkluderade en cover av "Hung Up On A Dream" på "First Class Riot"-singeln i våras. Ett drygt halvår senare kunde inget vara mer rätt än The Zombies undersköna barockpop. Rätt såväl i den rådande tidsandan som på ett mer personligt plan. Barockpop är på modet, och ingen kunde vara lyckligare än jag. Plötsligt är det enklare än på länge att fylla samlingen med pampiga men luftiga orkestermelodier, svävande röster och vackra blåsharmonier. Kanske kan man hoppas på att någon äntligen tar tag i att återutge Left Bankes "Walk Away Renee / Pretty Ballerina" eller åtminstonne "Theres Gonna Be A Storm". Det vore sannerligen på tiden. I väntan på det kan man alltid glädjas åt de godsaker som trots allt finns att ta del av här och nu.

Cocoanut Groove - The End Of Summer On Bookbinder Road (Låt)

En briljant titel, på en precis lika briljant låt. Jag skulle kunna sitta och mata in 60-talsinfluenser tills fingertopparna svartnar (Love-trumpeten! Colin Blunstone-rösten! Harpsichords!) Mest av allt hör jag nog ändå ljudet av ett svenskt Clientele. Bara låttiteln och de känslor den frambringar (analkande höst, melankoli, geografiska platser, böcker) för tankarna till mitt brittiska samtida favoritband. Jag längtar efter fler låtar, efter EP:s och fulllängdare. Än så länge verkar det inte finnas mer att höra än den här låten. Lyssna på den på Cocoanut Grooves MySpace-sida och förförs du också. Rita sedan ett streck på väggen för varje dag du behöver genomlida utan en ny Cocoanut Groove-låt.

The Zombies - Into The Afterlife (Skiva)













En samling material som Zombies-människorna Rod Argent och Colin Blunstone (eller Neil MacArthur som han, den knasbollen, ett tag kallade sig) spelade in mellan The Zombies splittring och solokarriärernas avstamp, kan det vara något? Med största sannorlikhet - JA! Jag har ännu inte hört detta - har inte riktigt råd att köpa skivan i nuläget, men recensioner hävdar att inga av spåren ligger särskilt långt från mästerverket "Odessey & Oracle" i sound och känsla, och det låter allt för lovande för att missas.

V/A - Tea & Symphony - The English Baroque Sound 1967 - 1974 (Skiva)













Lori Balmer, Vigrass, Julian Brooks, Lea Nixon... Namn som säger dig något? Nej, inte mig heller. Inte ännu. "Tea & Symphony" är ännu en skiva jag inte hört, men kommer att investera i så fort ekonomin tillåter. Informationen om den är ganska knapphändig. Trots ihärdigt googlande vet jag inte mer än att Bob Stanley sammanställt den, att det är barockpop och de som hört den verkar ha älskat den. Det känns ändå som att det räcker för att motivera ett inköp, inte sant?

Musik: En låt #9.

The Zombies – Hung Up On A Dream

60-talet blir inte vackrare, mer perfekt och romantiskt skimrande än så här.
Jag hade en gång en samlingsskiva med The Zombies. Den ingick i en serie kallad ”Best Of The 60s”. Den sade mig ingenting. Förutom fantastiska ”Time Of The Season” fanns där ingenting som skilde Zombies från alla andra menlöst trallande popgrupper från början av popmusikens gyllene årtionde.
Det är inte så jag vill ha mitt 60-tal.
The Zombies stod ju, åtminstone på mästerverket ”Odyssey & Oracle”, långt över allt det där. Det är ett gravt underskattat album, helt klart däruppe på prispallen med ”Forever Changes” och ”Pet Sounds” när bästa 60-talsskivan ska utses.
Det är precis så här jag vill ha mitt 60-tal. Psykadelica, harmonisk, men storslagen. Svävande utan att bli påfrestande utflippad. Bara en romantisk förgången fantasivärld att flyta bort i när tillvaron blir för kaotisk och stressig.
På ”Hung Up On A Dream” lyckades de få till det precis rätt.