Musik: En låt #42.

Tim Buckley - Wings

Jeff Buckley var en sån där kille som man skulle gilla. Han var snygg. Han hade en fantastisk röst. Han mådde dåligt. Han var död. Och hans musik inspirerade en hel drös pompösa artister att ta med sina gitarrer till de stora arenorna.
Själv fastnade aldrig riktigt för Jeff Buckley, hur mycket jag än försökte. Det krävdes inte många lysningar på "Grace" för att jag skulle inse att det saknades något viktigt. Låtar. Melodier. Sen kunde han yla och skramla hur mycket han ville. Jag återkom till "Hallelujah" och "Last Goodbye" och skippade resten. Skivan lämnar inte skivstället annat än för att ge plats för dammtrasan.

Hans pappa Tim är en annan femma. Han var en viktig beståndsdel i hela Jeff Buckley-myten. Pappan som dött ung, sonen som dött ung. Musiken och talangen som en förbannelse över familjen. Tim Buckley kunde också yla en del, det ska gudarna veta. Men där junior stängde in sin röst bland ylande hårdrocksgitarrer, samsades senior med luftiga akustiska diton. Åtminstone på de tidiga skivorna. Senare i karriären snurrade han in sig i rökig frijazz. Inte alls dåligt, men lite mer krävande att lyssna på.

Min Buckley-favorit heter "Wings" och återfinns på självbetitlade debutskivan. Den är närmast utomjordiskt vacker. Försiktigt plockande folkgitarrer och smeksamma stråkar som smyger sig fram i bakgrunden. Och så en bombastisk refräng som lyfter upp låten över molnen and beyond. On wings of chance you fly... Det är inte alls långt från det uttryck Scott Walker senare utforskade på sin inledande svit soloskivor. Bara lite luftigare, lite enklare, lite tidigare.

Lyssna! Tim Buckley - Wings