Musik: Bert Sommer - The Road To Travel.

Bert Sommer - The Road To Travel

Förra sommaren köpte jag Montages makalösa (och enda) skiva "Montage". Att den var bra var inte alls överraskande. Gruppen hade ju trots allt Left Banke-anknytning, och Left Banke var ju faktiskt ett av de allra finaste 60-talsbanden, alla kategorier. Bert Sommer sjöng på Left Bankes "Ivy, Ivy". Tyvärr visar sig kopplingen inte vara en garanti för kvalitet. Hans "The Road To Travel" är nämligen inte alls jätterolig. Ambitionerna finns där, och i teorin är det en bra skiva. Det är helt okej melodihantverk, skivan börjar bra ("And When It's Over" är snyggt pampig) och slutar bra ("A Note That Read" är en ljuvligt sorglig självmordsballad). Men allt för ofta tar han ett bredbent kliv över gränsen för det smakfulla och in i ett land av någon slags protoarenarock med vilt ylande och arrangemang som bara låter överdrivna. Hans röst är rätt jobbig också. Jag gillar både Tim Buckley och Donovan, men blandar man deras röster på det sätt Sommer gör låter det mest som en flock sjungande bergsgetter. Synd på en så rar jewfro.

Musik: En låt #42.

Tim Buckley - Wings

Jeff Buckley var en sån där kille som man skulle gilla. Han var snygg. Han hade en fantastisk röst. Han mådde dåligt. Han var död. Och hans musik inspirerade en hel drös pompösa artister att ta med sina gitarrer till de stora arenorna.
Själv fastnade aldrig riktigt för Jeff Buckley, hur mycket jag än försökte. Det krävdes inte många lysningar på "Grace" för att jag skulle inse att det saknades något viktigt. Låtar. Melodier. Sen kunde han yla och skramla hur mycket han ville. Jag återkom till "Hallelujah" och "Last Goodbye" och skippade resten. Skivan lämnar inte skivstället annat än för att ge plats för dammtrasan.

Hans pappa Tim är en annan femma. Han var en viktig beståndsdel i hela Jeff Buckley-myten. Pappan som dött ung, sonen som dött ung. Musiken och talangen som en förbannelse över familjen. Tim Buckley kunde också yla en del, det ska gudarna veta. Men där junior stängde in sin röst bland ylande hårdrocksgitarrer, samsades senior med luftiga akustiska diton. Åtminstone på de tidiga skivorna. Senare i karriären snurrade han in sig i rökig frijazz. Inte alls dåligt, men lite mer krävande att lyssna på.

Min Buckley-favorit heter "Wings" och återfinns på självbetitlade debutskivan. Den är närmast utomjordiskt vacker. Försiktigt plockande folkgitarrer och smeksamma stråkar som smyger sig fram i bakgrunden. Och så en bombastisk refräng som lyfter upp låten över molnen and beyond. On wings of chance you fly... Det är inte alls långt från det uttryck Scott Walker senare utforskade på sin inledande svit soloskivor. Bara lite luftigare, lite enklare, lite tidigare.

Lyssna! Tim Buckley - Wings