Musik: The Wave Pictures - Instant Coffee Baby.

En del texter som borde skrivas blir aldrig skrivna. Orden dröjer kvar i huvudet och i fingrarna och vill inte alls förflytta sig in i datorn. Texten om The Wave Pictures och deras "Instant Coffee Baby" är en sådan. Skivan släpptes sent i våras/tidigt i someras, men det känns lite fel att skriva det. Snarare är det så att "Instant Coffee Baby" ÄR den tidigare sommaren/sena våren. För mig iallafall. Ingen annan skiva följde mig genom de virvlande, omtumlande veckorna och dagarna som denna.

Jag upptäckte gruppen tack vare en text av Andres Lokko. Han liknade dem vid Lloyd Cole, Television, Lou Reed och The Modern Lovers. Inga dåliga referenser alls, så självklart blev jag intresserad. Wave Pictures visade sig i praktiken vara bättre än jag vågat hoppas på. Deras musik är vinglig, skramlig och berusad på rödvin. Ömsom öppenhjärtlig, ömsom ironisk, ständigt med hjärtat på rätta stället. De sjunger om att hata John Lennons guts, att låna ut "Pet Sounds", om konstnärliga ambitioner, om rödvinständer och avocado, pickles och scrambled eggs. Sångarens röst påminner ibland skrämmande mycket om Peter Perretts (sångaren i The Only Ones), men framförallt låter hela paketet Sverige, Hägersten, grönska, kärlek och vägen mellan Axelsberg och Klubbacken år 2008.

Svammel: Först nu insåg jag humorn i Googles annonser.

Nedan; en analys av texten till Built To Spills "Big Dipper" från songmeanings.net.

Samt en annons som Google tyckte var relevant i sammanhanget.

Musik: Skotska dagar.

Ser man på, ser man på. De kommande dagarna ser, höstmörkret till trots, ljusa ut för mig och alla andra fans av skotska singer-songwriters. I afton, lördag, spelar Aidan Moffat, känd från Arab Strap på Bonden Bar. Blir det gamla Arab Strap-örhängen? Filmisk electronica med Lucky Pierre? Eller spoken word som på "I Can Hear You Heart" ? Oavsett vad lär det bli grymt. Känns ovanstående text som ett konserttips ur Nöjesguiden? Det är medvetet.

Södra Teatern får på måndag fint främmande. Där spelar nämligen en av mina allra största hjältar, Lloyd Cole. Karln har haft en otroligt jämn karriär, där enda bottennappet stavas "Bad Vibes", så jag hoppas på en konsert med nytt och gammalt om vartannat, från "Rattlesnakes" till "Antidepressant".

Musik: Album-playlist kvällen 24 oktober.

Trött fredagskväll i hemmets lugna vrå, nykter, städad och ensam. En kopp te, ett äpple, en kaka. Och så några skivor.

Cat Power - The Covers Record
Psapp - The Only Thing I Ever Wanted
Bear Quartet - Saturday Night
Felt - Poem Of The River
Lloyd Cole - Etc
Michael Head & The Strands - Magical World Of The Strands
Marvin Gaye - I Want You

Svammel: Inatt jag drömde...

Inatt drömde jag att tunnelbanestationen vid Hornstull hade förvandlats till någon slags lekplats. För att ta sig mellan tågen tvingades man springa genom bollhav, klättra i lianer och tampas med gladiatorer (tänk teveprogramet, inte romare). Kanske vore något? Är det Stockholms Stad, Veolia Transport eller SL jag kontaktar?

Litteratur: It's gross, but is it art? #1

Garth Ennis prosa är hårdkokt, straight to the point, men poetisk när den behöver vara det. Dialogen trovärdigt kortfattad - i en värld på väg att gå under finns ingen tid för småprat. Teckningarna av Jacen Burrows är, precis som jag tidigare nämnt, en perfekt blandning av Frank Quitely och Steve Dillon (likheten med dessa fantastiska tecknare har Ennis själv också har nämnt i intervjuer). Serierna de skapar vibrerar - "303", "Chronicles Of Wormwood" och nu "Crossed".

Idén till "Crossed" säger sig Ennis ha fått i en mardröm. Han befann sig i ett klassiskt skräckfilmsscenario - inlåst i ett hus tillsammans med andra överlevande, omringade av levande döda. Men varelserna utanför var vid en närmare titt inte alls zombies, utan vanligt folk. Bara förvridna av ondska och djuriska lustar, maniskt flinande åt tanken på allt fruktansvärt de skulle utsätta människorna i huset för. Serien börjar också som en klassisk zombie/epidemihistoria. Huvudpersonen, en helt vanlig everyman, dricker kaffe på sin favoritsylta när katastrofen inleds. Ett virus tycks ha brutit ut, ett virus som får sina offer att bejaka sina allra värsta, mest sadistiska sidor. Snart har ett flygplan kraschat, en atombomb detonerat, någon har fått näsan avbiten och ingenting blir någonsin vad det har varit.

Ennis är en fantastisk berättare. Det finns en frenesi, en känsla av panik här, vars like jag aldrig upplevt i seriemediet. Och en känsla av skräck som fick mig att faktiskt både tveka och darra på handen innan jag började läsa seriens andra nummer. Omslaget var nog skrämmande i sig. Hånfullt grinande människor slänger ut passagerare ur ett flygplan. Numret avslutas också med en av de vidrigaste teckningar jag någonsin behövt beskåda. Jag tänker inte ens beskriva vad som händer, men kan säga att det involverar små barn som slits i stycken och föräldrar som våldtas analt. Tunga grejer, och helt utan den svarta humor som annars är Ennis kännetecken. Det här är befriat från ironi, det är nattsvart, distanslöst, hopplöst.



Så är han ute efter att skrämma, äckla och chockera, så har den gode Ennis gjort det igen. Så här långt har han också lyckats väva en engagerande historia, som lockar åtminstone mig till fortsatt läsning (trots att det tar emot ibland). Frågan är vad han vill ha sagt? Att det handlar om religionskritik behöver knappt nämnas. Det är ett ämne Ennis varit inne på många gånger tidigare, och de smittade i "Crossed" bär alla ett kors i ansiktet. Men är smittan ett straff från Gud? Eller försöker Ennis visa oss exempel på hemskheter som i verkligheten görs i olika religioners namn? Jag antar att det är något tiden får utvisa. Men som en vis skribent på Freakangels skrev: "This stuff is going on right now, somewhere on this planet."
Den enes mardröm är den andres verklighet.

Musik: Recent listening #2.

Under sommaren och hösten har jag utforskat barockpop och softrock mer intensivt än någonsin tidigare. Det finns olika skäl till detta, men en stor anledning är blandskivan "Sound Of Sunshine" (ladda ner den här om ni inte vill göra er själva en otjänst). Jag var naturligtvis medveten om dessa genres sedan tidigare, men under sommaren utvecklades min loja nyfikenhet till smått manisk besatthet. Den börjar mattas av något nu, men många gamla 60/70-talspärlor står fortfarande på inköpslistan. Skivorna nedan är gräddan av det jag inhandlat under de gångna månaderna.



Montage - Montage

Av samma anledning som jag undviker att lyssna på Zombies "Odessey & Oracle" mer än absolut nödvändigt, undviker jag att lyssna på "Montage" - jag är livrädd att spela sönder den. Jag är livrädd att magin ska försvinna. För det är i sanning en magisk skiva. Egentligen har Montage mer gemensamt med Left Banke, då Michael Brown återfinns i båda banden. Likheter finns såklart i såväl ljudbild som melodihantverk. Att det aldrig blir fullt lika bra spelar ingen roll. Att det ens kommer i närheten är stort nog i sig. Låt inte omslaget skrämma bort er, det här är ett bedårande album.



The Association - Birthday

Jag har sett The Association jämföras med Beach Boys både här och där, men jag tycker nog det är en ganska haltande jämförelse. På "Birthday" spretar och svävar gruppen på ett sätt som Beach Boys egentligen inte gjorde förrän på "Surfs Up". Det är omsom vackert och dramatiskt, ömsom lekfullt, alltid med fascinerande och fantasifulla arrangemang. Skivan låter, kort och gott, som omslaget ser ut. Som sig bör i den här genren alltså.

Burt Bacharach - Make It Easy On Yourself

Det första man tänker på är givetvis "Make It Easy On Yourself", låten. Walker Brothers. Stråkarna. På den här skivan låter den radikalt annorlunda. Borta är stråkarna, kvar finns ett ensamt piano. Sången (är det Bacharach själv som sjunger, eller någon helt annan? Det framgår inte av skivkonvolutet, och Google gör mig inte mycket klokare) låter råare, falskare. Jag kan inte påstå att jag föredrar den här versionen framför Walker Brothers, men den är onekligen ett intressant komplement. Skivan i övrigt är mestadels instrumental, vilket är rätt trevligt, och dessutom fungerar den alldeles utmärkt att dinera till.