Musik: The Wave Pictures - Instant Coffee Baby.

En del texter som borde skrivas blir aldrig skrivna. Orden dröjer kvar i huvudet och i fingrarna och vill inte alls förflytta sig in i datorn. Texten om The Wave Pictures och deras "Instant Coffee Baby" är en sådan. Skivan släpptes sent i våras/tidigt i someras, men det känns lite fel att skriva det. Snarare är det så att "Instant Coffee Baby" ÄR den tidigare sommaren/sena våren. För mig iallafall. Ingen annan skiva följde mig genom de virvlande, omtumlande veckorna och dagarna som denna.

Jag upptäckte gruppen tack vare en text av Andres Lokko. Han liknade dem vid Lloyd Cole, Television, Lou Reed och The Modern Lovers. Inga dåliga referenser alls, så självklart blev jag intresserad. Wave Pictures visade sig i praktiken vara bättre än jag vågat hoppas på. Deras musik är vinglig, skramlig och berusad på rödvin. Ömsom öppenhjärtlig, ömsom ironisk, ständigt med hjärtat på rätta stället. De sjunger om att hata John Lennons guts, att låna ut "Pet Sounds", om konstnärliga ambitioner, om rödvinständer och avocado, pickles och scrambled eggs. Sångarens röst påminner ibland skrämmande mycket om Peter Perretts (sångaren i The Only Ones), men framförallt låter hela paketet Sverige, Hägersten, grönska, kärlek och vägen mellan Axelsberg och Klubbacken år 2008.

Musik: Skotska dagar.

Ser man på, ser man på. De kommande dagarna ser, höstmörkret till trots, ljusa ut för mig och alla andra fans av skotska singer-songwriters. I afton, lördag, spelar Aidan Moffat, känd från Arab Strap på Bonden Bar. Blir det gamla Arab Strap-örhängen? Filmisk electronica med Lucky Pierre? Eller spoken word som på "I Can Hear You Heart" ? Oavsett vad lär det bli grymt. Känns ovanstående text som ett konserttips ur Nöjesguiden? Det är medvetet.

Södra Teatern får på måndag fint främmande. Där spelar nämligen en av mina allra största hjältar, Lloyd Cole. Karln har haft en otroligt jämn karriär, där enda bottennappet stavas "Bad Vibes", så jag hoppas på en konsert med nytt och gammalt om vartannat, från "Rattlesnakes" till "Antidepressant".

Dagbok: Lost Weekend.

Jag har tillbringat helgen i en Lloyd Cole-låt, och det har varit en fantastisk helg. Det enda som fattades var polotröjan. Den fick ligga kvar i garderoben hemma i min dammiga lägenhet medan jag själv satte mig på tåget till Stockholm.
Alla ingredienser fanns där. Långa promenader. Viktiga samtal om allt det som gör livet så smärtsamt och ljuvligt att leva, gamla och nya erfarenheter ventilerades och analyserades, positiva såväl som negativa. Vi träffade Rebecca på ett café och Annika på en pubb, och allt var som förr, men samtidigt så väldigt tydligt Nu. Det blev några öl för mycket, men jag lyckades hålla mig någorlunda civiliserad och söndagen fortsatte i lördagens fotspår. Det blev en ny jacka, och sedan fransk film, vilket också känns väldigt mycket Lloyd Cole.
Jag gillar verkligen Lloyd Cole.