Musik: Speedmarket Avenue - I'm Going To Let My New Swiss Army Knife Answer To That.

En hård titel som "I'm Going To Let My New Swiss Army Knife Answer To That" innebär naturligtvis vissa förväntningar. Det låter ju som något Bear Quartet skulle ha kunnat kokat ihop. BQ är faktiskt inte heller så dumma att använda som referens när soundet på den här skivan ska beskrivas, och framförallt då deras fantastiska "Gay Icon". Inledande "Will That Do" låter nästan misstänkt lik "A Man Walks Into A Bar", men långsammare och mer majestätisk. Den börjar i försiktig, närmast avslagen, karnevalsstämning, med trumpetfanfarer och ylande orglar i bakgrunden, men texten är en dyster historia om att isolera sig från umgänge och kärlek för att slippa besvikelser. Det låter nervigt och jävligt bra. Förväntningarna infrias med råge. Det låter mycket bättre än en sån här skiva borde kunna låta. Och så där fortsätter det. Låt efter låt som låter på tok för bra för att komma från en ganska bortglömd svensk indieskiva. "I'm Going To Let My New Swiss Army Knife Answer To That" kom 2004, och bandet har fortsatt att släppa fina plattor sedan dess. Kolla in dem också.

Musik: Chasing Dorotea.

Christopher Sander är i ropet just nu. Aktuell både med soloskivan "Hej Hå!" och som mannen bakom Anna Järvinens briljanta "Äppelöga". Det hade jag vanligtvis inte brytt mig särskilt mycket om, säkert viftat bort honom som vilken pophype som helst. Men så snubblade jag över en recension där det, sådär i förbifarten, nämndes att han tidigare sjöng i [Ingenting] och Chasing Dorotea. Och så började jag minnas.

[Ingenting] har ju ett par fina låtar bakom sig, men är ändå inte ett band som gjort några djupare intryck eller avtryck på mig. (Jag hoppar över att berätta om de där desperata höstveckorna i Motala då jag gick omkring med "Syster Dyster" på repeat i lurarna, okej?)

Men Chasing Dorotea är i mitt tycke ett av landets mest förbisedda och underskattade popband. De släppte bara en skiva, men vilken skiva! Jag har efter en del plågsamt inlyssnande av billiga loppisfynd (Leslies - Leslies, Granada - Let That Weight Slide Off Your Shoulders, Corduroy Utd - Oh Eira, listan kan göras längre) tvingats inse att mycket av den svenska mespopen faktiskt låter ganska illa. Sällan helt utan kvaliteter - en behaglig melodi där, en fyndig textrad där - men ofta på tok för opersonligt, platt och taffligt producerat.

"Chasing Dorotea" var ett lysande undantag. Inte det enda undantaget, absolut inte. Men här fanns något speciellt.

Sorgliga Nick Drake-melodier korsade med en bubblande, rusig lyckokänsla. En känsla av oförstörd ungdom, av optimism, av att le genom tårar och gråta genom skratt. Sådan musik som ordet "bitterljuv" uppfanns för att beskriva. Låter oerhört fånigt, jag vet, men hur ska man annars förklara den... livkänsla som genomsyrade Chasing Doroteas musik? Det är där någonstans den hemliga ingrediensen i deras poprecept finns, det som skiljer dem från så många andra band i samma genre. De lät som ett band som levde sina låtar, som inte teoretiserade sönder och apade efter. Har herr Sander lyckats behålla något av den känslan kan "Hej Hå!" mycket väl vara en av årets bästa skivor. Hoppas hoppas.

Lyssna! Chasing Dorotea - Early Morning Mist

Musik: Arnold - Bahama.

Bakom det märkliga bandnamnet döljer sig en Londontrio med förflutet på Creation. Senaste skivan, som vi här ska tala om, släpptes på Poptones, och är en småtrevlig historia som snurrat några gånger de senaste veckorna. Det är en ojämn skiva, omsöm vin omsom vatten. När de är som sämst låter Arnold som den sortens moderna britpop jag inbillar mig spelas på MTV, med lite gött "bett" i gitarrerna och småfunkiga melodier. Där är Arnold ett bedrövligt band.

Lyckligtvis består skivan endast till en fjärdedel av den sortens låtar. Som bäst spelar de hypnotiskt vackra drömharmonier med massor av eko på sången. Jag är svag för sånt. Finast är nog "Oh My", som låter just så, men med ekande Chris Isaak-gitarrer som extra krydda. Majoriteten av skivan är dock inte mycket bättre än habil, och de gångna veckornas lyssnande har i ärlighetens namn varit rätt pliktskyldigt. Det är, som sagt, småtrevligt, några riktiga toppar finns, men jag frågar mig ändå: med så många intressanta skivor och så lite tid; varför ska jag egentligen fortsätta lyssna på Arnold? Jag har inte funnit något bra svar på den frågan.

Musik: The Wave Pictures - Instant Coffee Baby.

En del texter som borde skrivas blir aldrig skrivna. Orden dröjer kvar i huvudet och i fingrarna och vill inte alls förflytta sig in i datorn. Texten om The Wave Pictures och deras "Instant Coffee Baby" är en sådan. Skivan släpptes sent i våras/tidigt i someras, men det känns lite fel att skriva det. Snarare är det så att "Instant Coffee Baby" ÄR den tidigare sommaren/sena våren. För mig iallafall. Ingen annan skiva följde mig genom de virvlande, omtumlande veckorna och dagarna som denna.

Jag upptäckte gruppen tack vare en text av Andres Lokko. Han liknade dem vid Lloyd Cole, Television, Lou Reed och The Modern Lovers. Inga dåliga referenser alls, så självklart blev jag intresserad. Wave Pictures visade sig i praktiken vara bättre än jag vågat hoppas på. Deras musik är vinglig, skramlig och berusad på rödvin. Ömsom öppenhjärtlig, ömsom ironisk, ständigt med hjärtat på rätta stället. De sjunger om att hata John Lennons guts, att låna ut "Pet Sounds", om konstnärliga ambitioner, om rödvinständer och avocado, pickles och scrambled eggs. Sångarens röst påminner ibland skrämmande mycket om Peter Perretts (sångaren i The Only Ones), men framförallt låter hela paketet Sverige, Hägersten, grönska, kärlek och vägen mellan Axelsberg och Klubbacken år 2008.

Svammel: På pricken!

På DN.se idag:

• INDIEPOPAREN: Har låg självkänsla och arbetar inte särskilt hårt. Inte
heller särskilt snäll eller generös. Är kreativ.

Nu var det förvisso ett tag sen jag kallade mig för indiepopare senast, men
det där stämmer ändå in rätt bra på mig. Förutom att jag inte är särskilt
kreativ längre...

Musik: The Clientele - That Night, A Forest Grew.

Artist: The Clientele
Titel: That Night, A Forest Grew
Bolag: Acuarela Spain
År: 2008

Okej, så här: The Clientele har släppt ny EP, ”That Night, A Forest Grew”. Det är bra, för det borde innebära att ett nytt album är i faggorna. Förra årets ”God Save The Clientele” var en av det årets höjdpunkter, så att säga att jag är entusiastisk är en rejäl underdrift. Andra bloggare, samt Pitchfork, är smått lyriska och delar ut höga betyg. Vackert omslag och vacker, lite mystisk, titel, på typiskt Clientele-manér. Mitt hjärta slår dubbla slag.

En lyssning senare måste jag tyvärr säga att entusiasmen har dämpats lite. Visst är det bra, hade ett annat band släppt ifrån sig det här hade jag förmodligen skrikit högt av lycka och deklarerat att jag just hittat ett nytt favoritband. Men för att vara nya Clientele-låtar låter de sorgligt… trötta. Och inte på det där gamla behagligt dåsiga ”The Violet Hour”-viset, utan trött som i småtråkigt, oinspirerat, på rutin, lite platt. Inte riktigt dåligt, men inte heller riktigt bra.

Musikaliskt låter det som en ganska naturlig utveckling från förra skivan. Det är lite högre tempo, lite svängigare, lite mindre reverb. Jag som avgudade barockdiscon i ”Bookshop Casanova” borde falla för det här också, men det vill sig liksom inte riktigt.

Men det blir nog väl, det är ju ingen större skada skedd. Det här är bara ett litet gupp i vägen. Min kärlek till Clientele står oförminskad och jag ser fortfarande fram emot skivan. Dock med lite mer tillförsikt. Och skulle den inte vara något vidare har de ju trots allt redan släppt fyra förstklassiga skivor. Inte varje band som kan stoltsera med det.

6/10

Musik: Duglas T. Stewart och BMX Bandits ikväll.

Ikväll på Bonden Bar: Last Club Of Scotland och skotska indielegenderna BMX Bandits! (Eller bara Duglas T. Stewart och en akustisk gitarr? Den som lever får se.) Peppen är... om inte enorm, så iallafall påtaglig.

Jag upptäckte BMX Bandits så sent som i våras, då jag på kort tid inhandlade både "Down At The Hop" och "Life Goes On", båda förträffliga små popskivor. Den sistnämnda är klassisk skotsk indie producerad av Teenage Fanclub-ledaren Norman Blake. Den låter precis som man kan vänta sig, på gott och ont. "Down At The Hop" är, mera överraskande, något av en Beach Boys pastisch, med somriga harmonier och nonsenstexter om att vara i så bra shape att ens kärlekspartner "goes ape". Mycket charmigt och med ett oslagbart melodihantverk. Favoritlåten är helt klart "The Road Of Love Is Paved With Banana Skins", som jag hoppas spelas i afton. Genialisk titel, fin låt.

Förrutom gamla BMX Bandits-örhängen kommer vi ikväll få höra Duglas T.Stewart spela skivor. Så här lär ett tidigare DJ:set ha låtit, och det bådar ju onekligen rätt gott. Kan bli en mycket trevlig lördagkväll.

Musik: Magnetic Fields, live på Cirkus.

Jag såg Magnetic Fields häromkvällen.

Skriver jag lite nonchalant och ledigt, som om det rörde sig om vilket litet indieband som helst. Det är ju långt ifrån sanningen, nästan så långt ifrån sanningen man kan komma.

Jag ska erkänna att jag tidigare faktiskt var en aning skeptisk till den här konserten. Länge tvekade jag att överhuvudtaget köpa en biljett. En del av min ovilja berodde förstås på min ekonomiska situation, men det fanns annat som skavde också. Jag var framförallt rädd att det skulle bli ett maraton gamla Magnetic Fields-hits i "Distortion"-tappning. Förvisso gillar jag "Distortion", men jag gillar den trots, inte tack vare, den taggiga ljudbilden. Stephin Merritts låtar är fantastiska hur han än klär ner eller upp dem, men Jesus & Mary Chain-skinnjacka klär dem... lite mindre fantastiskt. Att höra gamla favoriter påtvingas samma hårdhänta behandling var jag helt enkelt inte särskilt sugen på.

Gissa då hur lycklig jag blev när jag kom in på Cirkus och inte såg en effektpedal så långt mina ögon kunde nå. Piano, cello, en akustisk gitarr och en ukulele låg prydligt uppradade på scenen. Peppen växte sig större, och när bandet klev på scenen och rev av en alldeles bedårande (om än, naturligtvis, nattsvart cynisk) "Californa Girls", kristallklart klinisk och fri från taggiga kanter, då insåg jag att det här var raka motsatsen till vad jag fruktat. De nya låtarna lät fullkomligt ljuvliga i gammal tappning, ljudet var perfekt, bandet skojfriskt och kanske på gränsen till för publikfriande med långa mellansnack bestående av dåliga vitsar och ett och annat sarkastiskt muttrande från Stephin Merritt.

Mycket mer än det jag fick höra kunde jag inte önska mig. Nog var det några gamla örhängen som aldrig spelades, men det kompenserades av att andra låtar, som jag tidigare inte riktigt fastnat för, här lät så bra att de genast blev nya favoriter. Tragikomiska duetten "Yeah! Oh Yeah!", till exempel, och Gothic Archies-låten "Crows", som jag aldrig hört tidigare, men som ju bara måste handla om ångest och hjärnspöken egentligen, va?

"There are crows, crows, crows in the trees
Saying crow things, doing as they please
There are crows, crows, crows everywhere
But when I think of you, dear, I don’t care

I don’t care because I know you love me
Unlike all crows lurking above me..."

En lika enkel som mäktig metafor.

När konserten var slut kände jag mig upplyft, men samtidigt märkligt nedstämd. Hjärtat kändes tungt. Magnetic Fields texter om kärleken och livet, svärta och besvikelser, dröjer kvar i huvudet. För trots den ständigt närvarande sardoniska humorn kommer man inte undan det allvar som finns där i grunden.
Trots detta, kommer jag se Magnetic Fields nästa gång de är i krokarna?
Yeah, Oh Yeah!

Musik: En låt #33.

The Plan – Let’s Leave

När The Plan helt plötsligt var i ropet igen härom året var jag inte med längre. Inte för att det var något fel på det nya materialet jag hörde, jag var bara inte intresserad. Det blir ju så ibland, man orkar inte alltid hålla lågan brinnande. Man kan tyvärr inte vara överallt på samma gång, och jag var, musikaliskt, någon annanstans när The Plan kom tillbaka. Men det är fint när den där lågan helt plötsligt flammar upp på nytt, utan att man riktigt vet hur det gick till.

Som igår. Jag var på litteraturfestival på dagen, och på kvällen höll jag i en liten, improviserad förfest. Kvällssolen sken och vi hade tre liter rött att dricka. Blicken fastnade på bokstaven ”P” i skivstället. "The Plan", debuten. Det goda livet. Frankofili. Det kändes passande. När ”Let’s Leave”, tveklöst bästa spåret på skivan, sköljde över mig med sitt magnifika orgelintro, då blev jag närmast tårögd. Vilken nostalgi.

Hösten 2001 var en grå höst, en deppig höst, men ”Let’s Leave” livade upp den. Det var en höst av uppbrott, och The Plan gjorde med den här låten uppbrottet vackert. ”Let’s Leave” var en fanfar för uppbrottet, för att lägga saker bakom sig. Den funkade lika bra för depp som för pepp, även om den nästan alltid utmynnade i det sistnämnda. Den fick mig alltid på fötter. Det var en låt som fick mig att känna mig, får man att känna mig, närmast extatisk. Den gjorde smutsen vacker. Jag är så glad att jag återupptäckte den.

Musik: Sportsguitar - Married, 3 Kids.

Artist: Sportsguitar
Titel: Married, 3 Kids
Bolag: Matador
År: 1996

Och nu till något helt annat.

Schweizisk lo-fi, finns det? Ja, faktiskt, och rätt bra är det också. Bandet som - mig veterligen - är det första att placera Schweiz i min skivsamlings världskarta, heter Sportsguitar, och kombinerar Pavement-sångaren Stephen Malkmus avslappnade sångröst (man kan nästan höra hur halvstängda Oliver Oberts ögon är när han sjunger) med samma Pavements småskruvade melodier, och det låter föga överraskande som - Pavement! Jag antar att jag skulle kunna ropa plagiat, vifta med döskalleflaggan och sänka Sportsguitar i min privata Mariannegrav, men jag har alltför trevligt i sällskap med deras "Married, 3 Kids" för att känna för det. Kanske beror det på att jag nyligen fått ett lo-fi-återfall, kanske är det för att det är en samling rätt hyggliga låtar gruppen fått ur sig. Jag vet inte. Men helt okej låter det, rakt igenom. Korta låtar i makligt tempo, behagligt befriande från svårmod och ångest. Det är ingalunda en omistlig skiva, men några tjugor och lite av din tid är den värd. Avnjutes lämpligast i sällskap med ett sexpack folköl.

6/10

Musik: King Creosote - Kenny And Beth's Musakal Boat Rides.

Artist: King Creosote
Titel: Kenny And Beth's Musakal Boat Rides
Bolag: Fence
År: 2003

Är Fife ett skivbolag baserat i den lilla staden Fence i Skottland, eller är det tvärtom? Jag blandar alltid ihop det där...

När U.n.p.o.c.s "Fifth Column" släpptes var jag mycket förväntansfull. Det pratades om ett lo-fi-mästerverk, om Beach Boys-melodier, om drömsk sång och utomjordisk skönhet. När jag så slutligen fick stoppa skivan i spelaren fattade jag ingenting av det som strömmade ut. Det var långt ifrån dåligt, men så fruktansvärt bra var det ju inte heller. Skivan har växt med tiden, men det där som får folk att kasta superlativ över den, det har jag inte hittat fram till ännu.

Kanske var det därför jag aldrig riktigt orkade bry mig om Fence-kollektivet när de var som mest i ropet. James Yorkston, Pip Dylan, King Creosote. För mig var de bara hypade artister med knasiga namn.
När jag så, fyra år för sent, kollar upp King Creosotes "Kenny And Beth's Magakal Boat Rides", är det lite som när jag första gången hörde Sufjan Stevens. Jag hör något smått fantastiskt, och jag förbannar mig själv för att jag varit fördomsfull och brustit i uppmärksamheten tidigare.

Det första som slår mig, som är riktigt uppfriskande i de här sammanhangen, är att King Creosotes Kenny Andersson verkligen Kan Sjunga. Jag brukar vanligtvis inte bry mig så mycket om sånt, utan tycker det personliga tilltalet är mer intressant än huruvuda sångaren sjunger falskt eller ej. Men Andersson har en stark röst, en egen röst, men samtidigt vagt bekant, och djup som en gammal soulsångares, eller kanske lite som Paul Heatons. En röst man lyssnar på, helt enkelt. Melodierna är också starka, och väldigt vemodiga, vilket jag inte riktigt hade väntat mig. För den oinvigde verkar allt som har med King Creosote att göra ganska quirky. Det färggranna omslaget, artistnamnet, felstavningen i albumtiteln. Jag hade väntat mig ett skottskt Elephant6, men det här lyckas faktiskt, ganska ofta, att framkalla den där berömda klumpen i halsen. Framförallt i vackra "Meantime", där smakfullt vinylknaster och ett sorgset dragspel ramar in en enkel men oerhört effektiv melodi. Han är bra på det här med inramningar. Runt en grund av enkelt gitarrspel bygger han vackra ljudfigurer av akustiska instrument och här och där en sampling, diskret loopande i bakgrunden.

Innan vi avslutar vill jag också passa på att nämna en annan favorit; "Missionary". Jag har inte lyckats hitta texten till den, och i just den här låten är skottskan lite extra svårbegriplig, men jag tror att den handlar om dåligt sex, och den är alldeles varm och uppslupen, men med en melankolisk underton som är oemotståndlig. Jag återkommer till den gång på gång. Vilket för övrigt även kan sägas om skivan som helhet.

8/10

Musik: En låt #27.

Pale Fountains - Thank You

Här skulle jag komma med något nytt, något eget, något himlastormande vackert som skulle få er att geniförklara mig. Ni skulle hylla mig som en stor poparkeologen för det här, som en stor konnäsör, en nobel kännare av den mest eleganta 80-talspopen. "Tack Niklas", skulle ni säga, "för att du visade oss vägen till Pale Fountains!"

Och så kom L'amour à Trois före. De kom inte särskilt långt före ens, de promenerade ikapp mig och passerade mållinjen med en liten nätt pirruett. "'Thank You' och jag är nästan jämngamla, har samma hjärta och ambitioner men ändå hade vi aldrig mötts tills igår" skrev Björn på L'amour à Trois den tionde oktober. Det är ju så man blir förbannad. Han bör således ha hört "Thank You" för första gången den åttonde oktober, när jag själv haft den på hårddisken ända sedan i sommeras någon gång, och på mp3-spelaren sedan början av hösten.

Som så många andra historier ur mitt liv börjar den här med att jag sitter på kammaren och hänförs av hur otroligt bra The Clientele är. Det har jag sagt förr, men det kan upprepas hur många gånger som helst - The Clientele är otroligt bra. Den här speciella dagen kände jag dock att det inte riktigt räckte med Clientele. Jag ville ha mer. Jag surfade in på gamla nedstänga guldgruvan Twisterella, sidan vars skriverier från början fått mig att upptäcka bandet. Jag var ute efter att gräva vidare, bocka av referenser, utforska de band som influerat Clientele.

"Sedan 1997 har The Clientele givit ut en rad vinylsinglar som för mig känns lika klassiska som Belle and Sebastians EP-skivor eller lika magiska som Pale Fountains första singlar." skrev Fredrik Nilsson i en intervju med bandet. Inget som nödvändigtvis säger att Pale Fountains musikaliskt skulle ha något med Clientele att göra, men jag gav dem ändå en chans och blev långt ifrån besviken. Egentligen var 60-talsinfluenserna enda gemensamma nämnaren banden emellan, men där Clientele sökte sig mot barockpopen - Zombies, Left Banke, etc, var Pale Fountains mer influerade av Burt Bacharach och den lite soligare, mer lätttillgängliga poppen.

Och "Thank You" heter alltså den bästa, men långt ifrån enda bra, låten jag hittills hört med dem. Förrutom tidigare nämnda akter får den mig att tänka på en hel mängd brittiska 80-talsband som rörde sig i liknande landskap. Aztec Camera, Orange Juice, kanske Lloyd Cole & The Commotions. Det är den sistnämndas svajiga röst och jangliga gitarrer, men mer melodiöst och lättnynnat, och med en fullkomligt ljuvlig trumpet som eskalerar i refrängen - en refräng som för övrigt är lite mer bitig än vad som är kutym inom genren.

Det är en hit om jag någonsin hört någon, och att den aldrig tog sig upp på brittiska topp 40-listan är ett tecken så gott som något på att världen är hemsk och orättvis. Men nu har ni hört talas om den iallafall, och tack vare de vänliga människorna på L'amour à Trois kan ni också ladda ner och lyssna på den redan idag. Glöm bara inte bort vem som egentligen var först på bollen.

Musik: Men In Fur - Men In Fur.

Artist: Men In Fur
Genre: Twee, Indie
Titel: Men In Fur
Bolag: Happy Happy Birthday To Me
År: 2004

Det är alltid roligt att snubbla över nya artister, särskilt om man snubblar över dem på stigar som man betraktat som sedan länge upptrampade. Jag satt en dag och slentriansökte på Tradera då Men In Fur plötsligt stack ut som en slingrig rot och fällde krokben för mig. Det första jag föll för var beskrivningen:
"Pop i stil med Belle & Sebastian."
Jag älskar Belle & Sebastian.

Det andra jag föll för var omslaget. Det var väldigt fint. Samma typ av murriga färger som brukade dominera The Smiths omslagsbilder, men med ett betydligt mysigare motiv. En välklädd leende ung man med en stor hare i famnen. Respekt.
Det tredje jag föll för var det faktum att "Men In Fur" (plattan alltså) är en flummig temaskiva om djur. Låtarna har titlar som "The Lonely Bear", "The Tiger Song", "The Monkey Song" och "The Snake Song". Oemotståndligt, för oemotståndligt för att motstå.

Men In Fur är ett ganska hemligt band, ett av de där sympatiska små banden som inte finns på MySpace. De har en egen hemsida där man bland annat kan läsa att bandet består av Jayme Gourkas, Frank Jordan, Eric Van Osten, Melissa Kramer och Rose Bochansky, att de bär fuskpäls som en hyllning till deras vänner i djurriket och att de rekomenderar Richard Adams "Watership Down", en roman de även planerar (planerade?) att hylla med både en teateruppsättning och ett temaalbum. Då någon information om att detta verkligen blivit av inte står att finna någonstans, drar jag slutsatsen att det är ambitioner som aldrig verkar ha uppfyllts. Det är synd, men samtidigt på något sätt vackert. Ouppfyllda drömmar; jag kan relatera. Men In Fur känns inte bara ganska hemliga, utan också väldigt sympatiska.

Jag ska inte överdriva och påstå att "Men In Fur" är det bästa jag hört. Det är en skiva som låter ganska genretypisk. Har man hört och gillat Ladybug Transistor, Beulah och nämnda Belle & Sebastian gillar man säkerligen också det här, även om det sällan riktigt kommer upp i deras höjder. Idéer saknas inte, som ni säkert förstått. Melodierna är fina, och soundet är varmt och harmonsikt. En akustsk gitarr här, en trummaskin där, lite behagligt blås och 60-talsinfluenser där. Sångaren sjunger lite nasalt, som Roger Gunnarsson (Nixon) ungefär. Jag kommer att tänka på Labrador, på Ettnollett, på Emmaboda, och jag har absolut ingenting emot det.

Tyvärr saknas, med ett undantag, de där riktiga brottathitsen. Undantaget heter "The Deer Song". Det är en alldeles underbar liten popdänga som inleds med en sprittande syntmelodi som sedan återkommer gång på gång i låten. I förgrunden varm stämsång och mjuka arrangemang. En ljuvlig kontrastkombination, som faktiskt på alldeles egen hand motiverar ett inköp av "Men In Fur".

6/10

Musik: Jens Lekman – Night Falls Over Kortedala.

Artist: Jens Lekman
Titel: Night Falls Over Kortedala
Bolag: Service
År: 2007

Jens Lekman är tillbaka och jag insåg inte ens att jag saknat honom. Och jag trodde att jag var färdig, att jag klarade mig bra med mina Magnetic Fields och Jonathan Richman-skivor. Och så såg jag Jens igen på Accelerator, och den låga som en gång brunnit i mitt bröst för hans musik sprakade till men slocknade snabbt igen. Det var bra, riktigt bra, men det var inte vad det en gång varit. ”Friday Night At The Drive In Bingo” var en jättefin poppärla, men jag saknade den där Jens Lekmanska dramatiken, sorglig men insvept i varm finurlig humor som hindrar den från att någonsin bli riktigt betungande.
Och så kom det här. Och jag har svårt att finna ord.

Plötsligt minns jag bara allt så tydligt igen. Hösten 2003. ”I’ll come running with my heart on fire”. Tre personer i sängen, en som muttrar ”vad är det här för konstig musik?” och två som ler. ”Black Cab”, att döda partyn, ”Jag har saknat dig” och långa kramar, för mycket sprit i ett för snabbt tempo och allt var bara för att hitta någon att dela sitt liv med, och allt slutade bara med att man inte visste vem ens vän var längre, och Rocky Dennis dog innan han kunde komma med några svar. Det blev vinter och allt frös.

Våren 2004. Debutalbumets vår. Dansande till ”You Are The Light”. Motalas gator i ny träningsoverallsjacka och ”A Higher Power” i lurarna. Sprudlande glädje till ”Julie”, men med pizza istället för french fries at the dock of the bay, och med kall folköl och bearnaisesås istället för ketchup och majonnäs. Jens Lekman som soundtracket till den absolut bästa tiden i mitt liv. Och observera att jag inte skriver ”hittills”.

”Night Falls Over Kortedala” känns mer genomarbetad än debuten, vilket kan lura en att tro att den skulle ha förlorat lite av sin charmen. Så är dock inte fallet. Den är mer lekfull också. Låtarna är mer varierade, ofta lite gladare och med aningens mer temperamentsfulla rytmer i bakgrunden. I ”Sipping On The Sweet Nectar” anar jag Avalanches mer än någonsin, och då har de ändå alltid varit närvarande i Lekmans låtar.

För mig har hans texter alltid varit lika viktiga som musiken. Sorgliga, sentimentala, roliga och enkla att relatera till. Här är de bättre än någonsin. Små skrönor och betraktelser om vänskap, kärlek, längtan och nostalgi. Framförallt det där sista. Längtan och nostalgi. För mig är det vad hans musik alltid har handlat om. Varenda en av hans låtar är som små dagbokssidor målade i regnbågens alla färger.
Jag hoppas han fortsätter färglägga mitt liv länge till, och att han fortsätter att visa mig nya färger. Oavsett vilka toner de må gå i.

8/10

Musik: En låt #24.

The Radio Dept. – Bachelor Kisses

Eureka! En gåta är löst, en gåta jag grubblat på i snart fyra år. En gåta som lyder: ”Vilket är bandet vars musik framkallar nästan exakt samma känslor som Radio Dept.? Samma odefinierbara känsla av saknad men också glädje, samma känsla som i andra sammanhang skulle kunna kallas för bitterljuv men som här är för stark för att riktigt kunna uttryckas så enkelt?”

Svaret (som nu framgår med sådan tydlighet att jag känner mig som en idiot) är naturligtvis Go-Betweens. Det krävdes en Radio Dept.-cover av en av deras allra finaste låtar för att jag skulle inse det. "Bachelor Kisses" är i melodi och stämning trogen originalet, men har Radio Depts omisskänliga ljudbild. Det låter förkrossande bra, och får mig att förälska mig i både Go-Betweens och Radio Dept. på nytt, som om jag hörde dem för första gången.

Låten går att ladda ner här. Gör det.

Musik: Laakso – Mother, Am I Good Looking?

Artist: Laakso
Titel: Mother, Am I Good Looking
År: 2007
Bolag: V2 Music

"Så jävla dåååååligt, såååå jäääääävla dåliga...” sjöng killen framför mig till melodin som ljöd från högtalarna. Jag stod i kön till kassan i en av Stockholms mer anrika skivbutiker där jag skulle köpa senaste numret av tidningen ”Ondskan”, och killen där framför hade uppenbarligen problem med personalens val av bakgrundsmusik.
”Neeeej”, konstaterade butiksbiträdet, och jag höll med.
Neeeej.
Det var ju bra, riktigt bra. Makalös melodi, makalöst driv, och vilken energi! Jag kände igen sångarens röst, men kunde först inte placera den. Inte kunde det väl vara Laakso? Jo, nog fan var det väl Laakso alltid? Men vad sjunger han egentligen? Säkert något på finska…
--
Vissa band älskar man att hata.
Laakso är ett band jag hatar att älska.
Jag hörde dem första gången i Norrköping, våren 2003. Det var på den lilla festivalen med det kreativa namnet ”Fest-i-Valen”, de hade inte släppt någon skiva ännu med minnet av livespelningen och framförallt låten ”Long Beach” fick mig att genast beställa första EP:n. Jag tyckte mycket om den. Den gick varm den våren. På den tiden älskade jag fortfarande Bright Eyes och David & The Citizens och allt som lät som dem. Laakso lät som dem, men inte nog med det – de var MITT band. Jag hade hängt med från första början, jag hade upptäckt dem redan vid första släppet. Det passade mig perfekt där och då.
Sen kom fullängdaren, under årets sista skälvande månader. Mycket hade hunnit hända sedan dess. Jag hade bytt stad, hade bytt bekantskapskrets och musikaliska referenser. Svensk gitarrindie lät inte så spännande i öron som just börjat upptäcka hur vacker knastrande elektronik kunde låta. För någon som just köpt sitt första Friendly Noise-släpp (Differnets fantastiska ”Come On Bring Back The Brjokén Sounds Of Yore!”) var ”I Miss You, I’m Pregnant” historia.
Jag köpte den ändå, och faktum är att jag älskade den. För att vara historia var den ändå väldigt där och då, väldigt direkt och intensiv. Men det var ingenting jag skyltade med.
Vem vill egentligen leva i det förgångna?
--
”Västerbron” sjunger han. På svenska, inte finska. Det kommer så plötsligt, ett svenskt ord med svenskt uttal mitt i en engelsk text, att man inte hinner reagera på språkbytet.
”Väääästerbrrrrooooon, I hate walking on yoooou…”
Det låter jätteroligt. Roligt och skitbra. Lloyd Cole & The Commotions-gitarrer som övergår i körer och blixtar och dunder i ett riktigt powerballadcrescendo. Det är något som är ganska genomgående för skivan. Svulstiga 80-talsgitarrer och glimten i ögat. Introt på ”Stay Tuned To My Love” låter som hämtat från The Churchs ”Starfish”, medan ”Italy Vs. Helsinki”, duetten med Peter Jöback, känns rakt igenom plojig (och låter farligt mycket som The Ark).
I ”Norrköping” möter Bryan Adams ”Summer Of ’69” Bruce Springsteens ”Born To Run”, och återigen den där kontrasten mellan det svenska och det engelska som får mig att haja till och dra på munnen.
Laakso har till stor del lagt det rastlösa allvaret bakom sig och börjat röra sig mot lika rastlös buskisindie. Det är inte alltid jättebra, det är väldigt sällan smakfullt, men det är för det mesta väldigt roligt att lyssna på.
Det ska inte underskattas.

Musik: En låt #11.

Hell On Wheels – Frozen State

Hur det låter?
Som ett bortglömt samarbete mellan Pixies och Joy Division. Sakrala syntar i bakgrunden, Åsa Sohlberg nynnar melodin till ”Atmosphere” och Rickard Lindgren sjunger hjärtat ur sig, precis som vanligt. Men summan av dessa element blir något alldeles särskilt, något unikt. Det blir den första låten på länge som verkligen tränger rakt in i hjärtat. En påminnelse om varför jag köper alla de där skivorna jag köper, varför jag slänger ut alla de där pengarna på plast och aluminium som oftast bara blir stående och samlar damm - förr eller senare ramlar man över juveler som den här.
För att inte tala om det faktum att det är en text som säger en hel del om mitt liv just nu.

“At this rate I’ll be done thrown out before I get to the gates
I’m made of stuff that most people don’t appreciate
It’s to late to settle this in a peaceful debate
I’m young at heart but my mind is old, it’s getting harder to concentrate

It’s a frozen state

You will have to take chances whenever the notion, exhibits the possible killing of boredom
Oh here come a girl with a flame in her torso
And just like an earthquake of ghastly proportions, come I”