Musik: Laakso – Mother, Am I Good Looking?

Artist: Laakso
Titel: Mother, Am I Good Looking
År: 2007
Bolag: V2 Music

"Så jävla dåååååligt, såååå jäääääävla dåliga...” sjöng killen framför mig till melodin som ljöd från högtalarna. Jag stod i kön till kassan i en av Stockholms mer anrika skivbutiker där jag skulle köpa senaste numret av tidningen ”Ondskan”, och killen där framför hade uppenbarligen problem med personalens val av bakgrundsmusik.
”Neeeej”, konstaterade butiksbiträdet, och jag höll med.
Neeeej.
Det var ju bra, riktigt bra. Makalös melodi, makalöst driv, och vilken energi! Jag kände igen sångarens röst, men kunde först inte placera den. Inte kunde det väl vara Laakso? Jo, nog fan var det väl Laakso alltid? Men vad sjunger han egentligen? Säkert något på finska…
--
Vissa band älskar man att hata.
Laakso är ett band jag hatar att älska.
Jag hörde dem första gången i Norrköping, våren 2003. Det var på den lilla festivalen med det kreativa namnet ”Fest-i-Valen”, de hade inte släppt någon skiva ännu med minnet av livespelningen och framförallt låten ”Long Beach” fick mig att genast beställa första EP:n. Jag tyckte mycket om den. Den gick varm den våren. På den tiden älskade jag fortfarande Bright Eyes och David & The Citizens och allt som lät som dem. Laakso lät som dem, men inte nog med det – de var MITT band. Jag hade hängt med från första början, jag hade upptäckt dem redan vid första släppet. Det passade mig perfekt där och då.
Sen kom fullängdaren, under årets sista skälvande månader. Mycket hade hunnit hända sedan dess. Jag hade bytt stad, hade bytt bekantskapskrets och musikaliska referenser. Svensk gitarrindie lät inte så spännande i öron som just börjat upptäcka hur vacker knastrande elektronik kunde låta. För någon som just köpt sitt första Friendly Noise-släpp (Differnets fantastiska ”Come On Bring Back The Brjokén Sounds Of Yore!”) var ”I Miss You, I’m Pregnant” historia.
Jag köpte den ändå, och faktum är att jag älskade den. För att vara historia var den ändå väldigt där och då, väldigt direkt och intensiv. Men det var ingenting jag skyltade med.
Vem vill egentligen leva i det förgångna?
--
”Västerbron” sjunger han. På svenska, inte finska. Det kommer så plötsligt, ett svenskt ord med svenskt uttal mitt i en engelsk text, att man inte hinner reagera på språkbytet.
”Väääästerbrrrrooooon, I hate walking on yoooou…”
Det låter jätteroligt. Roligt och skitbra. Lloyd Cole & The Commotions-gitarrer som övergår i körer och blixtar och dunder i ett riktigt powerballadcrescendo. Det är något som är ganska genomgående för skivan. Svulstiga 80-talsgitarrer och glimten i ögat. Introt på ”Stay Tuned To My Love” låter som hämtat från The Churchs ”Starfish”, medan ”Italy Vs. Helsinki”, duetten med Peter Jöback, känns rakt igenom plojig (och låter farligt mycket som The Ark).
I ”Norrköping” möter Bryan Adams ”Summer Of ’69” Bruce Springsteens ”Born To Run”, och återigen den där kontrasten mellan det svenska och det engelska som får mig att haja till och dra på munnen.
Laakso har till stor del lagt det rastlösa allvaret bakom sig och börjat röra sig mot lika rastlös buskisindie. Det är inte alltid jättebra, det är väldigt sällan smakfullt, men det är för det mesta väldigt roligt att lyssna på.
Det ska inte underskattas.