Musik: En låt #27.

Pale Fountains - Thank You

Här skulle jag komma med något nytt, något eget, något himlastormande vackert som skulle få er att geniförklara mig. Ni skulle hylla mig som en stor poparkeologen för det här, som en stor konnäsör, en nobel kännare av den mest eleganta 80-talspopen. "Tack Niklas", skulle ni säga, "för att du visade oss vägen till Pale Fountains!"

Och så kom L'amour à Trois före. De kom inte särskilt långt före ens, de promenerade ikapp mig och passerade mållinjen med en liten nätt pirruett. "'Thank You' och jag är nästan jämngamla, har samma hjärta och ambitioner men ändå hade vi aldrig mötts tills igår" skrev Björn på L'amour à Trois den tionde oktober. Det är ju så man blir förbannad. Han bör således ha hört "Thank You" för första gången den åttonde oktober, när jag själv haft den på hårddisken ända sedan i sommeras någon gång, och på mp3-spelaren sedan början av hösten.

Som så många andra historier ur mitt liv börjar den här med att jag sitter på kammaren och hänförs av hur otroligt bra The Clientele är. Det har jag sagt förr, men det kan upprepas hur många gånger som helst - The Clientele är otroligt bra. Den här speciella dagen kände jag dock att det inte riktigt räckte med Clientele. Jag ville ha mer. Jag surfade in på gamla nedstänga guldgruvan Twisterella, sidan vars skriverier från början fått mig att upptäcka bandet. Jag var ute efter att gräva vidare, bocka av referenser, utforska de band som influerat Clientele.

"Sedan 1997 har The Clientele givit ut en rad vinylsinglar som för mig känns lika klassiska som Belle and Sebastians EP-skivor eller lika magiska som Pale Fountains första singlar." skrev Fredrik Nilsson i en intervju med bandet. Inget som nödvändigtvis säger att Pale Fountains musikaliskt skulle ha något med Clientele att göra, men jag gav dem ändå en chans och blev långt ifrån besviken. Egentligen var 60-talsinfluenserna enda gemensamma nämnaren banden emellan, men där Clientele sökte sig mot barockpopen - Zombies, Left Banke, etc, var Pale Fountains mer influerade av Burt Bacharach och den lite soligare, mer lätttillgängliga poppen.

Och "Thank You" heter alltså den bästa, men långt ifrån enda bra, låten jag hittills hört med dem. Förrutom tidigare nämnda akter får den mig att tänka på en hel mängd brittiska 80-talsband som rörde sig i liknande landskap. Aztec Camera, Orange Juice, kanske Lloyd Cole & The Commotions. Det är den sistnämndas svajiga röst och jangliga gitarrer, men mer melodiöst och lättnynnat, och med en fullkomligt ljuvlig trumpet som eskalerar i refrängen - en refräng som för övrigt är lite mer bitig än vad som är kutym inom genren.

Det är en hit om jag någonsin hört någon, och att den aldrig tog sig upp på brittiska topp 40-listan är ett tecken så gott som något på att världen är hemsk och orättvis. Men nu har ni hört talas om den iallafall, och tack vare de vänliga människorna på L'amour à Trois kan ni också ladda ner och lyssna på den redan idag. Glöm bara inte bort vem som egentligen var först på bollen.

Musik: Laakso – Mother, Am I Good Looking?

Artist: Laakso
Titel: Mother, Am I Good Looking
År: 2007
Bolag: V2 Music

"Så jävla dåååååligt, såååå jäääääävla dåliga...” sjöng killen framför mig till melodin som ljöd från högtalarna. Jag stod i kön till kassan i en av Stockholms mer anrika skivbutiker där jag skulle köpa senaste numret av tidningen ”Ondskan”, och killen där framför hade uppenbarligen problem med personalens val av bakgrundsmusik.
”Neeeej”, konstaterade butiksbiträdet, och jag höll med.
Neeeej.
Det var ju bra, riktigt bra. Makalös melodi, makalöst driv, och vilken energi! Jag kände igen sångarens röst, men kunde först inte placera den. Inte kunde det väl vara Laakso? Jo, nog fan var det väl Laakso alltid? Men vad sjunger han egentligen? Säkert något på finska…
--
Vissa band älskar man att hata.
Laakso är ett band jag hatar att älska.
Jag hörde dem första gången i Norrköping, våren 2003. Det var på den lilla festivalen med det kreativa namnet ”Fest-i-Valen”, de hade inte släppt någon skiva ännu med minnet av livespelningen och framförallt låten ”Long Beach” fick mig att genast beställa första EP:n. Jag tyckte mycket om den. Den gick varm den våren. På den tiden älskade jag fortfarande Bright Eyes och David & The Citizens och allt som lät som dem. Laakso lät som dem, men inte nog med det – de var MITT band. Jag hade hängt med från första början, jag hade upptäckt dem redan vid första släppet. Det passade mig perfekt där och då.
Sen kom fullängdaren, under årets sista skälvande månader. Mycket hade hunnit hända sedan dess. Jag hade bytt stad, hade bytt bekantskapskrets och musikaliska referenser. Svensk gitarrindie lät inte så spännande i öron som just börjat upptäcka hur vacker knastrande elektronik kunde låta. För någon som just köpt sitt första Friendly Noise-släpp (Differnets fantastiska ”Come On Bring Back The Brjokén Sounds Of Yore!”) var ”I Miss You, I’m Pregnant” historia.
Jag köpte den ändå, och faktum är att jag älskade den. För att vara historia var den ändå väldigt där och då, väldigt direkt och intensiv. Men det var ingenting jag skyltade med.
Vem vill egentligen leva i det förgångna?
--
”Västerbron” sjunger han. På svenska, inte finska. Det kommer så plötsligt, ett svenskt ord med svenskt uttal mitt i en engelsk text, att man inte hinner reagera på språkbytet.
”Väääästerbrrrrooooon, I hate walking on yoooou…”
Det låter jätteroligt. Roligt och skitbra. Lloyd Cole & The Commotions-gitarrer som övergår i körer och blixtar och dunder i ett riktigt powerballadcrescendo. Det är något som är ganska genomgående för skivan. Svulstiga 80-talsgitarrer och glimten i ögat. Introt på ”Stay Tuned To My Love” låter som hämtat från The Churchs ”Starfish”, medan ”Italy Vs. Helsinki”, duetten med Peter Jöback, känns rakt igenom plojig (och låter farligt mycket som The Ark).
I ”Norrköping” möter Bryan Adams ”Summer Of ’69” Bruce Springsteens ”Born To Run”, och återigen den där kontrasten mellan det svenska och det engelska som får mig att haja till och dra på munnen.
Laakso har till stor del lagt det rastlösa allvaret bakom sig och börjat röra sig mot lika rastlös buskisindie. Det är inte alltid jättebra, det är väldigt sällan smakfullt, men det är för det mesta väldigt roligt att lyssna på.
Det ska inte underskattas.