Musik: En låt #27.

Pale Fountains - Thank You

Här skulle jag komma med något nytt, något eget, något himlastormande vackert som skulle få er att geniförklara mig. Ni skulle hylla mig som en stor poparkeologen för det här, som en stor konnäsör, en nobel kännare av den mest eleganta 80-talspopen. "Tack Niklas", skulle ni säga, "för att du visade oss vägen till Pale Fountains!"

Och så kom L'amour à Trois före. De kom inte särskilt långt före ens, de promenerade ikapp mig och passerade mållinjen med en liten nätt pirruett. "'Thank You' och jag är nästan jämngamla, har samma hjärta och ambitioner men ändå hade vi aldrig mötts tills igår" skrev Björn på L'amour à Trois den tionde oktober. Det är ju så man blir förbannad. Han bör således ha hört "Thank You" för första gången den åttonde oktober, när jag själv haft den på hårddisken ända sedan i sommeras någon gång, och på mp3-spelaren sedan början av hösten.

Som så många andra historier ur mitt liv börjar den här med att jag sitter på kammaren och hänförs av hur otroligt bra The Clientele är. Det har jag sagt förr, men det kan upprepas hur många gånger som helst - The Clientele är otroligt bra. Den här speciella dagen kände jag dock att det inte riktigt räckte med Clientele. Jag ville ha mer. Jag surfade in på gamla nedstänga guldgruvan Twisterella, sidan vars skriverier från början fått mig att upptäcka bandet. Jag var ute efter att gräva vidare, bocka av referenser, utforska de band som influerat Clientele.

"Sedan 1997 har The Clientele givit ut en rad vinylsinglar som för mig känns lika klassiska som Belle and Sebastians EP-skivor eller lika magiska som Pale Fountains första singlar." skrev Fredrik Nilsson i en intervju med bandet. Inget som nödvändigtvis säger att Pale Fountains musikaliskt skulle ha något med Clientele att göra, men jag gav dem ändå en chans och blev långt ifrån besviken. Egentligen var 60-talsinfluenserna enda gemensamma nämnaren banden emellan, men där Clientele sökte sig mot barockpopen - Zombies, Left Banke, etc, var Pale Fountains mer influerade av Burt Bacharach och den lite soligare, mer lätttillgängliga poppen.

Och "Thank You" heter alltså den bästa, men långt ifrån enda bra, låten jag hittills hört med dem. Förrutom tidigare nämnda akter får den mig att tänka på en hel mängd brittiska 80-talsband som rörde sig i liknande landskap. Aztec Camera, Orange Juice, kanske Lloyd Cole & The Commotions. Det är den sistnämndas svajiga röst och jangliga gitarrer, men mer melodiöst och lättnynnat, och med en fullkomligt ljuvlig trumpet som eskalerar i refrängen - en refräng som för övrigt är lite mer bitig än vad som är kutym inom genren.

Det är en hit om jag någonsin hört någon, och att den aldrig tog sig upp på brittiska topp 40-listan är ett tecken så gott som något på att världen är hemsk och orättvis. Men nu har ni hört talas om den iallafall, och tack vare de vänliga människorna på L'amour à Trois kan ni också ladda ner och lyssna på den redan idag. Glöm bara inte bort vem som egentligen var först på bollen.