Musik: En låt #26.

N.Lannon - I Freak You Out

N.Lannon får inte särskilt mycket kärlek, och det är inte så konstigt. Han är egentligen en ganska ordinär singer-songwriter, en som lutar sig mer mot sitt sound (dunkel akustik med atmosfäriskt knaster och elektroniska harmonier i bakgrunden) än mot sina låtar. Stämningsfullt är det, och funkar ypperligt i situationer där stämningsfull musik brukar fungera. Ur laptopens högtalare sent om natten, exempelvis. Men det är sällan jag finner mig nynnandes hans låtar, sällan hans musik ploppar upp i skallen och vägrar försvinna förrän jag stoppat hans skiva i cd-spelaren. Eller laptopen.

Det är nu jag talar om att det finns ett undantag.

"I Freak You Out" heter N.Lannons absolut bästa låt. Den avslutar hans debutskiva "Chemical Friends", och inleds med några av de finaste, sannaste och enklaste raderna jag vet, rader jag alltid nynnar i mitt huvud såväl inför som efter extra tunga arbetsdagar. Gitarrens strängar vibrerar moloket, så som bara riktigt utmattade och långsamma fingrar kan få dem att vibrera, och Nyles Lannons Elliott Smithska röst låter uppgiven och bräcklig, sådär som man kan känna sig efter ett riktigt helvetiskt arbetspass.

"It's easy to ignore some signs
when working like a dog.
And so easy to focus all the time
on things we are not"

Nu är detta egentligen inte alls en låt om arbetslivets vedermödor, frihetens pris och tillvarons brist på mening, utan en historia om uppbrott, om slutet på ett förhållande. Tror jag. Men det är oväsentligt. Det fina med popmusik är ju att man kan ge den de betydelser man själv vill, och för mig kommer den här låten alltid att, tillsammans med Eldkvarns "I Skydd Av Mörkret", vara soundtracket till de där eftermiddagarna då jag gick från jobbet mot busshållplatsen med en knuten näve i fickan och frustrationen surrade som ett bålgetingbo i huvudet.