Musik: Idaho - This Way Out.

Någon sålde mig ett sadcorepaket på Tradera. Bright Eyes, Elliott Smith, Low, Chris Bell, Jim O'Rourke och Idaho. Sånt kunde man ju inte motstå, särskilt inte i dessa tider av läpphäng och oro. Skivorna damp ner ikväll, och jag har således inte hunnit lyssna på mer än en skiva (men skivorna med Bright Eyes och Elliott Smith har jag hört tidigare. "Fevers & Mirrors"-dubletten gav jag rent av bort till min bror i utbyte mot varmkorv och gurkmajonäs).

Den skiva jag hunnit lyssna på är Idahos "This Way Out", och trots en liten trevande start där den låter lite jobbigt grungig lossnar den snart och blir faktiskt skitbra. Iallafall känns det så efter en första lyssning. Bestående minnet: en svajig röst dränks i ett hav av distade gitarrer. Jag är svag för sånt. Tänk "Penny Century"-era Bear Quartet, eller kanske Dinosaur Jr. Återstår att se om den är lika stark efter andra lyssning. Det lär uppdagas efter morgondagens tunnelbanefärd till jobbet. Håll utkik efter en rapport i Twitter-fältet.

Musik: En låt #26.

N.Lannon - I Freak You Out

N.Lannon får inte särskilt mycket kärlek, och det är inte så konstigt. Han är egentligen en ganska ordinär singer-songwriter, en som lutar sig mer mot sitt sound (dunkel akustik med atmosfäriskt knaster och elektroniska harmonier i bakgrunden) än mot sina låtar. Stämningsfullt är det, och funkar ypperligt i situationer där stämningsfull musik brukar fungera. Ur laptopens högtalare sent om natten, exempelvis. Men det är sällan jag finner mig nynnandes hans låtar, sällan hans musik ploppar upp i skallen och vägrar försvinna förrän jag stoppat hans skiva i cd-spelaren. Eller laptopen.

Det är nu jag talar om att det finns ett undantag.

"I Freak You Out" heter N.Lannons absolut bästa låt. Den avslutar hans debutskiva "Chemical Friends", och inleds med några av de finaste, sannaste och enklaste raderna jag vet, rader jag alltid nynnar i mitt huvud såväl inför som efter extra tunga arbetsdagar. Gitarrens strängar vibrerar moloket, så som bara riktigt utmattade och långsamma fingrar kan få dem att vibrera, och Nyles Lannons Elliott Smithska röst låter uppgiven och bräcklig, sådär som man kan känna sig efter ett riktigt helvetiskt arbetspass.

"It's easy to ignore some signs
when working like a dog.
And so easy to focus all the time
on things we are not"

Nu är detta egentligen inte alls en låt om arbetslivets vedermödor, frihetens pris och tillvarons brist på mening, utan en historia om uppbrott, om slutet på ett förhållande. Tror jag. Men det är oväsentligt. Det fina med popmusik är ju att man kan ge den de betydelser man själv vill, och för mig kommer den här låten alltid att, tillsammans med Eldkvarns "I Skydd Av Mörkret", vara soundtracket till de där eftermiddagarna då jag gick från jobbet mot busshållplatsen med en knuten näve i fickan och frustrationen surrade som ett bålgetingbo i huvudet.

Musik: Sufjan Stevens - Illinois

Artist: Sufjan Stevens
Titel: Illinois
År: 2005
Bolag: Asthmatic Kitty

”Illinois” släpptes förra året. Hade den släppts 2001 hade jag säkert köpt den samma dag som den nådde butikerna. Jag har på senare tid börjat känna en ohälsosam skepsis inför allt som rekommenderas av recensenter. Tillgången till bredband har gett mig möjligheten att upptäcka musiken själv, tack så mycket. Att låta slumpen leda mig till nya upptäckter har känts mer givande än att fiska i andras vattendrag, om ni ursäktar en fånig metafor.
Dumt, väldigt dumt.

För det första; man ska inte kasta sten i glashus. Jag ska ju själv föreställa någon slags recensent, och borde jag inte då föregå med gott exempel, lusläsa recensioner och kasta mig in i den senaste hypen med uppspärrade ögon och superlativpennan bakom örat? Kanske.

För det andra; Jag läste spaltmeter av hyllningar, men förkastade Sufjan Stevens som en singer/songwriter i mängden. Och få saker kunde vara mer fel. Här är det inte tal om några lägereldsballader, och instrumenteringen är långt ifrån begränsad till akustisk gitarr. Stevens krämar på med banjo, stråkar, tamburiner, trumpeter och körer. Han skapar lågmälda mästerverk till symfonier, som hur dystra de än må vara text och melodimässigt, ändå alltid känns märkligt optimistisk. Det är en fantastisk skiva det här, och min tjurskallighet gjorde att jag upptäckte det flera månader för sent.

”Illinois” är del 2 i Stevens (över)ambitiösa projekt att släppa en skiva för varje delstat i USA. Jag hoppas han slutför det. Jag hoppas på fler skivor där han berättar om människorna, de små och de stora, med samma värme och empati som här. Jag tänker ibland att det är så här det hade kunnat låta om Elliott Smith hade tagit till bibeln istället för kniven, men sen skakar jag på huvudet.
Elliott Smith var aldrig en så här skicklig textförfattare.

Sufjan verkar inom genren magisk realism, och han skapar bilder så fyllda med stämning att det egentligen inte behövs någon musik. Det räcker med en bläddring i texthäftet för att behagliga rysningar ska infinna sig.
Efter en genomlyssning av ”Illinois” infinner sig samma känsla som efter att man läst ut en riktigt bra roman. Man känner sig upplyft. Omskakad. Upplyst. Allmänbildad.
Eller som en nyfrälst som läst bibeln, ungefär.