Musik: Årtiondets låtar (Utan någon särskild ordning alls) #11.

The Bear Quartet - Put Me Back Together

(Lyssna här)

"Six Feet Under" var årtiondets bästa teveserie, och texten till "Put Me Back Together" kunde ha varit seriens ledmotiv. Till en genialisk och intensiv melodi räknas ett antal dödsorsaker upp. Det är enkelt, hjärtskärande, och samtidigt, på något plan, ganska livsbejakande också. En perfekt låt.

Musik: Bear Quartet - 89.

Bear Quartets skivor har en ful ovana att öppna starkt och därefter tappa fokus ju närmare mållinjen de kommer. Tänk efter, hur många låtar från andra hälften av valfri Bear Quartet-skiva kan du minnas? Inte så många va?

"89" utgör här ett undantag från regeln. Skivans två mest minnesvärda spår, "Carry Your Weight" och "Northern", ligger nämligen gömda längst bak. Två urstarka låtar, inte fullt så direkta som några av skivans inledande spår, men vackrare, mer melodiösa. Och behagligt befriade från otäcka hårdrockstendenser. Sådana finns nämligen både här och där på skivan. Sluter man ögonen till "Least Loved (Of The Unloved)" är det svårt att inte se en bredbent, headbangande Matti Alkberg framför sig. Tendenserna har funnits där redan tidigare, men det är ändå lite traumatiskt. Som ett lager att gräva sig igenom för att hitta fram till guldet. Därmed inte sagt att resten av skivan är dålig. Tvärtom. Faktum är att "89" är deras bästa sedan "Angry Brigade". Den är taggig, ilsken, men mer lättgenomtränglig än gruppens två senaste skivor. Rosenbuskar snarare än taggtråd. Inte dumt alls.

Musik: Speedmarket Avenue - I'm Going To Let My New Swiss Army Knife Answer To That.

En hård titel som "I'm Going To Let My New Swiss Army Knife Answer To That" innebär naturligtvis vissa förväntningar. Det låter ju som något Bear Quartet skulle ha kunnat kokat ihop. BQ är faktiskt inte heller så dumma att använda som referens när soundet på den här skivan ska beskrivas, och framförallt då deras fantastiska "Gay Icon". Inledande "Will That Do" låter nästan misstänkt lik "A Man Walks Into A Bar", men långsammare och mer majestätisk. Den börjar i försiktig, närmast avslagen, karnevalsstämning, med trumpetfanfarer och ylande orglar i bakgrunden, men texten är en dyster historia om att isolera sig från umgänge och kärlek för att slippa besvikelser. Det låter nervigt och jävligt bra. Förväntningarna infrias med råge. Det låter mycket bättre än en sån här skiva borde kunna låta. Och så där fortsätter det. Låt efter låt som låter på tok för bra för att komma från en ganska bortglömd svensk indieskiva. "I'm Going To Let My New Swiss Army Knife Answer To That" kom 2004, och bandet har fortsatt att släppa fina plattor sedan dess. Kolla in dem också.

Musik: Kommande Bear Quartet-skivan.

Om ni inte redan visste det så finns fyra låtar från kommande Bear Quartet-skivan att provlyssna hos Adrian Recordings. Jag sitter och lyssnar as we speak, och jag är kluven. Det här låter inte riktigt som jag hade önskat. "Sweet Beef" liknar mest gammalt överblivit Silverbullit-material, melodin i "Millions" vill inte leda någonstans, "I Was A Weapon" är förvisso snyggt suggestiv, men står mest och trampar vatten den också. Första intrycket: inte överväldigande. Samtidigt är det ju lite av charmen med BQ. Sakta men säkert gräver de sig in under huden. Man får ge dem lite tid helt enkelt. Jag ska börja med att ge dem några timmar av mitt liv nästa lördag, då de framför nya skivan live på Strand. Kan bli kul, om så bara för att de är ett av få favoritband jag aldrig sett tidigare.

Musik: Idaho - This Way Out.

Någon sålde mig ett sadcorepaket på Tradera. Bright Eyes, Elliott Smith, Low, Chris Bell, Jim O'Rourke och Idaho. Sånt kunde man ju inte motstå, särskilt inte i dessa tider av läpphäng och oro. Skivorna damp ner ikväll, och jag har således inte hunnit lyssna på mer än en skiva (men skivorna med Bright Eyes och Elliott Smith har jag hört tidigare. "Fevers & Mirrors"-dubletten gav jag rent av bort till min bror i utbyte mot varmkorv och gurkmajonäs).

Den skiva jag hunnit lyssna på är Idahos "This Way Out", och trots en liten trevande start där den låter lite jobbigt grungig lossnar den snart och blir faktiskt skitbra. Iallafall känns det så efter en första lyssning. Bestående minnet: en svajig röst dränks i ett hav av distade gitarrer. Jag är svag för sånt. Tänk "Penny Century"-era Bear Quartet, eller kanske Dinosaur Jr. Återstår att se om den är lika stark efter andra lyssning. Det lär uppdagas efter morgondagens tunnelbanefärd till jobbet. Håll utkik efter en rapport i Twitter-fältet.