Musik: Idaho - This Way Out.

Någon sålde mig ett sadcorepaket på Tradera. Bright Eyes, Elliott Smith, Low, Chris Bell, Jim O'Rourke och Idaho. Sånt kunde man ju inte motstå, särskilt inte i dessa tider av läpphäng och oro. Skivorna damp ner ikväll, och jag har således inte hunnit lyssna på mer än en skiva (men skivorna med Bright Eyes och Elliott Smith har jag hört tidigare. "Fevers & Mirrors"-dubletten gav jag rent av bort till min bror i utbyte mot varmkorv och gurkmajonäs).

Den skiva jag hunnit lyssna på är Idahos "This Way Out", och trots en liten trevande start där den låter lite jobbigt grungig lossnar den snart och blir faktiskt skitbra. Iallafall känns det så efter en första lyssning. Bestående minnet: en svajig röst dränks i ett hav av distade gitarrer. Jag är svag för sånt. Tänk "Penny Century"-era Bear Quartet, eller kanske Dinosaur Jr. Återstår att se om den är lika stark efter andra lyssning. Det lär uppdagas efter morgondagens tunnelbanefärd till jobbet. Håll utkik efter en rapport i Twitter-fältet.