Svammel: Pet hate #4.

Över en söndagsfika på café diskuterade jag och två goda vänner det här med hemstäder. Emma var den enda i vårt lilla sällskap som är infödd Stockholmare. Jag och Maria är båda inflyttade från mindre städer, med allt vad det innebär. Vi talade om ungdomsåren, den tid då man inte visste bättre (kommer man någonsin att veta bättre?), om tid spenderad på lokala klubbar och på stadsfestivaler. Om när cirkusen och tivolit kom till stan och man drack folköl i skogen som för att förbereda sig för den yrsel som karusellerna senare skulle framkalla (okej, jag ljuger - jag drack inte folköl på den tiden man gick på tivoli, men alla andra gjorde).

Denna trip down memory lane fick mig att minnas ett annat fascinerande småstadsfenomen: Rydell & Quick! Deras groteskt osmakliga vulgorock är all the rage i Karlskoga, och av klippet nedan att döma drar de fulla hus även i Västervik. Föga förvånande.

Om den inledande minuten inte får er att kaskadkräkas vill jag be er vänta till 02:30 in i klippet. Då åker nämligen saxofonen fram. Den eldsprutande saxofonen. Helt fantastiskt.

Jag minns hur jag under Karlskoga Stranddagar för några år sedan stod med block och penna i hand och försökte formulera en åsikt om det Onämnbara som försegick på scenen framför mig. En åsikt möjlig att trycka i morgondagens tidning. Jag minns inte vad jag skrev. Men jag minns att jag tänkte på The Perishers småstandsanthem "My Hometown".

"If you wanna know why I cry at night
If you wanna know why I'm so uptight
you must come with me
back to my home town"