Litteratur: “Svart Dam”, svartare än det mesta.

Maria Fagerbergs “Svart Dam” låg, av en ren slump, precis under Joan Didions ”Ett År Av Magiskt Tänkande” i min bokhylla. Som om hyllan lite lagom subtilt försökte be mig att sortera mina böcker efter innehåll, handling och teman istället för att låta det nuvarande kaoset råda.

Båda romanerna kretsar kring döden, döden, döden, detta ständigt aktuella ämne. Men där Joan Didions moderna klassiker inte riktigt funkade för mig (jag kallade den i en tidigare text för ”lite stiff”, utan att tänka på att det är en ganska lustig beskrivning av en bok om döden) blir jag istället fullständigt tagen av ”Svart Dam”. Det är en fantastisk liten bok, enkel men effektiv i sin skoningslösa skildring av en allt för ung kvinnas allt för snabba färd mot slutet.

Nina är tjugonio år, har man och dotter, vänner och kollegor, ett lyckligt liv. Efter en semester i utlandet kommer hon hem och känner sig ovanligt trött. Ett läkarbesök senare och livet är ställt på ända. Hon läggs in på sjukhus omedelbart. Hon kommer aldrig ut.

Boken skildrar hennes tankar och känslor under de sista månaderna av hennes liv. Rutinerna, sjukhusmaten, tristessen. Ångesten, smärtan, gemenskapen i väntrum och sjukhussalar. Försöken att leva livet så gott det går medan tid är. Det är en fruktansvärt skrämmande och smärtsam roman, och läses på egen risk. Samtidigt kan jag inte göra annat än rekommendera den. Jag tror det är nödvändigt att konfronteras med dödligheten ibland. Såväl sin egen som andras.