Musik: Pet hate #6.

April March - Mon Petit Ami

April March gör sockersöt musik som påminner om franska yeh yeh-girls som Francoise Hardy. Oftast är hon bra. Sällan remarkabel, men trivsam. Sån där musik man gärna lyssnar på en solig helgmorgon. Lättnynnat, mysigt, lätt att ignorera om man skulle ledsna.


Det finns dock ett undantag i hennes diskografi. "Mon Petit Ami". Djävulen. Äckligt äppelkäckt lallande med Pippi Långstrump-flätor och en röd handväska käckt på svaj. En musikalisk variant på hatgubben, ungefär. Musik för pedofiler. Jag ryser av obehag.

Teknik: Pet hate #5.

Min mp3-spelare.

Jag köpte denna styggelse mot bättre vetande. Nog förstod jag att en mp3-spelare för tvåhundra inte skulle vara något att hänga i granen (även om den säkerligen gör sig bättre som julgransprydnad än som musikmaskin), men jag hade ont om pengar och jag var i desperat behov av portabel musik. Att den skulle vara så här gräsligt usel hade jag svårt att tänka mig.

För det första: det saknas av- och påknapp. Man startar mackapären genom att koppla ihop två sladdar och sedan plugga in hörlurarna. Idiotiskt, omständigt, garanterat kabeltrassel, och skiten startar vid ungefär var femte försök. Annars stendöd.

För det anda: Volymkontrollen. Man höjer och sänker volymen med FF och Rew. För att skippa ett spår, ett snabbt tryck. För att ändra volym, håll inne knappen. Hur ofta tror ni det ena leder till det andra? Varannan gång? Rätt gissat.

För det tredje: Tryckkänsligheten. Skipknappen är så känslig att det räcker med att den nuddar tyget i jackfickan för att den ska byta låt. Hur ofta får man lyssna på en låt från början till slut utan avbrott? Så gott som aldrig.

Var är Sverker Olofsson när man behöver honom?

Svammel: Pet hate #4.

Över en söndagsfika på café diskuterade jag och två goda vänner det här med hemstäder. Emma var den enda i vårt lilla sällskap som är infödd Stockholmare. Jag och Maria är båda inflyttade från mindre städer, med allt vad det innebär. Vi talade om ungdomsåren, den tid då man inte visste bättre (kommer man någonsin att veta bättre?), om tid spenderad på lokala klubbar och på stadsfestivaler. Om när cirkusen och tivolit kom till stan och man drack folköl i skogen som för att förbereda sig för den yrsel som karusellerna senare skulle framkalla (okej, jag ljuger - jag drack inte folköl på den tiden man gick på tivoli, men alla andra gjorde).

Denna trip down memory lane fick mig att minnas ett annat fascinerande småstadsfenomen: Rydell & Quick! Deras groteskt osmakliga vulgorock är all the rage i Karlskoga, och av klippet nedan att döma drar de fulla hus även i Västervik. Föga förvånande.

Om den inledande minuten inte får er att kaskadkräkas vill jag be er vänta till 02:30 in i klippet. Då åker nämligen saxofonen fram. Den eldsprutande saxofonen. Helt fantastiskt.

Jag minns hur jag under Karlskoga Stranddagar för några år sedan stod med block och penna i hand och försökte formulera en åsikt om det Onämnbara som försegick på scenen framför mig. En åsikt möjlig att trycka i morgondagens tidning. Jag minns inte vad jag skrev. Men jag minns att jag tänkte på The Perishers småstandsanthem "My Hometown".

"If you wanna know why I cry at night
If you wanna know why I'm so uptight
you must come with me
back to my home town"

Politik: Pet hate #3.

Nej, naturligtvis är det inte George Orwells "1984" jag avskyr, utan den politik som med galloperande hastighet transformerar vårt samhälle till en kopia av den framtid som här målades upp. Läs mer på http://stoppafralagen.nu/, och slåss sedan med näbbar och klor för att denna dystopi inte blir verklighet.

Musik: Pet hate #2.

At Swim Two Birds - Swedish Lakes

Jag var inne på Mickes Skivor häromdagen, och hittade till min stora lycka At Swim Two Birds "Returning To The Scene Of The Crime" för blygsamma 60 kronor. Det är en skiva jag varit på jakt efter en längre tid, och lätt skulle kunna tänka mig att betala det dubbla för. Förmodligen kommer jag att skriva mer om den skivan framöver, men just nu nöjer jag mig med att konstatera att det är förödande dyster men förtrollande vacker slowmotionmusik, inte helt överraskande väldigt likt Montgolfier Brothers mörkaste stunder (Roger Quigley, som är At Swim Two Birds, återfinns även bakom mikrofonen i Montgolfier Brothers).

Så, vad är problemet då? Jo, problemet är låten "Swedish Lakes" som återfinns på At Swim Two Birds Myspace-sida. Det är egentligen inte så mycket en låt som det är en fältinspelning med lite stämningsfullt pianospel i bakgrunden. Jag hade förmodligen uppskattat det om det inte vore för att fältinspelningen rymmer en konversation mellan Roger Quigley och två svenska tjejer som på plågsamt knagglig engelska berättar om sjön de brukar bada i.

"It's väry nice. It's hot. Or hot... Wårm! Very nice. I took ö swim this morning. Its very, very nice. You should try it. A swedish läjk. The beach... Vad kallas brygga? The thing that goes out from the bea... Ah! Nu, nej fan, jag vet jag vet... Fuck! Ah, men jag vet vad det heter! The sing... of wood, that goes out from the beach..."

Om man, som jag, inte själv sportar ett perfekt engelskt uttal och blir smärtsamt medveten om det varje gång man hamnar i konversation med någon av annan nationalitet, är det en ren pina att lyssna på. Fruktansvärt. Nej, Quigley får gärna hålla sig till sina molokna sånger om sprit, cigaretter och förhållanden i förfall. Jag lyssnar gärna. Men håll svenska småtjejer borta från mikrofonen. Det finns ångest, och det finns ångest...

Litteratur: Pet hate #1.

Pondus.

Den otroligt fåniga norska buskisserien som DN envisas med att trycka upp på seriesidorna. Vem uppskattar den här smörjan?
”Rocky” är jättekul, ”Nemi” har sina poänger ibland.
Men Pondus?
”Laban” är en bättre serie!

Alla skämt i Pondus går typ ut på att två fula, absurda typer diskuterar ämnen "normala" människor pratar om. Eller att seriens huvudpersoner diskuterar fotboll och blir avbrutna av att någon hysterisk kvinnofigur med skvalpiga jättebröst kastar sig i famnen på någon av dem.
Jag har aldrig, aldrig någonsin skrattat åt den här smörjan.
Jävla norrmän.